Vi är lite olika min man och jag. Han är rätt nöjd med att vi är mycket för oss själva och att vi inte "hänger" med någon särskild familj här. Jag å andra sidan är en social varelse och gillar att snacka med nya människor osv men här känner jag att vi är lite ensamma. I söndags kom en annan svensk familj som verkar reko men de stannar förmodligen inte så länge då de kommer från en annan stad i landet och ska bara fixa ett svensk pass här...

De flesta övriga familjer har äldre barn eller pratar helt andra språk så det blir liksom inget flyt i kommunikationen...

Och så har vi då familjen som kom samtidigt med oss för över 4 veckor sen. De hade ju kunnat bli utmärkta vänner och bundsförvanter om det inte var för att de är lite konstiga. Låt mig kalla dem "familjen Skum".

Vi kände oss redo för att ta emot det här barnet; vi har handlat grejer, vi har skrivit packlistor, googlat alla möjliga tips och knep inför vistelsen i landet. Konsulterat vänner som adopterat från samma land OCH andra länder, konsulterat vänner som var på plats precis när vi skulle komma ner. Konsulterat boende i landet, konsulterat dem som adopterat tidigare år och tidigare i år... I stort sett de vi kunnat komma åt. 
Vi visst vad vi behövde skaffa, vad vi kunde hoppa över. Vi har läst böcker, jag har träffat flera som adopterat osv osv...

"Familjen Skum" kändes tyvärr lite oförberedda, lite dåligt pålästa och hopplöst "nutids-fjärmade" utan dator, utan reseplaner och med enda devisen - "vi MÅSTE hem snabbt"!!!

Våra barn kommer från samma barnhem (fast från varsin fostermamma) och vi blev föräldrar samma dag. Men till två väldigt olika barn. Vår lille kille är för det mesta glad, sover gott om natten, äter med glatt humör och verkar digga oss ganska väl redan nu för vi vågar goofa ur och fåna oss så han ska hållas på gott humör. Vi har fått en bra start. Han är ganska lätt att ha att göra med och är sällan ledsen. Är han det så är det oftast i anslutning till matning och då tystnar han när han får flaskan.

De har inte haft en lika lätt start - men det kändes väldigt konstigt att "Herr Skum" satt mer och tittade ner i vår vagn än i deras vid de gemensamma måltiderna. Hur "Fru Skum" nästan tilltalar vårt barn mer än sitt eget... I deras fall har barnet nästan varit som en 'sak', en detalj som ska följa med dem. Vi har prasslat med leksaker, fånat oss, räckt ut tungan, pussar och jollrat och gurglat och klappat händer mest hela tiden för sonen.

De vickar lite lätt på vagnen och tittar ner i densamma...

Hennes försök att konversera lyckas illa. Ibland har hon sagt saker som sårat:

"-Han kommer bergis bli en sån där som snusar eller röker..."

"-Han ser ut som en liten gangster..."

OM vår son?! Hur fan tänker hon? Var det ett skämt var det INTE kul...

De har klagat på rummet men ids inte be om ett annat trots att det finns gott om lediga rum. De har inget annat än den lilla TVn med inhemska kanaler att roa sig med på kvällarna. Jag vet inte ens om de läser böcker.

Igår var vi på återbesök på barnhemmet. Vi hade säkert fått plats alla 6 i samma bil dit men jag bad om en egen bil - jag vill helst inte ha så mycket med dem att göra. Som tur är har vi fått ett eget bord att äta vid för de första 2 veckorna satt vi vid samma bord som dem hela tiden - varje måltid och det blev nästan outhärdligt.
Jag kan inte vara artig och trevlig mot människor jag inte kan med och tyvärr märks det nog.

Antagligen handlar det mest om osäkerhet - eller att de är ovana vid människor de inte känner.
Och jag är ovan vid att tvingas umgås med människor jag inte tycker om. För det går tyvärr inte att välja.

Nu idag har jag tillbringat lunchtimmarna på rummet - sonen har tagit ett sent sovpass så maken fick gå ner och äta själv. Och tydligen fick han sitta jämte dem igen.

Om vi blir placerade med dem till kvällen så vet jag inte vad jag gör. Jag O R K A R inte hänga med dem...

Av den här enkla anledningen längtar jag hem - väldigt mycket!