litenlangtan

Senaste inläggen

Av litenlangtan - 10 februari 2013 20:18

Har lagt sista handen på vår tredje återrapport ikväll. Jag kan inte annat än känna fantastisk tacksamhet över så mycket just nu! Vi har den finaste pojken i världen, han utvecklas precis som han ska, i takt med sina jämnåriga, trots en svår start i livet!
Igår lärde han sig räkna! ( "änn, tuu" ) och det kommer nya ord som kryddar vår vardag hela tiden!
I dag sa han tex namnet på en av sina fröknar på förskolan, bara så där...

Jag känner otrolig tacksamhet emot hans biomamma som gav mig möjligheten att få uppleva så starka kärlekskänslor inför hennes förstfödde pojke!

Jag är också så tacksam för min familj som är så generösa och hjälpsamma, både mina och makens föräldrar samt våra syskon! Det är tacksamt att vara, dotter, syster, svägerska och svärdotter!

Det ger mig styrka att orka med mitt jobb och annat som går mig på nerverna just nu. Att jag verkar ha vänner som också tänker på mig ibland är gott det också!

Jag känner också tacksamhet för att jag har en sån fantastisk man som inte bara är en klippa i hushållet och en supergrym pappa - han är snygg också!

Nu ska jag gå ner för trappen och spara på lite varmvatten tillsammans med honom och så hoppas jag på en bra ny vecka!
Jag ska inte stressa till förskolan imorgon, vi kommer också köra vår bakåtvända vagn istället för "dagissulkyn" så vi har bättre kontakt med sonen. Jag hoppas på ett par tre träffar med vänner och minst ett eller två bra telefonsamtal!

Tack för all er input på mitt förskoleinlägg! Jag är så glad att ni finns!

Sen en efterlysning! Jag söker dig som skrev en fråga till mig för ett kort tag sen! Du ville ha kontakt med mig! Lämna din mailadress i en kommentar, jag kommer inte lägga ut den på bloggen!
Skön söndagskväll på er!

Ont

Av litenlangtan - 9 februari 2013 21:55

Det borde verkligen känns bra idag. Men den här obestämda smärtan i vänster sida gör sig påmind igen efter att ha varit helt borta i nästan 1 vecka.
Det är inte nån form av bröstcancer iaf, jag fick snabbt svar på mammografin. Alltså ska jag gå vidare med detta och finna svar. Frågan är vart jag ska vända mig?

Och den svåraste frågan att svara på är varför smärtan är olika stark olika dagar. Ibland nära nog obefintlig och andra dagar outhärdlig.
Livet består återigen av press och knepiga tankar kring mig själv och saker omkring mig... Självklart påverkar det - men är det ett hjärnspöke bara???

Av litenlangtan - 6 februari 2013 13:39

Jag behöver verkligen er hjälp nu kring det här med att lämna ett ledset barn på förskolan.
Igår när jag hämtade sonen blev han jätteglad att se mig men det kom upp tårar i ögonen när jag tog honom i famnen. Jag började prata med en pedagog (det här är ju andra gången jag är där sen vi hälsade på då maken skött hela inskolning mm) och sonen ville ner på golvet och det fick han ju givetvis. Så gick han iväg och jag fortsatte prata med pedagogen som satt där med barnen.

Så kom en annan pedagog med sonen i släptåg - han var jätteledsen och hade väl blivit det när han inte hittade mig.
Jag kände att han verkade stressad av att vi dröjde oss kvar så vi gick för att klä på oss och så gick vi hem.

Allt förflöt bra under kvällen och när vi tittade på barnprogram sa jag något med förskolan och då blev sonen ledsen igen. Han fick omedelbart en sorgsen blick och tårar trängde fram i ögonen och han sa "mamma" med klagande röst...

Vi pratade inte mer om det men både jag och maken reagerade på att han blev ledsen bara vi nämnde förskolan. Idag var det återigen min tur att lämna. Det gick bra så långt som till när vi klev av spårvagnen. Då börjar han säga "nej" och "mamma" med lite orolig röst.
Jag försökte skoja till promenaden dit genom att sjunga och busa upp honom lite men så fort vi kom innanför grinden blir han ledsen och vill upp i famnen och bli buren.
Väl innanför dörren skulle de övriga barnen gå ut och leka. Sonen blev såklart ledsen så vi hängde upp hans väska och gick ut före de andra istället.
Strax kom en annan pappa ut med sin son som höll på att skolas in...
Så fort det kom ut fler pedagoger så klamrade han sig fast igen och blev väldigt ledsen...

