Jag återkommer flera gånger till Kix inlägg om sina 10 budord för att omvärlden och de "normala" människorna ska förstå och förnimma en gnutta av de otroligt känsliga ämne barnlöshet är...

Jag minns våren/sommaren 2008 - då min närmaste kvinnliga kollega plötsligt blev gravid, mina två då bästa vänner väntade smått och vi inte rikigt talat om för våra vänner hur saker och ting låg till...
Jag bestämde mig för att jag måste träffa någon för att prata om alla jobbiga känslor. Jag vände mig till en frivilligorganisation som jag fått hjälp av tidigare. De hade en samtalsterapeut under utbildning som jag kunde få träffa och prata med...
Vi avtalade en tid och jag kom dit och vi satte oss i samtalsrummet och jag kände en otrolig lättnad över att äntligen få prata med någon utomstånde och riktigt kunna ösa ur mig...
Efter ca 10 minuter ser jag en svag utbuktning på hennes mage, under hennes ganska bylsiga klädsel...

-ÄR HON GRAVID börjar jag genast tänka... Min "gravidradar" är ganska väl utvecklad men självklart sätter mina tankar igång och jag kunde inte riktigt känna mig bekväm med att prata öppet om alla tankar och funderingar kring hur jobbigt det var att ALLA tycktes vänta barn utom jag...
Så tillslut måste jag fråga henne och hon bekräftar att hon är gravid.
-Men hur tänkte du nu, frågade jag...
-Ska jag sitta här och ösa ur mig hur jobbigt jag tycker det är och hur avundsjuk jag är och arg på min egen kropp och ledsen över vänner och arbetskamrater som bara "skaffar barn" och vad alla de där känslorna gör med mig?!

Hennes tankar var att vi skulle använda hennes "graviditet" som ett 'verktyg' och att jag kanske kunde få ur mig mina tankar osv på henne...

Jag kände mig inte alls bekväm med det och valde att inte gå tillbaka dit.
Jag kunde inte förmå mig att svära över hennes lycka och allt gjorde mig bara mer olycklig...
Men en sak som etsade sig fast var något kring empati och förståelse...
jag beklagade mig över A som (redan) då sa massa klumpiga saker och som inte tycktes förstå att jag var i kris och sörjde att jag kanske aldrig skulle få biologiska barn...
-Men måste hon förstå hur du känner? Måsta alla förstå dig?

Jag kom fram till efter många dagars grubblande att JA, de människor jag har omkring mig måste förstå hur jag tar det, hur jag har det, hur det känns och hur jag tänker kring det här...
De kan aldrig sätta sig in i min situation men jag måste tala om för dem att jag har det jobbigt. Att det är svårt att tackla allas 'normala graviditeter' och lyckliga familjebildningar...
Att jag är avundsjuk och ledsen emellanåt och arg och förtvivlad för att allt går emot oss... Det är en sorg att inte få bli gravid och mamma när det är något man verkligen verkligen längtar efter och drömmer om.

Det är inte som att längta efter en resa,  eller ett häftigt jobb eller 1 miljon... Det är inte för alla... Det är inget du normalt sett ska få eller kunna ha... Men en familj och barn är ändå något genetiskt betingat och inget jag bara fantiserat ihop att jag vill ha...

Någon kommentarade Kix inlägg med att barnlösheten är så lång och oviss. Kommentatorn hade förlorat en närstående - och den sorgen bleknar - livet fortsätter och man får aldrig tillbaka sin släkting. Det kan man efter ett tag förlika sig med och förstå...
Men barnlösheten är så lång och så oviss hela tiden. Nytt hopp blandas med nya sorger och nya metoder med nya bedrövelser som blandas med nya försök och nya problem...
Det blir en lång, utdragen spiral som hela tiden kretsar kring en djupt rotad längtan och önskan om att bli förälder. En önskan om att vara som 'alla andra', en längtan efter sammanhang och en förhoppning om samhörigheten som familjer ändå har.

Jag ville inte berätta för släkt och vänner att vi hade problem - jag ville ju så mycket hellre berätta den goda nyheten att vi väntade barn äntligen...
Men det blev ju inte så... jag fick berätta att vi var barnlösa, att vi var ledsna och att det var så himla jobbigt att vara vi just då...
Många känner till att det finns metoder att få barn - och att alternativet adoption finns. Men få vet hur det funkar, hur jobbigt det är både mentalt och fysiskt, många vet inte vad som krävs. Det visste inte jag heller innan vi hamnade mitt i det...

