Hej!
Hoppas allt är bra med dig och 'maken', vad länge sedan vi sågs.
Jag läste krönikan som du länkade till idag, vad bra den var. Fick mig att känna mig dum för att jag aldrig hört av mig till dig sedan jag fick höra av 'maken' hur kämpigt ni har haft det. För till skillnad från Jenny Ö har jag inte glömt hur tungt det var att inte få bli gravid när precis varenda människa runt om en gick med tjock mage (kändes det som).
Jag kan fortfarande känna den hemska känslan av rädsla och utsatthet när jag tänker tillbaka på den tiden.
Nu när vårt barn finns är jag noga med att berätta (om det kommer på tal) att det var tufft tufft tufft innan vi fick barnet till oss. Jag vill berätta just för att när det var som jobbigast med missfall och diagnoser hit och dit kändes det som om ingen förstod, ingen jag kände gick i genom något liknande. Så vill jag inte att andra ska behöva känna.
Därför tycker jag att du och 'maken' är så himla bra och starka som berättar om vad ni går igenom. Jag vet ju inte var ni står i processen nu, men jag hoppas att ni inte har långt kvar till det barn som ni ska få!
Och så vill jag bara säga, sent om sider, jag vet, att jag gärna vill prata med dig om allt det här om du känner för det någon gång.
Ta hand om dig och din fina man!
Många kramar,
"en vän"

Så glad jag blev att få detta brev!
Jag har inte träffat henne eller pratat med henne sen någon vecka efter vårt bröllop. Hon ställde in och skickade sin man ensam - hon var sjuk - fick jag höra. Veckan efter fick jag besked om att hon vart hemma och mått tjyvens av att vara gravid.
Där och då var det en kniv i min rygg... När vi kämpade med att ställa om till adoption, fast vi ändå hoppades inför vårt sista IVF och allt var sårigt och jobbigt - så skulle jag föreställa glad inför hennes kommande barn...
Jag visste ju inte då att de haft upprepade missfall och att de till slut fick en liten bebis... mot de odds som de stod inför och alla de jobbiga känslor som fanns där för dem...

Som hon skriver - det är ju alltför sårigt och jobbigt att tala om - så högst privat och det känns som att INGEN förstår... Kanske är det just därför man inte vågar prata om det... För att man är så van vid att höra hur man ska slappna av, ligga oftare, mer sällan, stå på huvud, tänka på annat... Ja, ni har alla hört de där välmenande råden som aldrig leder någonstans och som heller inte tröstar utan bara förringar det problem man har. Och kommer fortsätta ha...

Jag tänker igen på kommentaren från en nära nära vän om att hon

a l d r i g 

mer tar ställer frågan om någon är gravid eller varför de inte "skaffar" fler barn... AV hänsyn till att någon kan må dåligt över att inte kunna få barn.
Men vi behöver ju inte fler människor omkring oss som tystar ner det här - tvärtom måste det tas upp för att människor ska våga tala om det mest tabubelagda...
Jag har ju talat rätt öppet om det här med många - just för att jag vet hur det känns att vara helt ensam i världen om en känsla. Att vara missförstådd, ha svarta arga ledsna känslor och snava in på förbjudna tankar om andras barn... andras lycka...

Men vem säger att de som får barn har det lätt att nå dit? Vem säger att du är helt ensam om dina tankar och känslor? Det är ändå därför jag skriver en öppen blogg - för att skänka tröst till dem som söker den. Till dem som inte har någon att tala med om sin ångest och sina skamliga tankar... Till dem som kämpar och hoppas...

Det går att leva igenom det. Det kommer lätta. Det kommer bli bra.

Under någon månads tid här har jag fått många bud om graviditeter och det triggar mina känslor från då igen. Eftersom det känns som att vi kommer få vänta länge till så blir det en slags jobbig känsla - även om jag idag vet att det inte längre handlar OM det blir barn, utan NÄR...

PS, om någon är intresserad av vilken artikel det handlar om i min väns brev får de gärna lämna en kommentar och en blogg-/mailadress så kan jag skicka länken...

Vaknade till det otäcka ljudet av ösregn - nu igen?! Jag är så jäkla trött på det här regnet nu...

Igår drog spanskan igång för terminen och jag har inte ens tittat i mina papper sen innan sommaren - men det gick bra. Vi körde lite repetition och jodå, det sitter faktiskt rätt bra. Siffror är jag dålig på. Men hur ofta säger man 1.478.683 med ord?

Hur som helst var det riktigt kul att sitta i skolbänken igen. Vi pratade också om att ta upp våra "symöten" igen... Jag känner många som gillar att pyssla och det är ett trevligt sätt att ses och prata om värdsliga ting och dricka stora baljor med thé!

Mitt projekt att börja träslöjda fick stryka på foten då jag insåg att jag inte skulle hinna i tid mina sena veckor och när det inte var enkurs utan mer en hoper pensionärer som täljde smörknivar kändes det liksom inte lika spännande längre...

Ett annat projekt är att introducera en ny maträtt varje vecka och igår bidrog maken till denna veckans matsedel med kyckling med ädelost och päron - gott men kunde kanske gjorts lite piffigare på något sätt...
Inget jag sparar inför nästa matsedel. Däremot min fisksoppa med saffran som jag gjorde i måndags - ohlala!!! :-D
Jag kommer äta den för tredje dagen på raken idag till lunch...

Tja, det är ungefär så här mitt liv ser ut nu... försöker hålla tankarna borta från BB-väntan... Jag har liksom tappat gnistan lite - orkar inte engagera mig i annat än att orka med vardagen just nu...

Vad har du gjort för att få upp geisten igen när det känns tungt?
Alltså - gå i skogen går ju inte när det regnar 24seven...