När en ordinarie pedagog kom ut tänkte jag att det kanske var idé att lämna sonen till henne och så odramatiskt som möjligt lämna förskolan.

Sonen skrek och ropade efter mig...

Det är så otroligt svårt att veta vad och hur vi ska göra.
Enligt pedagogerna går det snabbt över och han är inte ledsen under dagen. Äta funkar, sova funkar och leka funkar... inget mer ledset än just vid själva lämningen...

Och så att vi inte kan prata om förskolan då utan att han ändrar humör.

Några råd säger att ett kort avsked är det bästa, några råd säger att man ska ge barnet en chans att slappna av och komma igång med leken. Men om barnet inte vill komma igång med nån lek för att mamma förmodligen kommer gå... tja, hur gör man då?
Nu ska han ju bara gå 3 dagar i veckan - nån annan lösning finns inte just nu... Men då blir också glappet väldigt stort och det blir tufft att komma tillbaka efter 5 dagar utan förskolan.
Maken säger att han hört att man inte ska lämna gråtande barn utan vänta tills de är lugna... Men då kan ju halva dagen gå känns det som. Så fort man gör en ansats åt något håll - resa sig, kolla mobilen, klockan, så blir man ju hårdbevakad och barnet blir ledset igen.

Jag tänker att sonen alltid blir ledsen när jag gått till jobbet tidigt OM han är vaken. Han blir också ledsen när pappa går tidigt eller till tvättstugan eller motsvarande - och då har vi ju ändå alltid gått ändå. Han är ju trygg med den som är där. I det här fallet är det ju pedagogerna som är där.

Samtidigt så känns det som att man ignorerar hans signaler vilket vi aldrig gör annars.  Han har alltid fått komma upp i famnen och så när han är ledsen. Vi har tex aldrig lämnat honom gråtandes i sin säng eller i vagnen eller i ett annat rum. Aldrig. Men nu lämnar vi honom till en annan vuxen och signalerar att vi struntar i hans rop efter oss...
Trots att det skär i hela mig när man går ut genom grinden med framförallt sonens ledsna blickar i ryggen...
Det är ännu för tidigt att säga att det är å här jämt. Det har nog ganska nyligen gått upp för honom att han ska vara där när vi jobbar och att det dröjer lång tid innan nån av oss kommer för att hämta.

I eftermiddag är det makens tur att hämta och de ska då gå till bibiloteket och låna böcker om förskolan. Det tror jag kommer bli en bra grej. Men vi kanske behöver tänka om eller förändra andra saker och jag vet att många som läser här antingen är pedagoger själva och kan dela med sig av sina erfarenheter - eller så är ni föräldrar själva och har haft eller känner någon som haft samma problem - så ge mig råd och tips kring detta. Det är superjobbigt att känna sig orolig inför detta varje dag.
Jag tror iofs att detta är en bidragande orsak också. Att så fort han börjar visa olustkänslor så kommer oron över oss vuxna och så är allt igång...

NU vädjar jag till er att skriva och ge mig råd och tips!

Av litenlangtan - 5 februari 2013 14:26

Själva inskolningsperioden blev ju inte vad vi hoppats då sonen fick vara hemma från förskolan i över en vecka på grund av en jobbig förkylning och feber... Och det som skulle bli en testperiod blev alldeles för snabbt allvar...
Nu måste maken jobba heldagar och jag likaså. Dock kommer vi bara jobba 80% var så sonen får förskola 3 dagar i veckan.

Hemma leker vi "gå till förskolan" - då vill sonen ha sin ryggsäck på sig och spatserar iklädd den iväg i hallen mot sovrummet. I dörröppningen vänder han sig om och vinkar medans jag säger:

-hej då, ska du till förskolan nu, ha det så kul, hej då, hej då och vinkar frenetiskt...
Sonen vinkar och försvinner runt hörnet in i sovrummet...

