Dagen till ära åkte jag till svensk bilprovning för att söka jobb! Såg starka, coola tjejer. En mansdominerad värld.

Saknar betyg i Matte A så jag blir säkert bortsållad direkt trots att jag är smart, snygg och har 20 års erfarenhet sv kundservice...

Jävla skitliv. Ja, idag är det lite synd om mig.

Barnen kan inte göra annat än gnälla och kräva att deras mamma ska trösta och hjälpa. Trots att de har en fullt kompetent pappa som sträcker ut sina armar...
Fan vad det tär på oss båda att jag är att föredra...

Behövde naturen så jag åkte till en sjö. Står just nu lutad mot en solvärme björk och tittar ut över platsen där maken friade för 5,5 år sen...

Tänk så annorlunda livet var då?! Glömmer ibland den stora hemska osläckliga sorgen av att inte kunna få barn. Nu har jag fått två och kan inte njuta av at jag har dem!

Känner mig dränerad, ledsen och otacksam...

Men det måste också få vara okej?

Det har sannerligen varit korvstoppning inför kvällsjobbet...

Jag hade noll koll på exakt vilken nivå mina elever låg och jag kände att jag inte nådde fram helt och hållet till åtminstone den ena.
När jag blir nervös babblar jag på dessutom så det gjorde nog inte saken bättre...

Har nu blivit inkallad till att få coachning angående dessa elever då den som kändes svårnådd har mailat feedback till mina chefer.
Jag ser ju det rent objektivt som positivt att eleven kommer med feedback och att de vill ge mig mer stöd och verktyg att hantera det.

MEN jag har svårt att inte ta det som personlig kritik. Blir ledsen och nedstämd för jag inte vet hur allvarligt eller omfattande denna kritiken är riktad mot mig. Visserligen mot min roll som instruktör men likväl mot MIG! Det krossar ju mitt ego!

Blöö...

Eftersom jag nu ska börja jobba lite smått har maken vart hemma med dem i veckan. Det har gått bra... MEN vi har haft lite kissolyckor - ena dagen kissade stora i ytterkläderna på väg ner för backen när pappa hämtat på förskolan.
Dagen efter var förskolan på skogspromenad och gjorde räkneuppgifter och när pappa skulle hämta hem stora från förskolan fick han sonens overall i en påse. Det hade alltså skett ytterligare en kissolýcka i ytterkläderna men ingen på förskolan hade orkat/brytt sig om att tala om för maken att han borde haft med sig rena ytterkläder.
Detta fann jag mycket märkligt och kommer ta upp detta med dem.

vi har ju ingen varm bil att alltid stoppa in ungarna i. Tänk om det vart 10 minusgrader och vi hade 15-20 minuters promenad hem... 

Sen har vi haft två nätter i rad när han kissat i sängen. Första natten var han helt oförstående om att det kommit kiss och verkade helt fötränga det faktum att det var han som kissat.
I natt sa han förvånat:
-Har jag kissat på mig?

Jag tror att det handlar om den här ändå stora tillfälliga förändringen - att jag vart borta dagtid hela dagarna varje dag och även vart tvungen att vara hemifrån 2 kvällar den här veckan.
Vi har inte gjort någon stor affär av det och jag hoppas att det ska stabiliseras tillbaka till nästa vecka när jag återigen blir hemma på dagen.
Någon annan som har nån teori? Han har ganska ofta det senaste klagat över ont i magen - speciellt på morgonen - men om vi senare frågat honom har han inte ont. Vi har också frågat om det gör ont att kissa - dvs om han skulle ha dragit på sig urinvägsinfektion eller nåt?!

Min pappa gick ju bort i somras. Det var ju så oväntat och plötsligt så det lämnade oss alla i chock!
Min bror tog ett jätteansvar med alla bestyr kring hans bortgång - jag kunde inte med tanke på att vi ganska nyligen blivit 2-barnsfamilj, pappas sambo blev alldeles chockad och handlingsförlamad och deras gemensamma barn likaså.

Nu har det gått 8 månader och vi väntar på att hans sambo ska bestämma sig för när huset ska säljas så arvskiftet ska kunna äga rum. Till saken hör att hon står själv för ALLA kostnader för lån, uppvärmning, transport, mat och så vidare just nu. Hon vill ha en hyreslägenhet och det är svårt att få tag för en då hon ställde sig i bostadskö rätt nyligen och det är minst 2 års bostadskö till en lägenhet i vår kommun tex.

Igår när jag höll på att natta lilla ringde hon och ville prata. Jag bad henne artigt att få ringa upp efter att min son somnat men det gick inte. Hon hade bara några korta meningar hon ville förmedla...
Och jag försökte igen - men hon ville inte lyssna. Hon gick på och jag förstod att hon hamnat i konflikt med min bror.
Honom ville hon hon A L D R I G mer tala med skrek hon nästan.

