Vad jag förstod har ni firat din dotters andra födelsedag i helgen som gick... Jag är ledsen över att vi inte var bjudna.

Och jag är väldigt ledsen över att vi inte har kunnat ses de gånger vi planerat nu under året. Och jag är ännu mer ledsen över att vi aldrig ses eller hörs numera.

Jag vet inte ens om du undrar varför jag aldrig hör av mig nuförtiden...

Det beror med stor sannolikhet på flera olika saker - men mest beror det på att jag hade hoppats att vår vänskap betydde lika mycket för dig som den betytt för mig. Att du kanske nånstans skulle sakna att jag ringde ibland, bad att få äta lunch med dig eller träffa dig och din man och era barn... 

Men med största sannolikhet har du inte undrat, inte saknar eller ens tänkt särskilt mycket på nån av oss här i i vår del av stan... i så fall hade du väl ringt?

De senaste åren har vi ju setts några gånger ibland iaf, jag har passat på att besöka er när jag nån gång haft bil och jag har traskar förbi ditt jobb när jag har haft vägarna förbi. Vi har lunchat då och då - både på nåt uteställe och på våra respektive jobb. Nära nog varje gång på mitt initivativ.

Och eftersom mitt initiativ uteblivit så har också alla samtal och alla träffar uteblivit. 
Några gånger har jag funderat över varför jag bara tycks ha fallit bort ur dina tankar. Ibland kommer jag fram till att allt bottnar i det där samtalet som aldrig blev. Då du så snällt ville berätta om att ni väntade barn igen men som av flera olika anledningar kändes så jobbigt för mig att höra.
Vi var riktigt ledsna då, båda två. Vi har nog försökt att reda ut det, flera gånger... Men inte vet jag, kanske var det nån slags spik i nån kista från din sida? 
Jag kan nog inte be om ursäkt fler gånger men kanske var det det?

Jag minns dock att jag trodde att min familjebildning var viktig för dig, att du brydde dig på riktigt och ville att allt skulle gå oss väl. Att du verkligen längtade med oss och hoppades med oss... 
Konstigt att du inte en enda gång sen vi kom hem ringt och förhört dig om hur det går, hur vi mår och hur saker och ting känns nu - när vi äntligen är en familj...  
Fast det är klart, några gånger har du "gillat" saker jag skrivit och postat på Facebook. Men det känns liksom inte på riktigt...

Det som är så tråkigt är att jag intalat mig själv att vi har vart med om värre saker, värre tillfällen, värre dippar i vår vänskap. Men kanske kanske är det så att den här gången vänder det inte...
Förmodligen kommer jag aldrig ens skriva det här så du kan läsa det. Förmodligen stannar det här och nu. Jag har ju försökt förut, både med dig och med andra. Kanske är jag fånig som förväntar mig att vänskap ska vara på ett visst sätt, kännas på ett visst sätt och åtminstone tänkas på lika mycket från båda håll...
Kanske behöver jag bara "tänka lite högt", bubbla ur mig det där som gör ont och som skaver, det där som blöder och gnager... 

Kanske har det nu gått allt för lång tid för att vi ska hitta tillbaka till varandra? Kankse är det inte meningen att vi ska fortsätta vara vänner?
Nu har jag fått ur mig det som jag tänkt på och nu ska jag lägga mig - jämte min fina son, som du träffat 2 gången sen vi fick honom. Jag tänker på att jag suttit länge länge med dina två och luktat på dem, gullat med dem och lekt med dem...
Det hade vart fint om du hade velat bekanta dig med mitt barn efter alla år av längtan.

 

... en timmes tidigare läggning för mamma och pappa kan göra för nattsömen. Känner mig betydligt piggare idag.
Dessutom går vi till doktorn idag - hela familjen - för att få ett slut på hostor och bihålevärk och hesa röster (och i förlängningen sovstörningarna hos både barn och vuxna)...

