igår kväll hade vi tjejmiddag. Det var första gången på över 1 år som jag träffade R.
Vi har ju haft flera middagar inplanerade under året som gått men det har alltid blivit så att hon ställt in i sista sekund, även då hon själv initierat att flytta träffen till ett visst datum.

Nu förla vi middagen till en veckodag istället och nu gick det ihop. Jag hade nog inte förväntat mig något särskilt från hennes sida men jag blev faktiskt överraskad över hur "kall" hon var.
Och hur lite mitt föräldraskap tycks räknas.

Vi var hembjudna till en tjej som blev mamma till sitt första biologiska barn i år. Dessförinnan är hon "styvmamma" till en 5-åring. Självklart hade jag med mig en liten present till hennes bebis - för att välkomna hen till världen och för att jag anser att det är en fin gest när man träffar en väns barn för första gången...

Jag hade inte räknat med att få någon present av de tre av mina vänner jag inte sett sen stora fyllde ett år förra sommaren. Trots att jag också blivit mamma igen i år...

Middagen var trevlig, mycket anekdoter om våra barn naturligtvis. Några gjorde uppplaner för deras nästan jämnåriga barn att träffas. Jag fick skjuts hem av A - som jag ju faktiskt HAR träffat några gånger sen förra året - men jag kände mig besviken på R.

Sist jag tänkte och grubblade och grunnade på henne var när vi bjudit in till kräftskiva och hon tackade nej i sista stund - vad annars - och vi kom att prata lite om henne under kvällen. Det var jättesvårt att sova under natten och jag skrev ytterligare ett brev jag aldrig kommer skicka till henne.
Jag saknar hennes klokhet och jag saknar att hon finns som en naturlig del av mitt liv.

MEN jag tycks inte saknas i hennes liv. Och då får det väl kvitta.

Det ledsamma är att jag inte längre känner hennes barn och att hon verkligen inte lyft så mycket som ETT finger för att lära känna mina...

Hon fanns där för mig under tiden jag väntade barn, under alla långa år av barnlöshet. Men nu när jag är mamma, precis som hon, då är jag ensam.

Så var det med det.

För två år sen fick vi hålla vårt barn i armarna för allra första gången! Det var en obeskrivlig känsla. Vi var nervösa men ändå lugnade. Vår till synes ändlösa väntan på barn skulle ju vara över! Vi visste på ett ungefär hur allt skulle gå till. Vi skulle sitta i samma rum som så många andra familjer före oss. Men i samma sekund som han blev överlämnad till oss skulle vi påbörja vår egen historia, vårt eget öde och familjeliv!
Lycka och skräck i samma andetag. Tänk om han inte skulle gilla oss?

Men det har gått så bra! Vi har nu en verbal, sprallig, artig, strulig, kaxig liten 2-åring som är full av upptåg!

Samma vecka, för ett år sen fick vi så också veta att vi skulle bli 4. Vi hade ganska precis landat i att vara en familj på tre. Vi hade inte just börjat längta efter ett barn till.
Det har så smått varit en kaotisk resa men idag känner jag tillit till att vår familj kommer att funka även som fyra. Det KOMMER bli bra. Vi är inte framme än, men det ska bli bra.

Flera gånger i gångna veckan har jag faktiskt tänkt att NU är vi fyra. Att vi alla hör ihop och att känslorna djupnar mer och mer för oss. Allihop. Tillsammans.

I två år har jag varit mamma och det är på många sätt otroligt slitigt OCH helt fantastiskt!

Sonens ord i bilen i går sammanfattar det ganska bra:
- jag blir galen på dig mamma för jag älskar dig!

Stora har ju börjat använda pottan på eget bevåg. Plötsligt vill han sitta där ibland men vi har vart dåliga på att få rutin på det. Och det har vart svårt att få honom att göra 'det stora'...

Men han vill ju helst vara privat, går gärna undan och vi får inte titta på honom...

Så vid några tillfällen har han fått sitta för sig själv på pottan inne i badrummet och titta i böcker eller spela på iPaden. Men trots att han suttit både 30 och 40 minuter har inget kommit...

Så idag när maken frågade vad han ville hitta på svarade han:
- Bajsa på pottan!
- Nu, frågade jag förvånat...
- Japp! blev svaret.

Så han installerades på pottan med iPaden framför sig och fick sitta där en stund.
Jag blev faktiskt förvånad när han reste sig och där låg ett perfekt resultat!