Strax därefter kommer han tillbaka och då säger jag:

-Hej! Har du haft roligt på förskolan? Vad har ni ätit idag, har du lekt med dina kompisar osv osv...

Detta kan pågå en stund och det är lika kul varje gång att gå iväg och vinka till mamma vid dörröppningen...


I verkligheten - not so funny!
Igår var det min tur att lämna på förskolan. För det första kom sopbilen och den måste vi ju kika lite på. Sen kom grannen och han måste det ju snackas lite med... Sen kom regnet, då tog vi spårvagnen...
Väl på hållplatsen var jag fullt övertygad om att jag hade stenkoll på var förskolan låg. Men det var ju november när jag var där senast och jag gick såklart åt fel håll.

Stressad och svettig irrade jag omkring en bra stund. Thank god för GPS i mobilen :-D
Väl innanför grindarna blev sonen lite orolig... ville inte gå själv, mamma skulle bära...
Så gick vi in i kapprummet och så kom sonens pedagog för att möta upp. Med sig hade hon i famnen ett barn som storgrät. Det smittade ju såklart av sig på min son som absolut inte ville klä av sig eller ta på tofflor eller släppa mig en tum...
Så även om jag var idiotstressad klev jag med in en stund - det var tanken från början. Det gråtande barnet (alltså inte mitt) leddes in i ett annat rum för avledningsmanöver och själv gick jag med min son fram till de övriga barnen och deras nya förskolelärare som hade sångstund...

Efter ett par minuter slank sonens pedagog (han har en som är huvudansvarig för honom och som har skött inskolning och avlämningar med maken) iväg och bytte blöjor...
Jag kände att sonen satt lugnt och spanade på den som höll sångstund och då gjorde jag en ansats för att gå. Men så fort jag reste mig blev han ledsen och ville bara upp i min famn...

Usch säger jag bara. Det är aldrig kul att lämna ett ledset barn. Aldrig kul att behöva känna sig som en svikare som överger.
Vi vet att det går snabbt över, vi vet att det "hör" till att barnet får bakslag och blir ledset när det förstår att det ska vara självständigt på förskolan utan föräldrarna närvarande. Vi vet att ledsenheten blåser över rätt fort och fokuset hamnar på roligare saker...
Men ändå. Det känns i hjärtat och i magen - och det är inte en skön känsla...

I dag hade det varit ännu tuffare att lämna. Då hade sonen blivit ledsen redan då maken steg av spårvagnen på rätt hållplats.
Han var jätteledsen när han blev lämnad - men när han kommit in och blivit serverad frukost hade det snabbt gått över. Ändå en sorg i våra vuxenhjärtan. Jobbigt att det ska vara så.

Nu ska jag strax skutta iväg och hämta för första gången. Jag hoppas det kommer kännas bättre!

Av litenlangtan - 3 februari 2013 18:54

I fredags var jag ledig så vi träffade goda vänner och deras barn i ett nytt hus! Det var verkligen jättehärligt att avsluta en jobbig vecka med att tanka lite positiva känslor och roligheter!

Barnen hade riktigt kul - kanske mest för sig men de är ju ännu rätt små och leker mest bredvid varandra...
Vi bjöds på god lunch och jag träffade maken i stan för en fika när han slutat jobbet. Han tog dessutom med sonen hem så jag gick själv på stan en stund... Perfekt fredagsavslut!

I går var det soligt och kallt så vi tog en promenad till vår närmaste turistattraktion. På vägen kikade vi på änder och det var ju väldigt spännande! Sen fikade vi lite och kollade på kossor på lantgården i närheten! på kvällen drack vi lite vin och åt gott och avslutade med en film...

Idag var vädret fortfarande kallt och lite soligt... Vi packade matsäck och skridskor och tog en tur på isen...
Sonen gick åka på en "stötta" - alltså ett snickrat stöd för de barn som ännu inte behärskar att åka...
Det var toppenkul tyckte han!

Två härliga dagar med familjen - allt funkar som det ska igen och vi har roligt tillsammans! Depåerna är fulltankade igen.

Två märkliga saker har också hänt...
Min 'vän' R har bjudit in till Schlagerfest då finalen går fram i maj... Jag gillar inte schlager men jag gillar ju henne... Det var oväntat att bli bjuden iaf...

