Idag är jag lite sur och trött och arg. Fortfarande inte helt kry och har flera dilemman att funderar på.

Dels vår kontakt på AC. I förra veckan skrev jag ett ganska lång och lite personligt mail och markerade de frågor jag hade med en avvikande färg.
Igår hade jag fortfarande inte fått något svar. Så skickade jag samma mail igen och skrev att vi blir ledsna över att vi inte får svar.

Senare på dagen fick jag ett svar.

Nej, jag förstår att ni inte är speciellt glada i att jag tar tid på mig att svara och jag är inte heller speciellt nöjd med att det tar tid. Men jag gör så gott jag förmår. Det hjälper ju dock inte er, det vet jag.

Eh, okej...
I min lilla värld känns det som att de får säkerligen ett antal mail, samtal och påtryckningar från oss väntande varje dag.
De svarar knapphändigt och kort vilket bara ger upphov till fler frågor.

Ibland hänvisar de till sitt forum på nätet - den så kallade möteplatsen. Men den ger ingen som helst information och är så himla krånglig att hitta rätt på. Är jag den enda som tycker detta? Du kan inte söka och inte prenumererar och inte komma lätt in till den info som intresserar dig.

Något borde ju göras för att det ska funka bättre så att fler har användning för mötesplatsen. Tanken är god men det funkar sådär.

Jag efterlyste hur som helst ett nyhetsbrev igen. Där vår handläggare kan stå som ansändare och ge kort men ackurat info om vad som hänt på vårt barnhem. Dvs; att det kommit BB, barnen har varit i si och så ålder och de har gått genom den väntande kön eller genom att AC sökt föräldrar aktivt.
Mycket mer behöver den infon inte innehålla.

Vi fick besked om att det kommit ett BB i september. Men mer info fick vi inte.
Det ger ju bara mer frågetecken. Är det samma BB som i A & J? jamen då har vi redan fått den här infon. Är det ett nytt BB? Jamen då vill vi ju veta från vilken plats i kön eller om det vart utifrån igen (ett äldre barn kanske?)

Just nu är det nog så att man är lite lättretad för att man väntat så länge och för att man får slita och dra ur dem varje uns av info och att vi börjar förstå att händer det inte denna veckan så blir det ingen resa i år...

Det gör mig ledsen - vi har laddat och laddat om så många gånger. Det gör mig ledsen att sådant jag hoppats på inte faller på plats och går i lås. Det gör mig ledsen att vi stampar vidare på samma samma...

Igår fick jag SMS av H och A som vi träffar ibland. Jag har verkligen försökt att undvika dem sen sist. Jag blir arg och ledsen och äcklad över att de blir så sketfulla båda två och sen åker hem till sitt lilla barn. Jag vet inte om barnvakten stannade hela natten (hoppas det!) men jag vet att båda hade minnesluckor och att de var allt annat än i form dagen efter. Med tanke på hur vi själva mådde och att de inte gick hem förrän efter oss...

H's SMS igår antydde att vi borde ses. Jag känner verkligen inte alls för det. Jag är fortfarande arg över vad jag behövde höra då och jag vet att HUR jag än försöker säga till dem att jag misstycker till deras alkoholintag i samband med att deras barn inte är så gammalt så blir det fel.

Vi kommer aldrig tycka lika om balansen "barn och alkohol" - men jag upplever heller inte det som något stort problem i min bekantskapskrets. Det är just det här paret som är lite väl glada i att dricka och inte riktigt kan sätta stopp. Om en var mer sansad och hade koll så var det väl en sak men när båda är lika berusade - då känns det inte bra. Oavsett om de har barnvakt eller inte.
Jag skulle själv a l d r i g vara redlöst packad efter jag blivit mamma. Jag skulle bli väldigt sur om min man blev det.
Sen är inte vi några partymänniskor och jag tycker inte man ska göra avkall på allt vad fest och party heter när man har barn. Men måtta är nog ett ord man måste lära sig som förälder. För vem skulle förlåta sig själv om något hände ens barn och man inte kunde/gjorde något för man var för full.

Jag har vart inne på ämnen förut och jag har vart försiktig med vad jag skriver. Jag förstår att det är kontroversiellt. Självklart kan man sakna det liv man hade innan man blev förälder - men jag förstår inte att varje tillfälle man inte har barnet med sig och ska göra något tillsammans måste handla om kopiösa mängder alkohol?

