inom loppet av två dagar har 3 personer sagt det...

-"Jag ryser..."

Det här har vart i samband med att jag berättat om adoptionen... Först min tandläkare... sen hennes sköterska som såg väldigt förvånad ut när min tandläkare berättade att jag väntade barn och sköterskan precis tagit röntgenbilder...
-Du kan vara lugn, jag väntar barn genom adoption...
När jag strax berättade att vi väntar på det magiska samtalet - det kan komma när som helst...

-"Jag ryser..."

Igår på grillkvällen kom vi att prata ganska otvunget om adoptionen. Vårt värdpar är ju väldigt aktivt glada över vad som väntar oss och den gulligaste kommentaren var från värdinnan till sin 1½-åriga dotter...
-Nästa gång tycker jag att de borde ha med sig en kompis till dig och inte komma själva eller vad säger du...

Ja nu är maj här; maj är månaden jag hoppats på från första början... Har för mig att S hade nån liten fråga på sin FB där maj var det överhängande svaret också...

Om nu två familjer samlar papper/skickar ansökan till vårt barnhemmet - innebär det att två barn ska få nya föräldrar? Kommer dessa någorlunda samtidigt eller är det någon nu i början av maj och någon i slutet av maj? Åh, jag blir tokig av alla mina funderingar...
Det har ju egentligen inte gått så lång tid men det har dröjt länge nu mellan BB från vårt barnhem... Det lät ju så lovande med alla BB redan i mitten på mars - men sen egentligen ingenting...

All kan ju hända i den här förgrymmade adoptionsvärlden. Så mycket vet vi ju... Jag funderade dessutom på att höra mig för med vår hemutredare på soc när hon har tänkt att ta semester i år - MEN jag ångrade mig i samma sekund. Jag har ju inte för avsikt att hålla fast vid henne så det gör mig inte så mycket om inte hon skulle finnas på plats när vi väl behöver deras godkännande för att gå vidare med adoptionen... Jag hoppas att vem som helst på Sockontoret kan godkänna det. Varför ska de överhuvutaget göra det? Och händer det att de nån gång säger nej?

Det är söndag förmiddag, vi har just ätit frukost. Maken ser en inspelad fotbillsmatch och jag funderar över livet, relationer och äktenskap. Inte mitt eget. Det är än så länge "oprövat" - men det verkar som om familjelivet nöter hårt på redan hårt prövade föräldrar. Jag läser sen en tid tillbaka en blogg som för länge sen har handlat om barnlöshet. De fick en 1:a och tom en 2:a... Och nu är relationen över... Han vill skiljas och jag skulle vilja skriva något klokt och bra. Men jag känner henne inte alls. Jag är en av dem som aldrig kommenterat men som "smygläst" hennes blogg i flera år då och då...
Jag bara hoppas att hon kommer ur den här situationen och likt Maja Gräddnos gör det med värdigheten i behåll och med lyft blick. Med känslan av att äntligen kunna skapa sig ett eget liv...

Tankarna går som ni märker... Dax att ta tag i dagen. Måste röra lite på mig och maken måste också. Vi är lite stumma i musklerna sen vår utmaning igår... Får se vad dagen bjuder på...