Sen dök min pappa och ena brorsa upp lite oväntat... De ville inte komma på mitt födelsedagskalas men de ville att vi skulle komma på middag snart istället... DET var väldigt oväntat!



Av litenlangtan - 31 januari 2013 12:58

Ett möte är bokat med min nya chef. Inte på min arbetsplats utan vart som helst annars...

Jag måste få veta vad chefen står i det här. Vems planhalva spelar chefen på? Min eller deras.
Självfallet ska de få tycka och tänka - men enligt konstens alla regler borde man väl ändå lätta upp allt det felaktiga och negativa med något positivt? Har jag gjort nåt rätt? Är jag bra på något?
Det vore skönt att veta huruvida jag ses som ett "problem" av förataget. OM så är fallet så måste något hända snarast.

Jag är inte villig att bära en osynlig dumstrut eller en en lapp på ryggen där det står "idiot"...

Tankarna maler. Jag har ju försökt byta jobb sen 2008 och det känns ju inte helt bra att de ansökningar jag prånglat ut inte ens får svar... Det är jag urless på!

Men det är dax att göra om göra rätt. Tänka nytt och hitta något annat...



Av litenlangtan - 30 januari 2013 12:16

Det känns som att jag är i en negativ spiral just nu...
Det är kanske något som smittar av sig på jobbet och hemma. Sonen uppför sig väldigt märkligt. Kanske är han mer sensorisk än vad jag förstår. Han känner att något är mysko.


Jag har ju inte varit ett fan av mitt jobb på länge länge och de som läst här länge vet att jag med jämna mellanrum skrivit om mitt jobb som här, här och här. Det är alltså samma visa igen. Allt är mitt fel. Återigen kommer det över mig - att jag måste byta, att jag inte trivs, inte vill tillbaka.


Barnlösheten har hela tiden vart en stoppkloss. Att alla kollegor känt till vad vi höll på med under IVF (fast det blev ju inte lättare för det) och sen när vi väntade och väntade och väntade - det kändes jobbigt att behöva dlytta på sig, att smusla och att undanhålla info. Här visste alla varför jag var uppåner (men glömde/tog ingen hänsyn)

Jag har fått smaka på en hel del konflikter som seglat upp under mina år här. Främst är det äldre kollegan som för talan. Han ansesr sig ha sin fulla rätt att kalla mig för olika hemska saker ostraffat (i affekt!) men jag får inte begå fel, ryta i åt folk, bli arg/sur/ledsen/förbannad på vare sig personal eller kunder.
Jag ska vara felfri. Ha ett friskt humör, leda men inte styra. Helst inte tala om för honom (som minsann jobbat här flera år längre än mig) hur han ska sköta sitt jobb.


Sen har vi tjejen som i smyg läste min förra blogg. Som tog sig friheter med mitt privatliv trots att shon själv inte berättar ens vad hon åt till middag dagen innan. Hon avslöjar aldrig något om sig själv om man inte frågar. Emellanåt har det varit helt knäpp tyst mellan oss när vi jobbat - och count on it girl, nu blir det tyst igen... För jag tänker inte avslöja ett jota mer om mitt innersta privata för dig - backstabber.


Och så har vi märkliga kollegan. Som aldrig vill göra sig ovänn med någon. Som aldrig skulle kritisera mig - vare sig i enrum eller med chefen som stöd.


Jag vet att jag har humör och styrs lite väl mycket av det. Men det tillhör nog min personlighet och är mycket svårt att ändra på. Men det är mitt problem och jag får jobba med det.
Jag har kanske lätt för att hamna i konflikt med människor (kunder) då jag ibland tycker att de faktiskt inte kan bete sig hur som helst. Kunden har inte alltid rätt.


Igår kom min (vår) nya chef (som är en gammal men ändå ny) och ville ha ett kort möte.
Och det skulle till stor del handla om mig visade det sig.
Sen jag kom tillbaka efter föräldraledighet är jag en som kör över folk, startar bråk med kunder och drar ner stämningen.


ok.


