Idag är det måndag, alltså är jag hemma med båda barnen själv. Jag bestämde mig för att åka till Plikta, som är en stor utomhuslekplats, inne i Göteborg. Jag packade mackor, frukt, kall dryck, varm dryck, korv med bröd och kex. Vi skulle iaf inte svälta!

Båda barnen har roligt på utomhuslekplatser. På Plikta finns nåt för alla och trots att det väl är sportlov så var det ganska tomt.

Rutchkana, gungor, lite bollspel, studsmatta och cykling - sen dags för mellis. Därefter la jag lilla i vagnen med snutten och stora intog sandlådan en stund. Sen vidare till tåget och där hittade stora en gyttjepöl han gärna hoppade i!

Sen gick vi till utomhusgrillen som tänds kl 12 och grillade korv medans lilla sov så gott i vagnen. Fick en pratstund med en dam som var där med sina barnbarn som berättade om sin allergi mot penicillin. Tydligen är mång livsmedel fulla av det utan att vi känner till det... Ost, odlad fisk bland annat.

Nu är båda barnen rosiga om kinderna och jag är äntligen varm igen.

En dörr går i baklås - bakom den finns verktyg och dammsugare och förvaring och plattång. Allt som skulle vara praktiskt att ha när man ska ha kalas om ett par timmar.

Strax därefter säger maken att han mår illa och kanske måste kräkas...

Måste säga att min stora pojke är fantastisk! Nog för att han nekade att gå på pottan innan sänggåendet igår men runt 23 vaknade han - maken gick ner och försökte söva om. Men stora sa att han var kissnödig! Med andra ord har han inte kissat i sängen en enda gång sen han slutade med blöja på natten för nån månad sen! Han är verkligen så lysande med detta! Det går så bra!
Efter pottbesöket igår kväll fick vi sällskap i vår säng redan vid läggdags. Det gick väl bra men jag fattar inte hur han lyckas få både mig och maken att ligga på varsin remsa om 30 cm på varsin kant i stora sängen...

Torsdag redan. Veckorna går fort och jag måste på allvar fundera över jobbet. Ska jag säga upp mig? Ska jag tro att jag kan hitta nåt meningsfullt att pyssla med inom ett par månader?!

Igår tog jag med lilleman på biltur och hamnade av en slump i en ny secondhandbutik som jag inte sett innan. Ägarinnan var höggravid så jag frågade om de behövde hjälp!
Fick lämna nummer och mailadress och snacka rätt länge med hennes man. Det handlade om timmar men ändå - de hade precis det där tänket och de där prylarna jag älskar!!! Jag vill gärna in i den världen och fet här kan kanske ge nåt! Hoppas!!!

En mamma jag känner lite, som också har adopterat, råkar bo rätt nära oss. Första gången jag träffade henne tänkte jag att hon verkade så himla nervös. För hon slutade aldrig prata. om sig själv. och om sina barn.  Och om sitt hem. Tja ni fattar.

Och jag tror ni kanske fattat att jag också gillar att prata. Så det kändes liksom lite orättvist att snacka med henne. För normalt sett så pratar ju först den ena och sen den andre. Och så fortsätter det så. Men i det här fallet känns det som att det blir liksom tyst en liten mikrosekund och så tänker jag precis säga nåt och så börjar hon prata igen. Och ska jag vara ärlig har jag jävligt svårt för det. Att inte få prata. Att bli avbruten. Hela tiden. Det räcker ju med att barnen pratar oavbrutet dagarna i ända liksom...

Eftersom vi är hemma på måndagar och fredagar tillsammans jag och barnen så vill jag hitta på saker. Då och då blir det outhärdligt att bara vara hemma - även om barnen säger sig gilla det.
Så. Jag skrev på facebook att vi hade bil och gärna ville hälsa på folk. Då fick jag erbjudande av den här mamma som inte bor så långt bort att vi kunde komma till dem... Sagt och gjort. Vi åkte dit. Våra barn försökte leka lite. Och herrejävlar vad hon pratade. Ibland när jag var i samma rum, men lika gärna när hon stod på andra sidan en vägg eller i ett annat rum. Vem pratar hon med? Sig själv, med barnen, med mig?

Idag sprang jag på henne på ett museum jag var på med barnen och en annan kompis med barn. Och tja, man småpratar lite artigt och presenterar mammorna för varandra. Och jag gör ändå rätt tydligt för henne att jag är där med en annan kompis och hennes barn. Ändå står människan och pratar med mig tvärs över ett stort rum typ...

I helgen har maken insjuknat i flunsan, hosta, hög feber, svettas OCH fryser...

I kombination med uttråkad rabiat 2,5-åring och snorig och förkyld liten som helst inte ska gå ut blir det inte på något sätt nån avlastning för mamman att ha helg... Örk.

Trots detta har jag shoppat en massa nödvändigheter och försökt hitta lite vårkänslor i form av ny vaxduk och tulpaner. Jag har sorterat barnleksaker - lagt i boxar med lock och märkt upp med respektive sak så tom barnen förstår. Jag har flyttat porslin som aldrig används och gjort ytterligare ett skåp till "förvaring av barnprylar". Det tenderade att svämma över av pennor, vattenfärger, kritor, block, lera, pärlor, såpbubblor och pussel i alla skåp.
Jag har tvättat och hängt en maskin och med hjälp av stora skottade vi tomten fri från snö innan det började regna...