Jag blev arg för att hon (precis som flera andra som hamnat i konflikt med min bror) tar ut det på mig och skällde tillbaka. Vi skrek på varandra en stund och sen la jag på...

Efter nattningen åkte jag till affären för att handla och då ringde jag min bror som ursäktade sig att jag hade behövt få det på halsen.
Vi står ändå på samma sida han och jag, vi vill att hon ska påbörja försäljningen av huset. Hon vill inte bo där men har just nu inget alternativ.
Både jag och min bror har båda förklarat att när hon sålt så är det hon själv som bestämmer NÄR tillträdet ska ske och har på så sätt möjlighet att själv hitta en bostadsrätt att köpa. Hon har många områden att välja på och säg minst 6 månader att hitta BR på.

Men hon vill inte höra på det örat. Till saken hör ju att en av mina bröder bor hemma. MEN hans storebror har lovat honom husrum tills han hittar någonstans att bo själv. Så det är "bara" för henne att släppa sargen och ta steget ut i verkligheten.
Hon får heller inget medhåll från advokaten som handlägger vårt ärende. Han vill ju också att hans jobb ska få ett slut så klart så han kan lägga det till handlingarna och gå vidare med andra klienter.
Han har ju arvsskiftet kvar i det här fallet. Således är vi 3 mot en som röstar för att hon ska sälja snarast.

Well, efter jag pratat med min bror så ringde jag åter upp henne för att säga att jag inte var arg och att mitt förslag ändå var att vi skulle träffas igen hos Advokaten eftersom vi är oense om vad som ska hända och när det ska hända. Då är det bättre att vi träffas där än att vi fortsätter skrika på varandra och bli än mer ovänner.

Örk, jag tror att vi alla hade hoppats kunna lösa det här utan konflikt MEN som så många andra bråkar vi om pengar och NÄR pengarna ska betalas ut.

Jag sa till henne att det kunde ju lika gärna vara så att vi hittat vårt drömboende och att vi behövde pengar genast för att kunna gå vidare med ett köp och försäljning av vårt boende och framtida flytt.
Skulle hon vilja ge oss acess till pengar som dödsboet förfogar över till det. Antagligen inte så himla gärna. Samtalet blev också "pajkastning" i form av "Ni" har redan hämtat så mycket grejer här osv... och "vet du vad din bror sa"...
Jag skiter högaktningsfullt i vad han sa för jag vill inte hamna mer i kläm mellan två tvistande parter än jag redan är...
Jag sa också att jag fann det högst märkligt att hon senast vi pratade med varandra OCKSÅ var arg. Då bad honom om utrymme att göra saker i sin egen takt, tömma huset, leta bostad, fixa jobb mm. Det var för tre månader sen. Det har passerat en jul, jag har skickat julkort, har det ens kommit fram?
Både hon och jag och min ena bror har fyllt år, dvs flera tillfällen att träffas helt vanligt men inget. Och nu nästa gång hon ringer är hon fly förbannad - men inte ens på mig... Jag kände mig väldigt orättvist behandlad... Det kunde hon ju iofs förstå...

Så trött på det här nu faktiskt. Jag blev också arg när hon berättade att hon fått ett bostadsförslag men tackat nej för att lägenheten var för liten. (45 kvm)
Jag sa att hon tyvärr inte välja eller välja bort i det här läget då bostadserbjudanden inte växer på träd...

Well. Nån där ute som har nåt råd, nån kommentar eller känner igen sig... Vad gör man? Vad ska man tolerera? Hur går man vidare?
Jag föreslog att vi skulle träffas hos advokaten och försöka komma överens...
Det fick ett ljummet mottagande av henne... så dödläget är ett faktum.

Går upp som vanligt men går hemifrån innan det är dags för lämning på förskolan. Åka spårvagn helt ensam (knappast, men UTAN barn iaf!) och sen sitta på en rätt obekväm stol och lyssna på/prata engelska hela dagen...
Sen äta nåt, tillbaka igen och göra egenstudier och till sist hem för att möta maken i dörren som ska till träningen!
Gosa lite med barnen, plocka upp leksaker, sätta på pyjamas och fixa gröt. Maken kom hem igen rätt lagom till nattning av lilla.
Lagade middag tillsammans, åt framför TVn (som vanligt) och blev sen sittandes en liten stund.

Skrev rent protokollet från gårdagens möte på sonens förskola, fortsatte egenstudier, chattade lite med vännen i sonens födelseland som var online pga tidsskillnaden.
Stora vaknade till och jag fick sitta hos honom en stund tills han somnade om.
Sen upp till sängen och bytte några ord med maken innan vi båda somnade - då hade kl passerat 23 med råge!

