Sitter i tvättstugan och hör hur det knakar i golvplankorna av att mina barn far omkring och hur de slänger/kastar/tappar saker hela tiden däruppe.

Jag smög undan en stund och njuter av att bara vara helt jävla ensam.
Jag orkar inte.

Lilla är inne på typ 5 dagen av sjuka. Först feber och dålig sömn och jag trodde det var de illvilliga tänderna jag känner i överkäken...
Men i söndags kom prickarna. Snabb googling, misstänkt likt höstblåsor.

Men herre jevlar vad mycket det blev. På benen. Känns ovanligt - så igår ringde jag till barnkliniken. På vårt vanliga ställe fanns inga tider så jag ringde vidare. Och fick en tid - 12 minuter senare...
Som tur var hade jag en bil att tillgå! Hämtade bilbarnstol i källaren och susade dit. De trodde också det var höstblåsor - eller hand, foot and mouth som det hette när jag var liten.

De tyckte också att det var ovanligt mycket prickar, på ovanliga ställen. Men det liknade de ovanliga varianterna av höstblåsor de sett.

När vi kom hem ringde dagis och sa att stora vägrat äta och vart lite knepig men att han sov nu.
Jag lovade hämta honom så fort han vaknat och visst hade han feber igår eftermiddag.

Så dagen som idag har vart rätt jobbig. Två krassliga små som gnäller och vill vara hos den enda mamman. Samtidigt! Det har ändå gått rätt ok. Men jag behövde smyga iväg en stund och bara höra på husets ljud, trafiken utanför och de underbara barnen som leker ovanför mitt huvud.

Eftersom jag fått vänta och längta så jävla länge på mins fina barn ondgör jag mig inte offentligt över småbarnstidens baksidor. Här är väl snart bara jag som läser så det kan väl inte vara nån fara att skriva att man längtar hett till nästa vecka när de är friska igen. Tills nästa förkylning dyker upp. Eller vinterkräksjukan. Eller löss.