Och det är ingen av mina kollegor som sagt något till mig, personligen, what so over...
Det är inte helt nytt det här. Jag känner igen alla uppkomna situationer. Visst överreagerar jag ibland. Jag vet att jag är en person som inte räknas som en bekväm anställd, jag har attityd och tar inte skit.

Jag vet att jag inte är en felfri person, givetvis finns det sidor hos mig som behöver jobbas med, som behöver omsorg och framåttänk. Men det gör alla här. Jag är inte ensam om det. Men eftersom jag har en ansvarsposition granskas jag hårdare och blir hårdare ansatt. Och det får mig att känna mig som en skit.

Samtidigt så känner jag att det här företaget har brustit på så många plan. 2008 fick vi en ny chef då den gamla abrupt lämnade sin plats. Det var bra för den person som är min nuvarande chef.
Det kom en ny chef - som trodde på min nuvarande chef. Jag fick ingen sådan chef. Jag fick sparken... på fel grunder och uppsägningen hävdes. (detta har jag också skrivit om någonstans för långe sen)
Den chefen har jag aldrig återfunnit ett 100%-igt förtroende för. Det svallras inom företaget och jag har saknat en chef att anförtro mig, känna stöd utav och som gett mig möjlighet att växa. Jag ska bara lösa allt på egen hand känns det som.

Sen jag hamnade här i butiken har jag allt känt att jag varit rätt ensam i min roll. Mina kollegor har vart mycket längre i branschen och känner ALLA. De har verkligen inte gjort sina bästa för att få mig att känna mig välkommen och de har heller inte velat agera som mentorer för mig. Det har lämnat mig i en utsatthet som blivit tyngre och tyngre med åren.

Jag har nu begärt ett enskilt samtal med den person som plötsligt återigen blivit min chef. För just nu känner jag mig som ett "problem"...

Vi har ett annat sånt "problem" i verksamheten, dock på en annan enhet - och när jag gick hem från jobbet igår var det just så jag kände mig...

Som någon det snackas skit om bakom ryggen. En som ingen gillar, en som alla vill ha bort från företaget. Att jag inte duger, gör bra saker, en som bara ställer till det.

Och det här orkar jag inte med.


adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 28 januari 2013 14:59

Tja, det var bara förmiddag när jag skrev gårdagens inlägg... Och tack alla för er pepp.
Men det var tydligen bara början. Eftersom sonen är inne i den åldern då allt är NEJ - även sånt han vill göra och tycker om så är det bara så det är. NEJ NEJ NEJ... och får man inte som man vill kryddar man till allt genom att kasta sina leksaker, mat, nappar, snutten och allt som finns i närhenten lång väg. Alternativt banka på sin mamma både här och där. Ilsken som ett bi!


Vi bestämde oss för att gå ut och försöka få honom att vila middag i vagnen när han bara var överjävlig inne och med fast hand fick vi baxat på honom ytterkläder och skor och placerat honom i vagnen. Efter ca 3 minuters promenad sov han gott. Vi gick till affären och handlade och då vi alla är trötta och mer eller mindre sjuka tog vi det luuugnt på vägen hem. Det gick nog 1 timme iaf. Sonen sov gott.
Sen tog jag en tur till tvättstugan och pysslade där en stund medans sonen sov vidare i korridoren...
Sen när jag kom upp från tvättstugan började det snöa - sonen sov så han fick stå kvar ute - han var rejält påklädd och det var ju inte regn så han kunde bli fuktig eller blöt.
Vi hann fika lite och kollade till honom med jämna mellanrum. Så vaknade han till och hans pappa gick ut och frågade om han ville komma in och fika med oss. Svaret var givetvis NEJ.


Men han var vaken, det snöade rätt kraftigt och det var inte läge att vara kvar ute så han fick komma in, vare sig han ville eller inte. Och det blev såklart en rejäl gråtattack av det hela och sen var hela den eftermiddagen förstörd... allt vara bara fel och vi försökte att inte bråka med honom.


Favoritfilm och mellis i soffan... trots att det börjar bli lite tjatigt efter en vecka hemma med sjukt barn så orkar jag inget annat. Jag är ju själv jätteförkyld och har ett huvut fullt med snor och grumliga ögon...


Pyjamas och gröt funkade någorlunda - sen var det själva nattningen kvar...


