Idag låg ett brev i lådan - från vårt barnhem! Vi är tydligen godkända som blivande föräldrar och har så varit sen mitten på mars! Skumt att det tagit 4 månader för den informationen att nå oss! S & S - ni fick aldrig detta papper? A - har ni fått samma info med Posten idag? Som maken sa, ett babystep närmare...

Snart har halva sommaren gått. Maken jobbar den här veckan också sen är det semester för honom... Han har lovat att åta sig vår del av huset - skrapning och målning... Jag ska givetvis hjälpa honom så gott det går.

Ikväll ska vi träffa några kompisar som har bjudit in till grillkväll. Vi kommer också att återse ett par som jag känner lite granna. Jag vet att de har försökt få barn i många år de också. Ett tag kändes det som undergången var nära. Då erbjöd jag mig att tala med henne, lyssna på henne, underlätta för henne. Men jag orkade inte finnas där för henne utan att få något tillbaka. Hon tog och tog - men hade inte förmåga att ge mig något tillbaka. Som att höra av sig - hon har alltid svarat när jag hört mig för hur hon mått men hon frågar inte tillbaka var vi står, hur vi mår...  
Jag tror att de haft två eller kanske fler missfall efter IVFf-försök - de är inte intresserade av adoption alls vad jag vet. Jag misstänker att de väljer att gå vidare i livet utan barn. Nu håller de nog på att packa ihop sina liv och flytta, lämna alla plågsamma minnen bakom sig och fly den här delen av landet. Kanske är det klokt att lämna sorgens högborg och skapa sig ett nytt liv någon annanstans...
Jag tror att jag var bortom allt med IVF redan när hon befann sig mitt upp i det. Jag försökte förtvivlat lägga det bakom mig när hon var inför det - och det krockade... Jag behöver kanske inte förklara för henne men för mig själv. Jag orkade inte genomleva våra misslyckanden igen. Min tilltro till IVF var stukad och jag var så trött på att vara ledsen.

Ibland kan jag fundera över det - vad det egentligen var som fick oss att bestämma oss för adoption. Varför vi inte försökte förlika oss med barnlösheten och leva utan barn... 
Mja, det var nog mer så att jag frågade maken om han kunde tänka sig ett liv utan barn och han svarade nej, inte så svårt egentligen - då vi båda tyckte samma.

Ibland snubblar jag in på bloggar som handlar om IVF, sorgerna kring behandlingar som inte funkar. Frustrationer över kroppen som inte svarar på behandlingar av olika slag. Glädjen över att lyckas - som ibland, tyvärr alltför ofta, byts mot svindlande sorg igen...

Så vansinnigt svårt. När är det nog? Var ska det ta stopp?

Maken kommenterade i helgen att det är 3 år sen vi registrerade oss som sökandemedlemmar på AC... Det är snart 3 år sen vi gick föräldrautbildningen... Sweet lord vad det känns länge sen...
Och tiden har verkligen sprungit förbi... Och jag hör återigen orden i min skalle - vi pratade på ovan nämnda föräldrautbildning om tiden. Hur långa väntetider och hur segt det var och att man gärna ville ha barn NU!
-När man ser bakåt - så tycker man att tre år har gått väldigt fort...

var det en klok man på kursen som sa... och jag måste säga att han har helt rätt. Även om det vart ter jävligt jobbiga år så har det samtidigt gått fort. Snart är den här resan slut och en ny börjar... 

Ändå klurar vi på om vi är redo - för detta barn, detta liv som vi ska vårda och älska...
Men jag tror det är helt naturligt att känna så. När det plötsligt börjar närma sig så svindlar det plötsligt till - att det som så länge varit en illusion ska bli verklighet. Att drömmen blir sann...