Lämnade en rätt ledsen unge utan blöja på förskolan idag. Han har ju vart därifrån en vecka nu så han ville inte alls gå dit. Han trodde att vi bara skulle hämta hem den barnvagn som stått där sen han började i augusti - som han sovit i på deras utedagar.
Men han hade haft det bra när jag kom för att hämta och det hade gått bra utan blöjan.

Vi gick hem och tog på oömma kläder och gick sen till en väl inhägnad lekplats i närområdet - barnen hade jättekul och det var rätt skönt att inte behöva fundera på vart lillebror tänkte ta vägen. Han har nämligen visat sig vara rätt ointresserad av leksaker - han är alltid på väg mot en vattenpöl, ett staket, en trappa, en soptunna eller nåt annat som lockar mer än prylar.

När vi kom hem fick jag bli varse det dåliga läget med att ta bort blöjan under höst/vinter.

Stora har lite svårt att skilja på kiss och bajs, så han deklarerade att han måste kissa.

Men nu var det ju inte det han gjorde utan det andra. Och det var ju lite konstigt att när jag försökte ta reda på alla kläder, korvar, ungar och ytterkläder så hade han gjort så lite...

När allt var uträtt skulle jag ta reda på ytterkläder som låg utanför dörren. Och där, på vår förstubro, låg en rejäl bajskorv!
Ooops. Som tur var hann jag se den innan maken kom hem och satte foten rätt i den...

Råkade hamna i kön bakom kollegan som tog mina uppgifter på mammaledigheten på lokala matbutiken.
Jag har inte besökt jobbet mer än en enda gång sen vi kom hem. Då utan barn. Bara för att hämta några privata prylar. Och jag längtar inte direkt dit.

Tänkte hursomhelst helst kolla om kollegan skulle upptäcka mig och hälsa på mig först. När hon lagt upp sina varor på bandet och vände sig om för att placera kundkorgen i högen så stod hon heltänd mot mig.
Jag anar att hon upptäcker mig, tvekar, men vänder sig sen om mot kassan igen och låtsas som om jag inte finns...
Och då låtsas jag som att hon inte finns...
Hon struntar i sitt kvitto och skyndar därifrån...

Så poppis och efterlängtad är jag på mitt jobb. Kul känsla som rotar sig i mitt bröst.
MÅSTE SÖKA OCH FINNA NYTT JOBB!

Stora har ju börjat använda pottan på eget bevåg. Plötsligt vill han sitta där ibland men vi har vart dåliga på att få rutin på det. Och det har vart svårt att få honom att göra 'det stora'...

Men han vill ju helst vara privat, går gärna undan och vi får inte titta på honom...

Så vid några tillfällen har han fått sitta för sig själv på pottan inne i badrummet och titta i böcker eller spela på iPaden. Men trots att han suttit både 30 och 40 minuter har inget kommit...

Så idag när maken frågade vad han ville hitta på svarade han:
- Bajsa på pottan!
- Nu, frågade jag förvånat...
- Japp! blev svaret.

Så han installerades på pottan med iPaden framför sig och fick sitta där en stund.
Jag blev faktiskt förvånad när han reste sig och där låg ett perfekt resultat!

Nu är det iaf i rullning och nu gäller det bara att få rutin på det här med pottan. Problemet är ofta att det sällan är möjligt med några längre stunder där - både då det är lite halvtjorvigt att hålla lillebror ifrån att komma och störa. Han är nämligen med överallt nu. Ibland blir det också lite stressigt som det är med att få båda barnen omklädda och ytterkläder på inför förskolan...

Samtidigt hade det vart skönt med ett blöjfritt barn!

Maken kom hem efter en transportlöpning från jobbet. Han hade kommit i närkontakt med en geting på vägen. Hans livs första stick...

Jag svidade om till löparkläder och skickade in honom att klä på sig torra kläder - då ropar han in mig och visar upp sin kropp. Han har fått stora kliande nässelutslag överallt och vi misstänkte allergisk reaktion.

Min make utvecklade panikångest som reaktion på beskedet om våra barnlöshetsprobkem för många år sen och han räknar sig som frisk från det sen länge. Men när kroppen beter sig överraskande blir han skiträdd. Så han fick en släng av gammal panikångest över att plötsligt inte ha kontroll över sin kropp och jag ringde en granne och han fick skjuts till akuten! Vi har ju två små som ska i säng som vanligt.

Men fy vad jobbigt det var att skicka iväg honom med ångesten och skräcken lysande ur ögonen...

Nu har han fått medicin och ligger och vilar på sjukhuset. Hoppas han får komma hem snart!
Läskigt när man inte kan följa med sin älskade helt självklart och stötta när han blev så rädd. Läskigt att plötsligt befinns sig i en situation som man liksom inte var herre över...

Alla pratar om den fantastiska sommaren! Och hur lyckliga vi måste vara som nu har inte mindre än två barn! Och jodå, visst har vi emellanåt haft en fantstisk sommar! Och jovars, visst är et skoj med 2 barn, att min store son fått en lillebror.

Men vi har inte vart tvåbarnsfamilj så himla länge och det är en tuff tid i våra liv att bli 4 på. Vi hade inte vart familj med vårt första barn så länge innan vi fick reda på att det skulle komma ett syskon in i våra liv. Det är v ä l d i g t tufft med två så små barn, samtidigt. Det känns som att jag inte räcker till. Alls.