Nu är det iaf i rullning och nu gäller det bara att få rutin på det här med pottan. Problemet är ofta att det sällan är möjligt med några längre stunder där - både då det är lite halvtjorvigt att hålla lillebror ifrån att komma och störa. Han är nämligen med överallt nu. Ibland blir det också lite stressigt som det är med att få båda barnen omklädda och ytterkläder på inför förskolan...

Samtidigt hade det vart skönt med ett blöjfritt barn!

Helgen har vart fylld av både bra och dåliga upplevelser... Lilla har sovit riktigt krattigt och stört oss andra. Vi har vart på kräftkalas och träffat gamla vänner - kul men också påfrestande... Natten mellan lördag och söndag sov jag bara 2 timmar och jag trodde att söndagen skulle vara helt körd men som tur var var vi två hemma och kunde hjälpas åt.

Måndag morgon. Barnen har sovit ok. Frukosten gick lugnt till och jag packade vår väska med nödvändiga attiraljer för utflykt till närbelägna turiststället. Stora har lärt sig massa nya saker i helgen; att behärska balanscykeln, klättra upp på en stor rutchkana utan hjälp och att fånga bollar mellan händerna.
Så - balanscykeln packades under vagnen och så drog vi iväg. Jag och stora valde fika och sen vaknade lilla lagom till att få lite mat. Sen gick vi allihop på toa (3 personer på en toalett) men det gick bra...

Vi fortsatte vår tur, stora cyklade på både uppför och nerför - vi var båda stolta över hans framsteg!
Sen lastade vi på cykeln på barnvagnen och så puttade jag dem hem. Bpda somnade och jag fick tid att träna och hänga tvätt.

Eftermiddagen fortsatte med att maken hämtade ut mina nya löparskor och jag fick testspringa dem innan jag nattade lilla...

En perfekt och underbar dag med barnen. Inga utbrott och inga psykbryt. Bara rofyllt sammarbete och en härlig dag helt enkelt.

Idag har det vart annorlunda. Trots att vi sovit ok så har hela dagen vart skit. Att lämna stora på förskolan funkade som tur var jättebra - men lilla har grällt och klagat och vart allmänt skitsur hela dagen.
Han har ätit ok och sovit en stund på förmiddagen men ändå. Bara gnöl. Och de här långvariga gnällorgierna gör mig på dåligt humör också. När man bär, leker, matar, tröstar, byter blöjor, klär på för kallt barn och klär av för varmt barn. Kollar tom om det är feber i kroppen? Men INGET är bra... bara g n ä l l...

Vitt och svart alltså...

som natt och dag.

himmel och helvete...

örk.

Maken kom hem efter en transportlöpning från jobbet. Han hade kommit i närkontakt med en geting på vägen. Hans livs första stick...

Jag svidade om till löparkläder och skickade in honom att klä på sig torra kläder - då ropar han in mig och visar upp sin kropp. Han har fått stora kliande nässelutslag överallt och vi misstänkte allergisk reaktion.

Min make utvecklade panikångest som reaktion på beskedet om våra barnlöshetsprobkem för många år sen och han räknar sig som frisk från det sen länge. Men när kroppen beter sig överraskande blir han skiträdd. Så han fick en släng av gammal panikångest över att plötsligt inte ha kontroll över sin kropp och jag ringde en granne och han fick skjuts till akuten! Vi har ju två små som ska i säng som vanligt.

Men fy vad jobbigt det var att skicka iväg honom med ångesten och skräcken lysande ur ögonen...

Nu har han fått medicin och ligger och vilar på sjukhuset. Hoppas han får komma hem snart!
Läskigt när man inte kan följa med sin älskade helt självklart och stötta när han blev så rädd. Läskigt att plötsligt befinns sig i en situation som man liksom inte var herre över...

Igår kväll kändes lillebror varm och jodå, han hade feber...
Han var jättetrött och ledsen vid läggdags men somnade lugnt i min famn på 5 minuter. Kvällen förblev lugn och vi la oss i vanlig tid. Vid 01.30 vaknde lilla och var ledsen så jag tog med honom upp. Vid 03:30 somnade han såpass hårt så jag kunde lägga över honom i resesängen som står uppställd sen sist vi hade sömnproblem. Jag la mig på soffan och försökte somna själv... Vid 5-tiden vaknade lilla igen och grät. Då kom maken upp för trappan för att avlösa! Fick dock sällskap i sängen av storebror vilket alltid innebär lite sämre sömnkvallitet...
Idag verkar febern som bortblåst så vi får väl se fram på dan.

Lite taskig tajming för sjukdomar då vi ska på kräftkalas imorgon!
Vad ska du göra i helgen?