Tidigare har han verkligen inte brytt sig om ifall snutten vart en gris, en ko, ett lejon eller en trana... (typ) men nu är det bara en snutte som gäller - och den är glömd på förskolan. En av de andra kan med nåder passera... Som tur är.


Igår när maken skulle lägga honom var han redan helt uppe varv, gnällde om allt och tvärvägrade allt. Så jag tänkte att jag tar det så det går "över" snart, han är ju redan helt galet trött.
Men på något outgrundligt ställe fanns energi över - till att springa omkring i spjälsängen och hoppa, skaka, studsa och busa runt. Sen kom han på att han ville ha sin favoritsnutte och pekade frekvent mot hyllan där snuttarna brukar finnas. Jag tände och visade att den snutten inte finns hemma. Han förstår inte och pekar och gestikulerar och skiker "den" mot hyllan i gott och väl 20 minuter.
Jag insåg att vi måste bryta detta och gick upp med honom på övervåningen.

Han ville vara i famnen. Men ändå inte - hasar ner och sätter fötterna i golvet, sträcker upp armarna och ska upp, jag lyfter upp honom, börjar gå fram och tillbaka och sjunger. Han ska ner, hasar ner, sätter fötterna i golvet, ska upp, jag lyfter. [ upprepa tills du inte orkar mer och lägg sen till minst 20 gånger samt addera valfritt gällt ljud och ymningt gråtande ]


Maken kommer så upp och frågar om vi ska bytas av. Jag langar över övertrött unge och försöker avlägsna mig från rummet. Barnet tjuter genom märg och ben och vrålar M A M M A så högt det bara går... Jag lommar tillbaka och tar över det ilskna gråtande barnet igen och fortsätter mitt vankande, lyftande, kasa ner, lyft om och om och om igen...


Tillslut får vi honom att ligga på kanten på soffan, mellan oss. Han somnar inom 2 minuter och maken får ligga kvar så medans jag gräddar pizzorna han bakat under tiden jag försökt natta vårt barn.
När sista pizzan är i ugnen tar jag försiktigt barnet i famnen och placerar honom mitt i vår dubbelsäng med ett hav av kuddar omkring honom och ber en stilla bön att han åtminstone ska sova under tiden vi äter...


Jag var så ledsen, så uppgiven, så trött. Det fanns verkligen inget sätt att få stopp på hans gråt. Han visste inte själv vad han ville. Några gånger förrut har han varit sån här. Oftast i samband med att feber bryter ut i kroppen. Oftast går det att "bryta" det genom att jag tar honom i famnen och sjunger. Oftast brukar det hålla i sig max 20 minuter. Oftast händer det med ganska många månaders mellanrum.
Gårdagen var en orgie i gråt och skrik och hysteriska utbrott. Som förälder blir man maktlös och handlingsförlamad. Jag var helt övertygad om att det var något som gjorde ont någonstans. Att något allvarligt var fel.
Det svåraste är ju att man är så trött och dålig själv så man orkar helt enkelt inte fungera normalt.

När han väl somnat och det blev helt tyst i huset kände jag hur axlarna äntligen sjönk mer dit där de hörde hemma. Hur öronen ringde av det höga ihållande skrikandet. Hur jag nästan yrade till när jag reste mig för att gå ner till sängen. Jag släppte ur mig några lättade suckar innan jag fick lagt mig för att försöka sova bort min förkylning...


Morgonen idag började precis som det slutade igår. Maken skulle byta morgonblöjan. Barnet skrek

M A M M A så högt han bara orkade och började åla och vråla och och det var bara att stiga upp...
Maken skulle jobba förmiddag idag och jag blev själv med illbattingen... Det har funkat okej. Vi fick en tid till doktorn idag men hon kunde inte upptäcka något onormalt på varken öron eller lungor.
Hon förklarade dock att ibland är den första feberfria dagen värst... och ibland kan det göra ont i kroppen och eftersom de inte kan förmedla sig så blir det för mycket och slår över...


Nu hoppas jag att vi är på bättringsvägen och att maken slipper undan. Och jag hoppas att aldrig den här dagen återkommer. Det var nog det värsta jag upplevt i hela mitt liv...



Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Ovido - Quiz & Flashcards