Jag tog också bort ena sidan på sonens spjälsäng i helgen för att han själv skulle kunna ta sig över till vår säng när han vill på natten... (hans säng sitter fast i vår med två bälten som vi spänt åt - för att sängen inte ska glida iväg under hans stök och bök)
Natten till igår funkade det ju inte alls med kaos som följd. Inatt funkade det mycket bättre. Det var inte jättekul att lägga sig i sin säng när man lätt kunde försöka åla över mamman (som låg som ett stopp i vägen) för att leva rövare i stora sängen... Men eftersom han var så trött så fann han sig snart tillrätta jämte mamman i sin egen säng och somnade sött. Sen lägger jag upp en "vall" med kuddar i fotänden på vår säng tills vi går och lägger oss och nångång runt 02 gnällde han till och var halvvägs på väg upp i vår säng... Med ny napp och snutte somnade han om med överkroppen i vår säng och underkroppen i sin säng...
Men snart kom han likt en grävling - bökandes med huvudet fortfarande i madrassen - ålandes upp mellan oss vuxna...

Jag lyckades sova bättre iaf och det känns skönt! Jag tror att våra hostor och förkylningssymptom är på väg att klinga av men vi tar en tur till doktorn idag iaf...

Det är inte bara sonen som har "snutte"... jag fingrar ofta på min; på toa, på bussen, i  soffan på kvällen framför TVn, i sängen - ofta mitt i natten - ibland när någon pratar med mig, då och då under arbetsdagen och gärna när man har lite småtråkigt...

Jag talar såklart om min iPhone. Den är nästan jämt med.
Jag kollar oftast Facebook, Instagram, bloggar och mailen.

Nu är det så att en person har skickat en förfrågan om att följa mig på Instagram - en f d vän. Vi har inte setts på 5 år säkert. Hon drog från stan utan att lämna så mycket som ett telefonnummer efter sig och då kände jag att det var hennes val att klippa det vänskapsband som funnits där tidigare...

Jag har kontakt med hennes syster. Jag följer hennes ex på just ovan nämnda Instagram.
Och så plötsligt kommer en förfrågan från henne att se mina bilder. Jag blev faktiskt lite ställd. Varför i hela friden skulle jag plötsligt dela min vardag med henne? Vi är ju inte ens vänner på Facebook trots att vi haft ganska långa, djupa och vänskapliga samtal förr om åren...

Den där förfrågan ligger fortfarande kvar i min feed. Jag har liksom inte kunnat ignorera henne rakt av.
Varför inte? Förmodligen för att jag är för snäll - jag vill inte orsaka någon något illa. Möjligen tänker hon inte ens på att jag inte svarat än eller så undrar hon vad jag håller på med...

Att det ska vara så svårt?

Jag har alltid älskat att skriva. Och jag känner ibland begränsning för vad jag ska återge här och hur - dels för att det finns personer jag känner rätt väl vid det här laget som läser här. Dels för att ibland är mina tankar för svarta, för fula, för grymma för var mans ögon.

Så på ett annat ställe kan jag ge mig hän och babbla ur mig - där ingen vet vad som döljer sig bak namnet Litenlängtan.

och just för precis ett år sen skrev jag:

"Ändå känns det just nu lite jobbigt - som att även den här barnönskan och barnlängtan kommer gå om intet. Att det är en bluff. Att vi tror på en dröm som inte kommer gå i uppfyllelse.
För att det tar sån tid. Att det dröjer och att det inte syns utanpå oss att vi väntar på ett barn.
Ingen klappar på mig (nånstans) och säger att jag ser att det snart är dax - vad spännande!

8 jävla månader har gått och det har gått fort ändå - men det känns helt crazy att det snart har gått ännu ett år - utan barn..."

Helt ovetandes om att bara några veckor senare skulle vi vara nyblivna föräldrar på distans. Hur hela världens omkullkastades på ett par minuter och kommer aldrig mer bli som det var. Hur den fantastiske lille kille som är vår son skulle dimpa ner i just våra liv! Galet att för ett år sen visste vi ännu inte och kände livets vanmakt le mot oss...

Som jag alltid hoppats på skulle alla de här omöjliga sorgsna tankarna försvinna - och jodå. Nästan i samma sekund som vi blev föräldrar på telefon glömde jag av alla tårar, alla mörka tankar, alla ångestladdade timmar i väntrum och kliniksalar, alla gånger jag svalt och blinkat hårt när någon träffat mig med sina ord.  

Igår fick jag fylla på mina depåer lite granna - träffade en vän i stan och drack lite vin, babblade om allt och inget och sen tittade vi på Melissa Horn på Götaplatsen. Sen drack vi lite mer vin och pratade en stund till! Så skönt att bara känna en vänskaplig närvaro och ett lyssnande öra. Det gjorde inte så mycket att spårvagnen fick problem och jag blev försenad hem med en halvtimme.