Jo, just det, jag har ramat in en bild också, som är tagen i september 2012... Hehe... Undra hur lång tid det ska ta att rama in bilder som tagits i december 2013...

"Vabruari" har nu börjat och det känns som om vi aldrig är helt friska... Längtar så efter gröna blad, vitsippsbackar och leriga löpspår!

Efter att lilla somnade om på soffan gjorde vi oss redo för natten. När jag försiktigt bar ner lilla till sin säng satt stora upp i sin. Lilla fortsatte sova och stora la sig till rätta och somnade om.

Jag somnade vid 23:30 och kl 07 väcktes jag av makens klocka. Barnen sov fortfarande!
Det händer ju inte så ofta...

Klockan är snart 22. Jag och maken skulle just ta the när lilla vaknade. För tredje (eller är det fjärde?) kvällen/natten i rad är det någon som vaknar.
Dygnet har vart mardrömslikt. Stora vaknade igår natt, klagade på ont i magen och kändes varm. Vi ringde 1177 men valde att avvakta hemma. Stora kunde somna om och vi kunde slappna av. Några uppvak och flera timmar senare hade han över 40 graders feber men somnade snart om efter lite Ipren.

På morgonen var han pigg och besvärsfri. Åt frukost och lekte. Maken stack till jobbet. Lilla var snorig och tvärsur.

Vid 10 började stora gnälla över ont i vänster öra. Tvingade i honom lite Ipren. Strax efter det började han klaga över ont i höger öra och börjar vråla! Tar honom i famnen och försöker trösta. Ungefär samtidigt ramlar lilla ner från soffan. Byter barn. Bär tröstande ner lilla till undervåningen och tänker att jag ska placera honom i sin säng när han gråtit klart. Det är bra att veta var han är när jag försöker komma fram till felet på stora. När jag lägger ner honom i sängen ser jag att han blöder näsblod! Det är inget jättekonstigt. Han har väldigt känsliga blodkärl och blöder ofta från näsan. Speciellt nu när det är förkylningstider. Hör hur stora fortsätter vråla på övervåningen samtidigt som jag stoppar blödningen från lillas näsa och lägger honom i sin säng.

Börjar nu inse att stora inte kommer sluta skrika. Han har verkligen jätteont och det kanske måste sökas läkare! Kontaktar maken som lovar ila hem så fort det är möjligt. Vi snackar ändå ca 35-45 min innan han kommer hem.
Stora fortsätter vråla... Jag får gå ifrån för att förbereda för att kunna åka direkt till en doktor. Hämtar strumpor, en blöja (man vet aldrig var och när vi har möjlighet att hitta en potta!) och borstar mina tänder. Lilla har trots en illvrålande storebror somnat i sin säng.

När maken är på väg med sista bussen tar jag stora med mig ut till bilen för att starta den och skrapa rutorna! Tack gode Gud att vi har bil just nu... Stora vrålar vidare i sin bilstol när maken kommer hem, lovar att höra av mig när vi vet vad som är knas.

Ringer vår barnklinik på vägen mot vårt sjukhus's akut. Jag har aldrig behövt söks akut vård förut till barnen så jag vet inte riktigt vart vi ska...
"Akuta ärenden hänvisas till Primärvårdsakuten på sjukhuset" säger telefonsvararen.
Ok. Vi åker dit.

Stora tystnar äntligen i baksätet. Det gör ont men inte så ont så man måste vråla längre!
Kan ej betala parkeringen utan bensinkort. Försöker fixa småpengar i kiosken som upplyser om att en av parkeringshusets automater tar visakort! Halleluja! Återvänder dit. Betalar parkeringen. Bär stora till Primärvårdsakuten. Som öppnar kl 17. Någon råder mig att åka till vår barnklinik och prova där.
Åker dit. Samma jävla visa med parkeringsautomaten där. Stora är nu en rätt glad unge igen.
Vi åker hem och hämtar småpengar ur barnens sparrisar. Tillbaks till barnkliniken. Får prata med en sköterska som hänvisar oss till en privat vårdcentral några kvarter bort. Eller till en närakut i en annan kommun. Väljer privata vårdcentralen.
De har lediga gratis besöksparkeringsrutor utanför! (Hurra!) Men skylten på dörren talar om att de upphört med drop-in akuttider sedan årsskiftet.
Stora är numera trött på att flänga MEN jag vill att nån ska titta på honom. Han skriker inte som att han hade kniven i sig i över en timme om det inte är nåt jättehemskt och gör jävligt ont!

Damen i luckan säger att det inte finns några tider och att läkarna är på ett möte. Jag berättar hur vi farit runt och hur många ställen vi besökt och hon säger att hon ska titta...
Hon lovar att vi ska få träffa nån så fort mötet är klart.
En halvtimme senare kommer en kvinnlig läkare. Stora vill inte alls träffa doktorn, han vill hem men låter sig ändå undersökas i bägge öronen. Efteråt tar doktorn fram en lite geléartad groda hon gömt i sin hand och säger:
-Men titta vad du hade i örat!

Stora tittar förvånat på grodan och skiner sen upp!
Han verkar fatta varför det gjorde så ont!
Med grodan i sin hand åker vi till närmaste apotek för att hämta ut penicillin för att behandla hans öroninflammation. Vi köper fika och lösgodis.
Lilla är fortsatt tvärsur men stora är på ganska ok humör på eftermiddagen. Kanske har även lilla ont i nåt öra eller i halsen... Men det får vi ta imorgon i så fall. Nu har vi haft nog av dramatik för idag.