I takt med att lillebror lär sig nya färdigheter och vi svetsas samman som tvåbarnsfamilj ser jag hur pojkarna interagerar allt mer. Storebror är såklart lillebrors idol och han följer honom med stora ögon hela tiden...

Lillebrors leksaker som ju är menade för bebisar är hett eftertraktade av storebror och vice versa...

Senaste veckorna svarar lillebror med gapflabb på en del av storebrors upptåg vilket föder hans buslusta såklart!

Men med lillebrors mobilitet så blir det också bråk om sakerna och om uppmärksamheten - jösses Amalia!

Jag gissar att lillebrors första ord blir MIN!

De länder som kallas givarländer inom adoption har många barn på institution. Bara en bråkdel av alla barn blir adopterade - många växer upp på barnhem och slussas vidare till nya barnhem och institutioner när de blivit för gamla för att bo på 'vanliga barnhem'. Många är för svårt sjuka för att bli aktuella för adoption och tvinga på så sätt tillbringa sina liv på institution.

Vårt givarland är i kris och igår ytterligare en bedrövlig nyhet. En av adoptionsorganisationerna i Sverige lägger ner. På grund av sjunkande antalet adoptioner.

Man skulle ju kunna tro att det är positivt att det inte adopteras lika mycket barn till Sverige (och andra länder) men jag anser att det beror på helt andra saker.

Dels fungerar ju den svenska (sjuk)vården bättre - de barnlösa blir hjälpta på andra sätt. Dels ändrar givarländer sina lagar och regler. Flera givarländer beslutar om inhemska adoptioner i första hand, väljer bort länder helt för internationella adoptioner eller drabbas av inhemska kriser inom omhändertagandet och hanteringen av barn i nöd.

Under kvällen idag har jag fått ytterligare en väldigt tråkig nyhet - gällande Ryssland.
De har redan tidigare beslutat att inte godkänna adoptioner till ensamstående och homosexuella personer. Nu har ett nytt lagförslag presenterats - om det går igenom slutar de med adoptioner till länder som tillåter samkönade äktenskap.
Det innebär att om förslaget går igenom blir det slutet för adoptioner till Svenska barnlängtande föräldrar.

Någon skrev att Ryssland inte på något sätt strävar framåt utan bakåt. Det är så hemskt att läsa att de avbryter en fullt fungerande verksamhet där barn får trygga och kärleksfulla hem i ett land som Sverige bara för att vi anser att alla människor har lika värde. 

För människor jag känner (till) innebär det att deras kamp för barn får en helt ny dimension. Ett par vänner till oss har rätt nyligen skickat sina handlingar till ett land och väntar bara på BB. Nu ska organisationen lägga ner sin verksamhet och försöker flytta över de väntande familjerna till andra organisationer. Jag kan bara ana deras chock och maktlöshet,

Hur de tänker kring dem som väntar på att få starta upp sitt ärende är också märkligt - de rekomenderar dem att söka via andra adoptionsorganisationer. Men om man köat i organisationen i flera år och bara blir lämnat åt sitt öde - pengar, kötid och tålamod... bara att börja om från början någon annanstans? Va?!

De jag känner som väntar barnbesked från Ryssland har ett barn sen tidigare från samma land som oss. De valde ett nytt spår när vårt givarland började krångla redan förra sommaren. Och nu har de då fått nyheter om lagförslaget från Ryssland... 

Hur mycket ska man orka gå igenom för att få det man högst av allt önskar sig?

Ofta har man ju redan vart med om år av inseminationer och IVFer. För att sedan stå år ut och år in i kö hos en adoptionsorganisation. Att adoptionsvärlden är oberäknelig vet man ju men mardrömmarna avlöser varandra just nu och de tragiska nyheterna skakar om oss.

Vi får heller inte glömma barnen. De som blir kvar. Som aldrig får en familj. Som lämnas åt sitt öde i det land de är födda i - som också väntar och längtar efter att bli älskade och upptagna i en familj.
Vem ser till deras bästa och till deras behov och önskemål.

Jag hoppas för allas bästa att Rysslands lagförslag inte går igenom och att vårt givarland snart får struktur på adoptionerna igen så att de barn som bor på barnhem idag ska slippa stanna där för resten av sina liv.

Jag känner mig lyckligt lottad som har mina två fina pojkar. Att livet löste sig så finurligt så vi är 'klara' med den här biten och slipper grunna mer på det. Att vi fått mer än vi önskat och trodde vi skulle få.
Men jag önskar såklart att alla som väntar och längtar ska få det de väntar så innerligt på!