Idag är det strålande sol och vi håller till på stranden. Vi börjar planera för stugliv på skärgårdsö och därefter återgång till jobbet för mig...

Det dubbla i att njuta av ledighet och samla energi att återgå till arbetslivet...
Ringde chefen och det samtalet gick okej...

Det blir fler tillfällen att boosta och lagra energi i veckan och det är bra!

Sitter i parken i vårt centrum. Grön gräsmatta, plaskdamm, sandlådan och klätterställning. Gott om plats för både barnfamiljerna och "fritidsforskarna" som handlat dricka på "Järnhandeln". Slås av minnet från förra sommaren då jag såg en gammal gymnasiekompis på en av bänkarna - med en tetra vitt vin i handen. Inte ens 40 fyllda, såg ut som då när vi gick på gymnasiet ihop. Smal och senig, håret bara aningens länge än då, i en liten toffs, mörka kläder och de där ständigt lite ledsna ögonen...Så ledsamt att se honom - vi tappade kontakten efter gymnasiet och har nog bara råkat på honom några gånger sen skoltiden och han har alltid verkat så frånvarande och ointresserad av att prata. Jag är inte den som tränger mig på så jag har backat. Men naturligtvis borde jag tagit mod till mig där och då förra året... Kanske kände jag mig fortfarande misslyckad i min barnlöshetskostym? Kanske orkade jag inte bli bortstött igen? Barnlöshetskostymen hänger nu i garderoben, den är inte bränd eller begraven - den kommer nog alltid finnas där och ta plats. Men den är mycket blekare och sliten av flitigt användande... Appropå barnlöshet hade jag ett förtroligt samtal med en av mina systrars vänner för inte så länge sedan. Hon berättade att hon och killen försökt ifå barn i flera år men hittills inte lyckats. Jag berättade om alla våra tankar och känslor och lovade att finnas där om hon ville prata mer. Men vet min syster? Jag vet ju själv hur jobbigt och svårt det var att berätta att vi hade problem... Hur gör jag? Ska jag berätta för min syster eller fråga om hon vet? Hjälp mig, ge mig råd!

Idag somnade han om jämte mig i sängen och jag låg helt nära och kunde känna hans andhämtning och höra hans snusande sovljud. Maken gick upp tidigt och tog en löparrunda innan jobbet men hade kommit in för att säga att han älskar oss innan han gick till jobbet - det märkte ingen av oss :-)

Igår visade han intresse för min frukost så idag åt vi äggröra båda två. Sen har vi lekt med alla nya saker som han fått på sin första födelsedag. Fina böcker, bilar i glada färger och ett helt gäng med grejer från en arbetskollega till mig. Första vilan var svår att få till - vi fick klä oss och gå ut med vagnen till slut. När han somnat rensade jag ogräs på uppfarten - en rätt skön syssla som avbrott till allt bakande och grejande inför årets kalas. När han vaknat tog jag fram en present från min familj - ett fordon att åka på! Lycka! Nu har vi också hämtat ut hans present från oss - mamma och pappa - en poster från den här sidan.http://www.childreninspiredesign.com/pro...t-display/My%20Roots

Som min pappa sa, han kommer säkert uppskattada den när han blir lite äldre. Vi visste ju att han skulle få mängder med leksaker och sånt dessutom så vi ville inte köpa något sånt. Ikväll är pappa på AW med kollegor så vi är helt själva och jag ska strax väcka honom så han kommer i säng i vettig tid ikväll när jag är själv med honom. Lite mat och lite lek och lite mys med min goa pojke! Maken frågade igår om jag trodde hans biomamma tänkt på honom nu när ett år har gått sen han föddes... - det är jag helt övertygad om att hon gjort, svarade jag. Mina tankar går till henne - tänk om hon bara kunde få veta att han mår bra och är frisk och glad.

Hmmm, i morse bad jag min man att skärpa till sig lite - han som brukar vara bra på roliga och uppskattade presenter har inte lyckats åstadkomma varken födelsedagspresent, påskägg eller morsdagsuppvaktning i år...

Och det är väl nu om något jag förtjänar den uppskattningen när jag är hemma med sonen och sköter hem och hushåll och han nästan bara är roliga lekpappan när han kommer hem från jobbet?!

Snart dags att ge sonen lunch och fixa med tvätten... borde förbereda dagens middag också eftersom den kräver lite förberedelser... Småbarnslivet... :-o