Just nu klarar jag inte av att formulera varför jag tycker så här mer än på det här stället. Jag orkar inte hamna i konflikt med dem och jag orkar inte bråka om det här. Jag tiger en stund och hoppas att det rinner av mig.
Jag har till paret sagt att vi har mycket precis just nu och att vi försöker hitta på saker som håller oss sysselsatta så tiden går...

För´jag orkar inte gå in i den här konflikten just nu.

Lite arg är jag på mig själv också efterosm jag blir ledsen och illa berörd av att se ultraljudsbilder på FB. Nu stänger jag av och ner och går och äter min lunch...

Igår precis innan jag skulle hem från jobbet kände jag mig lite varm. Halsen hade ju känts lite konstig sen kvällen innan och plötsligt kände jag hur trött jag var.
Det har ju vart en tuff vecka. Först utomlandshelg och sen direkt till jobbet. tidig vecka. extra lång dag. jobba helg. såklart blir jag sjuk.

Väl hemma var jag dyngsvettig och la mig på sängen. Maken har pysslat om mig och jag tog två alvedon innan sängen. Idag har känt mig extra trött och haft dåligt tålamod med kunderna. men vi har ju inga ersättare så det var ju bara att gå till jobbet. Vi som skulle gå på kalas ikväll valde att bli hemma. mannen känner sig inte heller bra så jo, nog har vi sjuka här hemma.
Men men, vi lever över det också.

Jag fick ett fint meddelande idag på FB. En som haft mer tur än oss - med tre IVF:er i bagaget och numera en fantastiskt söt liten dotter - skrev att hon och hennes make hade suttit i soffan på torsdag kväll och sett programmet 'drömmen om ett barn' och grinat som stuckna grisar.
Hon berättade att hon tänkt på oss och hoppas innerligt att vi snart får höra något.

Jag blev så glad - det är så fint att höra att vi finns i deras tankar. Det värmer mitt hjärta.

Imorgon hoppas jag att vi är såpass bra så orkar och hinner träffa en annan vän!

Den låg där på vår IVF-klinik - boken av Lennart Nilsson - ett barn blir till. Många som faktiskt blivit gravida har bläddrat i den och facinerats över de fantastiska bilder - som sägs vara unika då bilderna är tagna på levande foster.

Jag kände att det var liksom att utmana mina redan väldigt känsliga nerver att ens titta på utsidan...
Men jag vet en som såg bilderna i väldigt stort format på en utställning och efter den bestämde sig för att NU ska det blir familj...
Idag har hon två barn.

Bilderna ska ju funka som en hyllning till livet och skildrar det levande fostret i moderlivet...

Artikeln är gammal men fan vad jag spydde i munnen och kände mig äcklad när jag fick reda på sanningen bakom bilderna...
läs själv här OM du vill.

Vi lagade en hejdundrande god och vällagad middag - tog god tid på oss, skålade i lite bubbel innan maten och sen bänkade vi oss i soffan med René Nyberg och "drömmen om ett barn". Jag hade sett i trailern att det skulle handla om adoption - men jag var inte beredd på att det skulle träffa mig så hårt i hjärtat. Hur stora tårar av lycka och glädje för de blivande föräldrarna och hur deras historia och deras lycka blev så stort för mig.
Hur maken och jag skulle snyfta på kapp och se på varandra med rödkantade ögon - precis som de på TV - och tänka:

-ÄR DET SÅ DET KOMMER BLI?

Men jag antar det - fast tusen gånger 'värre' för då är det oss det handlar om, vårat BB och vårt barn!

Mäktigt! Märkligt och vansinnigt fantastiskt!
Jag känner så väl igen känslan också - att det är så overkligt, så konstigt - att vi ska bli föräldrar.

De två programserierna som handlar om barnslöshet som går på TV nu är väldigt olika. 3:ans 'drömmen om ett barn' känns verkligen mer som "känslo-TV" och är lite mer dokumentär. Pia Johanssons 'barn till varje pris' är lite mer faktaspäckat med intervjuer av experter och med hennes egna funderingar i centrum mer än de barnlängtande...

Men på hela taget är jag positiv - det MÅSTE ju talas om det här mer. Så att de som drabbas får ökad förståelse i samhället och vänskapkretsen och kanske vågar öppna sig tidigare. För det är så skönt att få prata med sina vänner och släktingar om det.

