Jag skrev ju om en kollega som fick en hjärnblödning plötsligt för någon månad sen. Hon verkar ha återhämtat sig bra och fick komma hem för någon vecka sen. Idag ringde jag en annan kollega som är nära vän till henne och frågade lite hur det var med henne.

Hon verkar faktiskt inte ha några men alls efter sin hjärnblödning - mer än att hon är väldigt väldigt trött. Hon går och pratar precis som innan och inget tycks vara skadat. Läkarna kan inte se någon särskild förklaring till det inträffade men hon har nog fått ett "wake-up-call".

Skönt att allt är okej - men hon kanske får dra ner på tempot ett tag framöver.  Det jag oroade mig över var att hon sökt en utbildning och ville börja plugga - när hon blev sjuk var jag rädd att det inte skulle gå att genomföra men hon har kommit in på utbildningen och hon kommer skippa de första kurserna för att tenta upp dem senare.

Det kändes skönt att höra att hon är okej och att inte hennes drömmar och planer gick om intet iom att hon blev plötsligt sjuk.

..................................................

..............................................

Idag kommer chefen hit för att informera om de "utvecklingssamtal" som är på G. Chefen ska tala med märkliga kollegan om hans OCD-beteende i nästa vecka och vi får se hur det ska gå. Det är skönt att det jag upplever tas på allvar. Men det kommer förmodligen bli rätt chockartat för honom. Den här veckan har jag skällt på honom igen på grund av att han är sen till jobbet. För övrigt gör jag mitt bästa för att undvika honom så mycket som möjligt då jag känner hur allt med honom påverkar mitt humör.

Vid något tillfälle tidigt i våras när vi var på en fest tillsammans - alla 3 från mitt jobb - var märkliga kollegan bra berusad när vi skulle åka hem. Jag körde så jag var nykter. När vi kommit en bit på vägen började märkliga kollegan svamla om att "han ville vara som han var, kan han inte få vara som han är?"  Då fick jag en känsla av att han lite vädjade till mig att låta honom vara som han är - med de tics och trix han har för sig - då backade jag undan än mer från honom för jag kan inte jobba med honom och inte gå igång på det han gör och det han säger. Det funkade under en period - vi hade ganska lite att göra och då fanns det utrymme för mig att "gå undan" - men när jag måste lägga mer tid jämsides med honom - då går det inte...

Jag är helt slut mentalt när jag stått med honom en hel dag. Det gör mig matt och urlakad och jag kan inte komma från jobbet fort nog. Jag känner mig stressad och trött på ett helt annat sätt än de 4 intensiva sommarveckor då han hade semester...

Jag hoppas att det kommer något bra ur det här...