På eftermiddagen idag har det var uppehåll och sol! Jag passade på att ta en tur till skogen och jag kände att det behövdes så väl! Jag packade med mig kameran och några plastbyttor ifall jag hittade någon svamp.

Först tog jag en liten promenad upp längs stigarna och jag såg mängder med trattkantareller bara några steg från stigen - men de var ganska små så jag lät dem stå...

Sen tog jag mig över en liten kulle och hittade några fina trattkantareller på andra sidan som jag plockade. Jag har egentligen aldrig plockat trattkantareller tidigare utan hållit mig till vanliga gula - men grannarna hade ju plockat så många fina trattisar bara för någon vecka sen så jag blev lite sugen...

Efter att jag nästan fyllt en bytta med trattisar gick jag till mitt vanliga ställe för att se om det kommit upp något nytt sen vi var där sist och det hade det! :-D

Nästan dubbelt så mycket gula som trattisar! :-D Så jag är mer än nöjd med min skogspromenad!

Bara känslan av att strosa runt i naturen och hitta en massa svamp har vart så skön. Fåglarna kvittrar och luften är höstig och klar. Dessutom fick jag bakat ett LCHF-bröd, fått hjälp med middagen av maken och nu slötittar vi på strunt på TV...

Imorgon är det fredag igen och vi är ytterligare en vecka närmare lillo...Det ska nog bli finväder imorgon så vi planerar att träffas i stan och äta lite picnic...
Kanske tar vi en tur i stan och tar nån öl eller så...

Vid något tillfälle på en kurs nån gång fick jag ett bra tips. Det är HELT okej att må dåligt, grina och svära eller bara skita i att stiga upp ur sängen om det är så det känns. MEN det är bara okej i EN dag - sen måste man försöka ta sig i kragen och göra något litet nästa dag. Ge sig själv en ny chans att resa sig igen. Ta hjälp om det behövs - men ge inte vika för det som är jobbigt...
Så igår hade jag en riktigt skitdag - men idag är det bättre och jag har tankat energi i naturen!

Vad ska DU göra i helgen?

Igår hade jag en förlamande ångestkänsla som låg som en tung klump i bröstkorgen - hela hela dagen. Jag försökte få mitt fejkade leende att nå ögonen men jag tror inte jag lyckades hela vägen. 

Jag vet inte riktigt vad det är för känslor för så här nere var det lääänge sen jag kände mig. Så det är lite främmande att det inte ger med sig, att jag inte kan sätta fingret på vad det är som orsakar den här krampaktiga ångesten. Jag känner att jag behöver gråta men jag förmår mig inte att göra det.

Det är kanske en kombo av olika saker... Flera nya gravidbesked som samlas på hög, en bebis här, tvillingar där och 18 helt dolda veckor och jävla ultraljudsbilder i ansiktet på FB - näe...

Igår hade en gammal kärlek till mig födelsedag. Eftersom vi är "vänner" på FB så basuneras det ju ut där, på min sida hela dagen. Han är lycklig med sambo och två små söta tjejer... Radhus och familjelycka.

Det är den där känslan av att inte ha kommit någonstans på alla dessa år. Vi är fortfarande på samma plats. Vi stampar vidare på samma fläck - vi har nött ut både skor och golv där vi vankar runt runt runt på exakt samma ställe...

Jag försöker att hålla humöret upp och inte tänka bakåt utan framåt men den här jävla årstiden gör att allt dalar...

Redan torsdag idag - den magiska snabba men ack så långsamma tiden rinner igenom timglaset. Ångesten sitter som en propp där och trycker på mer eller mindre.

Dessa år går fort men de rinner tröga som sirap förbi mitt minne när jag läser tillbaka på min hemliga dagbok, mina bloggar och ser mina vänners barn växa upp.
Många av dem är nu nöjda med de barn de har. Inga fler. nej, två räcker...

Ha, två? Jo du. Det kanske bara blir detta enda barn. För vi kanske inte kan få råd med två? Vi kanske inte har tid att vänta på ett till? Vi kanske inte får den möjligheten.

Förlamande på ett obehagligt sätt - sådan är min ångest. Och det var så länge sen jag kände så här...
Jag får inget ur händerna. Jar orkar inte ta mig ut i den välgörande skogen när det regnar katter och hundar och mörkret sakta kommer krypande...

Jag sluter ögonen och försöker tänka "målbild"...