När vi drabbades försökte jag såklart ta reda på så mycket som möjligt om hur det funkar osv - men jag har inte hört en enda som frågat om de kan leta mer info nånstans...
Ingen kan till fullo förstå hur allt det här förändrat mig och förgjort mig i vissa situationer. På något sätt blir misslyckandet en vana i sig och jag har blivit van vid motståndet. Det känns som att alltid gå i motvind. Det krävs hela tiden lite mer av mig. Jag får kämpa lite extra hela tiden.

Något som verkar ännu konstigare är att den här smärtan i vänster sida som jag skrivit om verkar släppt nu äntligen. Efter mitt sista läkarbesök har vi äntligen fått iväg alla papper och vi kan inte göra mer för att påverka vår familjesituation nu. Läkaren var tveksam till att det var något allvarligt men eftersom jag faktiskt grät av oro och rädsla för att inte bli lyssnad på så skickade han mig till röntgen till slut. Röntgen visade inget men jag hade redan då märkt att smärtorna avtagit. Min oro har släppt och jag har faktiskt inte ens tänkt på det där ömmande stället på flera veckor nu.
Men jag har hela tiden sagt till läkaren att det kan mycket väl vara psykosomatiskt - att jag projocerar min oro på mig själv...
Och det verkar ju faktiskt inte bättre än så. Att ovanpå allt tjorv och tjåst med all pappersexercis har jag haft den här diffusa smärtan att bära på...
Nu bär jag bara min längtan och min väntan och det fungerar. Jag har inte bara nedslående tråkiga motgångsbesked att komma med när vänner bryr sig om att fråga. De kan själva läsa om vad som händer till viss del och jag känner att jag rätat på ryggen lite och kan se framåt på ett annat sätt. Det är inte en oviss barnlöshet på samma sätt längre. Det är nästan 100% säkert att det blir ett barn. Nu finns det ett hopp om ett lyckligt slut...

 

Sara

24 februari 2011 21:26

Oj oj vad jag känner igen mig i det du skriver....först och främst tror jag att det är nyttigt att prata av sig med någon utomstående, bara tråkigt att den du pratade med var gravid, förstår tillfullo att du inte gick tillbaka. Jag hade tur att få hjälp via min gynekolog med en kurator och det var till STOR hjälp, att få gråta ut hos någon som jag inte hade någon relation till, att inte själv behöva trösta.

Sen tror jag som du, att mycket av vårt "onda" sitter inom oss, det har med vår barnlöshet att göra....när vi väl fick vårt första barn så blev mitt "magonda" mycket mycket bättre....alla krämpor försvann inte, men de blev lindrigare.....livet hade blivit så mycket roligare!!!!

För min egen del kunde jag inte släppa sorgen efter biobarn förrän vi var hemma på svensk mark med vår dotter.....DÅ ringde jag till Sahlgrenska och sa att de kunde ta bort oss från alla listor -inga mer försök för vår del!! Idag har jag INGEN längtan efter biobarn, ingen sorg över att det inte bidde några.....NU har jag ju de två finaste små kinabarnen i världen....tänk att just VI av alla människor på denna jord skulle få varandra??!!

Nu är det inte långt kvar för er, fortsätt att kämpa på, snart är det ER tur att bli föräldrar till ert drömmars barn!!!

KRAAAAM

http://saxdesign.blogspot.com

litenlangtan

24 februari 2011 22:06

Tack Sara för dina ord - jag saknar dina kloka och snälla kommentarer ibland!
Tack för pepp! Stor kram!

 

Teachgirl

24 februari 2011 21:36

Fint skrivet! Jo, efter all den här ångesten och all väntan så är det faktiskt på gång! Och det lär ske något snart, dessutom! :)

http://varforinteviocksa.blogspot.se

 

Kix

24 februari 2011 22:00

Det kommer en bättre kommentar än denna till detta inlägg.. :) Orkar just nu inte författa! Kix

http://kix.bloggplatsen.se

 

Hej och Hopp

25 februari 2011 13:32

Jag som aldrig haft denna brännande känsla av barnlöshetssorg tänkte först skriva något om att det är givande för mig att läsa även om jag inte kan förstå hur det känns. Men så tänkte jag ett steg längre - och tänkte hur det hade känts för mig om jag aldrig fått barn överhuvudtaget. Och hur det kändes innan jag visste om det skulle gå vägen för mig - och DEN känslan - hur det skulle ha varit om jag inte fått barn alls - den är panikstark och kanske ganska lik...