I dag är det fredag och kanske kanske är vi ytterligare ett steg närmare vårt barn efter det mötet som hålls på vårt barnhem idag.

Efter programmet om barnlöshet såg vi Lyxfällan och jag blev verkligen helt förfasad över HUR de kunnat låta det gå så långt. Med över 1 miljon i skulder utan att äga något och mannens största rädsla var att förlora sitt X-box och Playstation... Jag satt verkligen som en fågelholk och bara glodde med munnen öppen. HUR kan de bara fortsätta shoppa och shoppa och shoppa? Hur kan det vara viktigare att äga saker än att barnen har mat på bordet och kläder på kroppen?

Äntligen fredag - imorgon får jag åtminstone sovmorgon. Ska bli skönt...
Trevlig helg på er alla!

Till följd av kollegor på utbildning har jag lååång arbetsdag idag. Men slutet gott tror jag. Maken handlar och fixar delar av middagen tills jag kommer - sen ska det rullas negerbollar (nej, jag är inte pk - jag säger som det står i receptet från 1979) och kollas på TV - först det lite allvarsamma första programmet Drömmen om ett barn och sen avslutar vi med lite glättigare Lyxfällan

- "Det här är det värsta vi har sett" (Meeh - så säger de ju jämt!) och sen är det natten... har en tokbra deckare att plöja och jobb i två dagar till - det går ingen nöd på mig!

För övrigt - inte ett ljud från AC - och förresten, är det inte fredag imorgon?

Nu kommer jag inte på hur jag hamnade på Heja Abbe! men oj vad den familjen gått igenom mycket! Att gång på gång åka på smällar i form av nya diagnoser och nya ställningstaganden...
Jag beundrar dem mycket - men vilken fin kille de har och jävlar anamma vad han kämpat och fortfarande kämpar - men som det mest självklara i världen.

Hittade en fin liten text som beskriver deras situation (och faktiskt också våran!) på ett fantastiskt fint sätt... Jag tar mig friheten att kopiera den och lägga in den här - som en hoppingivande beskrivning av hur livet kan te sig ibland...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semester - till Italien. Du köper en packe resehandböcker och sätter igång med att planera vad man skall uppleva och se. Colosseum, Michelangelos staty David, Venedigs gondoler. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!"

"HOLLAND?" säger du. "Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien."
Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.

Det är viktigt att förstå, att du inte har kommit till ett förskräckligt, motbjudande, smutsigt ställe, fyllt av fattigdom, svält och sjukdomar. Det är bara till en annorlunda plats. Så du måste ge dig ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att träffa en helt ny grupp med människor, som du aldrig annars skulle mött.

Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite långsammare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt.

Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det."

Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att kunna njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda.

Emily Pearl Kingsley

Sådär - nu är ordningen återställd efter en varm och skön helg utomlands. Hotellet var jättebra, det låg i ett trevligt område med gott om liv och rörelse och mysiga små restauranger. Vi såg det vi ville se, hittade några secondhandbutiker men njae, det fyndades inte alls. Älskar vintage men inte när det ligger i högar i en butik där man knappt kommer in mellan drivorna med kläder... Där allt luktar skunk.
En tur på floden, lite inhemsk mat, parkhäng och tunnelbana att åka vilse i...
Ja, det var skönt att komma bort lite och helt solklart har vi hållit tankarna borta från adoption ganska bra. Har nu uppdaterat mig med de bloggar jag läser och ja, livet verkar rulla på även i landet...

Ska göra ett par timmars jobb på jobbet och sen möter maken mig - så får vi ta och fylla kylen och ta igen det vi missat hemma under helgen - fredagsmys och se Dobidoo på SVT Play...

Vad har mer hänt här hemma som jag missat?

... vid den här tiden har vi förhoppningsvis hittat till vårt hotell, checkat in och håller som bäst på att bekanta oss med omgivningarna. Det är varmt och soligt och vi insuper atmosfären och sippar en kaffe eller varför inte ett glas vin till vår sena lunch?
Det finns ju fördelar med att vänta barn på distans - vi kan flyga i 8:e månaden och vi kan dricka vin och äta goda ostar hela vår väntan...

Njut av en höstig helg - det tänker vi göra!

  
Gott gottigott gott!