Ikväll ska jag dessutom på en efterlängtad föreläsning med en intressant person, hoppas jag orkar ta till mig något av det som sägs!
Jag känner på mig att min vår kommer bli intensiv!
Och i mitten av allt det här ska jag hinna fortsätta söka jobb! Tjoho!

Barnen kivas. Gnäller mamma, mamma, mamma...
Pappa duger inte alls och jag kan emellanåt känna mig kvävd av att vi är två vuxna men bara jag duger. Till allt! Torka näsor, mata, trösta, medla, klä på, torka rumpor, natta, hitta saker...
Det är väl baksidan med att vara den som allra mest är hemma, allra mest får ta konflikter, truga, övertala, locka, lirka för att få med dem på dagens plan.

Att sen se maken missa målet, tappa tålamodet, misslyckas med att trösta, duga och räcka. Då är det också su superlätt att jag går in och tar över, ställer till rätta, fixar, slätar över. Trots att han borde få lösa det på sitt sätt. Hitta sin väg att nå barnen. Ta sin beskärda del av 2-års-trots-meltdowns, syskonkiv och tröttma...

Men i många fall är det minsta motståndets lag som gäller. Ingen orkar med en illvrålande 2-åring kl 06.00 på morgonen.

Igår tig vi en time-out från barnen, åkte in till stan och gick på bio, sen tog maken en korv på macken (planen vad att äta men vi var för mätta efter biosnask och popcorn!) och så var vi hemma igen före 22.

Vi måste prata mer, han och jag. Vi måste prata mer om hur vi vill ha vår framtid. Jag är normalt pratig och han är normalt tyst. Men många gånger är vi båda tysta. För vi orkar inte prata. Och istället blir det tjafs och småbråk för att vi är olika och barnen tyr sig till mig vid konflikter och när de behöver tröst.

Det som då var viktigaste egenskapen i vår relation - att vi kunde prata om allt. Har blivit en kompakt tystnad. Som jag ibland blundar för för att jag är för trött.

Inte för att jag inte får sova. För det får jag. Utan för att jag inte får 'andas' på min vakna tid. För att det ständigt måste pysslas, fixas, lagas mat, städas, tvättas, lekas, kläs på, kläs av, bytas, vikas tvätt, läsas sagor, matas, nattas... Ja det där småbarnslivet som ständigt snurrar. Där det aldrig går att trycka på paus.

Och när dagen är slut för mina små och min och makens tid tar vid är energidepåerna så slut så jag orkar inget alls. Bara själsdödande TV-blaj.

Jag gissar att jag inte är ensam om det här dilemmat. Do more of what makes you happy orkar jag inte just nu. Tyvärr. Fast jag så väl behöver det.

Jodå. Det blir nog så. Att jag ska börja så smått redan nästnästa vecka.

Jag var på en intervju, ska börja en kurs på måndag och ha en liveträning måndagen därpå mellan 9-12. Sen verkar det bli hardcore med en gång med första klienten redan på eftermiddagen.
Jag ska lära ut mitt modersmål på ett privat företag genom deras utbildningsmodul. Ofta handlar det om företag som köper utbildningar till deras anställda med familjer som flyttat hit från andra länder.

Det är något helt annat för mig än det butiksjobb jag haft så länge nu. Det är enbart kvällar men det får gå så länge. Det är ett stort steg bort från det jag haft, det jag inte på något sätt saknar eller längtar till!

Det kommer kräva lite mer logistik och en hel del god vilja från min man gissar jag. Han kommer ju få lägga båda barnen flera kvällar i veckan.
Vi kommer nog inte kunna leva på att jag jobbar där men jag kan spara lite föräldradagar. Tills jag hittar ett annat heltidsjobb.

Tröttnade på vaxduken som legat på vårt köksbord i två år och bytte den mot en ljusare dito. Jag som aaaaaaldrig skulle ha vaxduk på bordet om/när jag fick barn... ha! Men det är ju så praktiskt!

Har också börjat köpa tulpaner, det behövs lite färgprakt, skirt grönt och något som ser levande ut i allt det blöta, kalla och grå.

Snödroppar tittar upp i rabatten och småfåglar kvittrar.
Det var med förvåning jag kikade ut genom fönstret i morse och tyckte att grannens tak var snötäckt igen. Vid närmare inspektion så var även marken snötäckt, well. Plusgrader idag gör nog att det snabbt smälter bort igen.

Dagens projekt består i att åka och demontera och frakta hem del två av en utdragssäng till ett av barnen - fick bara med mig ena halvan igår kväll...

Hoppas den står kvar i trapphuset där jag fick lämna den.

Igår fick jag dessutom härlig lunch med fin vän och hennes barn, en rask promenad på dagtid med härlig radio i lurarna OCH en mysig träff och engagerande diskussion med fina vänner!