Och så har det hänt saker i mitt liv som gör skillnad. Jag har hela tiden tankar i bakhuvet som är närvarande; hur ska jag göra med mitt jobb sen? Ska jag gå tillbaka, ska jag leta något annat? När ska jag börja göra det i så fall? Jag vet ju att det brukar lösa sig men det är ändå rätt jobbigt att ha det där olösta bekymret hängandes över sig.

Dessutom har jag sorgen efter min pappa med mig. Den är närvarande men får liksom inte ta någon plats. För livet är fullt med annat som stökar till det.

Jag vill vara en glad, närvarande, pepp, outtröttlig mamma som är mild och varm hela tiden. Men ofta landar jag i att vara motsatsen. Usch. Den där personen vill jag ju inte vara men det är så svårt att bryta och göra rätt. Harmoni, vila, avlastning och den berömda egentiden känns långt borta men vi tar en dag i taget.
Jag tänker om skitdagar att ok - snart är den här dagen över och sen sover vi och imorgon tar vi nya tag och gör ett nytt försök.
Sakta och försiktigt närmar vi oss höst och det är faktiskt skönt. Det är numera helt okej att vara inomhus, slappa mer, vila, hänga i soffan och tända ljus.

Många gånger blir det konflikter med stora om allt möjligt. Jag vill helst inte bråka. Men då och då rinner allt över och jag är trött och urlakad. Ilskan smittar och biter sig fast. Ibland skriker vi alla 3... Av frustration och arga känslor.

Men ibland så har vi toppenfantastiska superdagar. Som igår.
Jag och maken vaknade runt 06:30 och barnen snusade vidare. Maken stack till jobbet och jag hann koka gröt, brygga kaffe och sätta fram allt på bordet. Ungarna vaknade och blev lotsade till dukat bord. Frukosten åts upp och vi hade en lugn och mysig stund.
Sen klädde vi på oss, tog en omväg runt gungorna och gick till förskolan. Lite gråt vid dörren men inget farligt. Sen åkte jag och lilla till stan för att promenera och luncha med en fin vän! Missade nästan bussen tillbaka hem för att hämta på förskolan men när jag kom dit sov stora fortfarande.

Gungor, lek på tomten, båda barnen åt upp din mat, mys och glada miner!
Inget bråk, inget okynnesskrikande, inga 'meltdowns' - bara bra hela dagen. Båda små i säng och sov runt 20-tiden...

Tänk om alla dagar var så här?
Idag gick det att lämna helt utan tårar på förskolan men ett för mig väldigt viktigt möte blev inställt på grund av sjukdom. :-(
Trött är jag, och hösten har knappt börjat.

Samtidigt måste jag upprätthålla den här bra känslan. Ge mig själv pepp när jag har alla rätt.
Dagens inställda möte ger mig istället frihet att göra något annat.
Gilla läget och gilla nuet.

Vilken jävla skitdag! Stora har satt sig på tvären sen vi steg upp i morse och tröttma och det här jävla värmeklibbet gör att nerverna ligger utanpå hos stora som små. Svärföräldrarna är på besök men bor som TUR är på hotell!
Konflikterna har avlöst varandra och den lilles eviga och ständiga gnällande gör oss galna.

Kulmen på storas uppträdande idag var när han kastade bestick mor farfar under middagen! :-O

Kulmen på lillas stök var efter kvällens besök på nya förskolan för att stora ska vara lite bekant med gården... Han hade somnat så bra i selen och jag tänkte lägga honom i sin säng - lagom då vaknade han och fick en rejäl gråtattack som höll i sig när det var dags för stora att krypa i säng. Ibland förbannar man sin lilla lya som just nu är het som en bakugn dessutom.

Jag hoppas att imorgon blir en bättre dag.

Pappa fick ett fint avsked. Jag satt närmast min yngsta bror som var väldigt ledsen och tagen.
Kapellet var vackert smyckat med mycket fina blommor. Ljusare färgskala på ena sidan och mörkare på den andra. I mitten vilade kistan - och i den fanns pappa. Bakom kistan fanns ett altare och bakom det ett välvt fönsterparti från golv till tak. Där utanför fönstret fladdrade en vit fjäril fram och tillbaka under självs cermonin och mina tankar var att det på något sätt var min pappa som var närvarande.

Det var väldigt ledsamt att höra de ord jag själv berättat och senare läst flera gånger eftersom vi träffat officianten och beskrivit pappas liv för honom. Nu blev allt sagt högt men värdigt.

Tårdrypande farväl av oss i familjen först och sen bänkrad efter bänkrad. Det var jättemycket människor där för att ta adjö av min pappa och jag rördes av deras fridsamma farväl.
Många av mina småsyskons vänner var närvarande, samt nuvarande och föredetta arbetskamrater.

Min pappa var nog mer omtyckt och älskad än han kunde föreställa sig.
Han kommer vara saknad av många - något som inte skulle vara på samma sätt om han levt 15-20 år till.

På ett sätt är det här den lättaste delen av min pappas bortgång. Inom ett tag måste vi ta tag i resten. Bouppteckning, arvskifte och försäljning av hus och företag. Inga lätta eller roliga bitar.

Och på samma gång längtar jag till att min pappas aska ska strös i minneslunden inte långt ifrån där han vuxit upp - så jag kan gå dit och småprata med honom...

Du saknas mig pappa. Jag är ledsen över hur de sista åren varit men jag hoppas att du fått ro och sinnesfrid nu. När allt lyfts från dina axlar och blivit någon annans huvudbry. Jag tycker mig se dig ibland och jag hör din röst inne i mitt huvud. Jag hoppas jag aldrig glömmer bort hur den låter.
Farväl.