Men en gång står ni där som Sara - med ert eget barn i famnen - oavsett hur det kommer till er - och all den där smärtan och längtan och väntan - ibland tror jag att den förstärker lyckan! För är det verkligen möjligt att ALLA föräldrar är så här lyckliga när de fått sina barn? ;-)

http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com

litenlangtan

25 februari 2011 17:14

Det är få människor som faktiskt försöker tänka sig in i våra känsloliv. Jag är förstådd av alla mina olyckssystrar - även av dem som nu har familj. Det vet jag... Men vi är ju % i sammanhanget! De allra flesta anstränger sig inte ens lite för att förstå... Idag skojjade en kollega och frågade om " vi övat ordentligt" på att få barn... Det var ju inte ens lite kul och det lät jag honom förstå. Jag vet att det här släpper sitt grepp när lillo är här men det går aldrig mig obemärkt förbi... Trevlig helg!

 

Sara

25 februari 2011 20:15

Jag finns HÄR och läser och lyssnar fler gånger per dag dina inlägg, men det är inte alltid som jag kommenterar ;-) Ibland vet jag inte vad jag ska skriva eftersom jag upplevt mycket av det du skriver om, men jag är ju liksom på andra sidan nu....nu sitter jag ju här med mina guldklimpar och är så NÖJD med livet, vill inte tillbaka till jobbet....ever... men inser att jag måste....snart...HJÄLP!! Skulle vara roligt att ses IRL :-)
KRAAAM och fortsatt trevlig helg!!

http://saxdesign.blogspot.com

litenlangtan

25 februari 2011 22:09

Jag är på! När kommer du till Gbg nästa gång då? Eller ska vi ses i Ullared? :-)
trevlig helg på dig med!

 

Kix

26 februari 2011 21:37

Hej igen… mitt inlägg om budorden väckte många åsikter och 172 kommentarer på Familjeliv. Jag hade inte räknat med en sådan anstormning på några ord som jag i så många dagar, så många månader och flera år känt och levt med. Många situationer som jag har anpassat mig efter som barnlös, för att må så bra jag har kunnat i situationen som man lever i.

Det som trådstartaren på Familjeliv reagerade starkt på var det som jag skrev om att det gör ont i hjärtat om någon lyfter över sitt barn i min famn eller när någon klagar över sitt barn etc. Hon gjorde jämförelse med när hennes mamma gick bort i 20 års ålder och att det skulle i så fall innebära att hon inte skulle kunna umgås med svärmor, kompisars mammor etc., därför att det skulle göra att hon bröt ihop.

Det är svårt att jämföra en förlust, eller för den delen sorg. Men jag håller med dig och Maja (som lade kommentaren) om att barnlösheten är så lång och så oviss hela tiden. Dessutom upplever jag att barnlösheten eskalerar, ju längre tiden går desto mer längtar jag och inser att jag verkligen inte är som alla andra. Chansen att jag någonsin skall bli biologisk mamma blir bara mindre och mindre, eftersom statistiken säger så. Men min längtan blir bara starkare och starkare. Och den biologiska klockan går bara fortare och fortare, och jag kommer bara längre och längre ifrån något som jag vill komma närmre och närmre.
Att dö, det skall vi alla göra någon dag. Det är något som människan vet att vi kommer att få uppleva. Det är som att föda, det tror vi alla kvinnor (som vill ha barn) också att vi skall få uppleva. Vi hade inte räknat med att det skulle vara ett problem. Det är ju som att dö en smula inombords att inte kunna få barn. När någon dör, så vet den efterlevande att det livet aldrig kommer tillbaka. Men att försöka bli gravid är att leva mellan hopp och förtvivlan. Du vet ALDRIG utgången och det är det som gör det så svårt, tror jag.

Men som sagt, det är svårt att jämföra förlust och sorg. Och hur jag än vrider och vänder på min förlust över någonting som inte blev eller min sorg över det som aldrig tycks lösa sig så kommer jag fortsättningsvis leva hårt styrd under mina budord. Och ja, jag behöver också ha förstående människor runt omkring mig.

Oj, vad lång kommentar. Kram på dig. Kix

http://kix.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...