Min kloka bloggvän Hedda skriver om rädslan för att inte kunna älska det barn som jag inte själv har burit under hjärtat och fött fram.

Så länge vi försökte få biologiska barn tyckte jag att tanken på adoption var lite skrämmande. Inte för att jag inte trodde mig kunna älskar ett barn fött av någon annan. Nej, det var nog mer att vara utanför normen. Att inte fungera som kvinna och människa. Att känna mig sviken av min kropp och att vi hade ett konstaterat problem - makens få och slöa simmare.
Det var aldrig tal om att det skulle vara fel även på mig. Men när det visade sig vara det. Då blev jag arg, besviken, ledsen och rädd - rädd att det inte skulle bli några barn. Alls.

Jag var så inställd på att det jag skyddat mig emot i mer än halva mitt liv bara skulle ske. Men det gjorde ju inte det. Då blev jag rädd att vi aldrig skulle få ett barn som liknade mig och maken. Att vi skulle bli utan, för evigt utanför.

Alla de hjärtlösa och idiotförklarade kommentarer som människor i min omgivning slängt ur sig under de här åren träffade och etsade sig fast i mitt minne. Jag åt, sov, andades och levde i barnlöshetsbubblan. Min sorg förblindade mig och den som faktiskt bara accepterade och  ställde om till adoption var maken.
-Nähä, IVF funkar inte. Men då provar vi väl adoption?!

Det tog lång tid för mig att ställa om - att börja se de där mörklockiga, snedögda, mörkhyade barnen med kritvita föräldrar - de fanns ju överallt OM man bara visste att det var dem man skulle leta efter... Att det var dem man skulle höra samman med på ett speciellt sätt. Att det var dem jag skulle identifiera mig med.

Sakta förstod jag också att det spelar ingen roll vem som satt det här barnet till världen. Det viktiga är att vi vill ge barnet ett hem, en trygg plats att växa upp på. Att ge kärlek och gränser och skapa en fortsättning som ger barnet möjligheter och en framtid att se fram emot.

Vi får ju så mycket mer. Vi får ju verkligen tänka över vår familjebildning. Varför vi vill ha barn och familj. Varför vi vill gå igenom "sju sorger och åtta bedrövelser" innan vi är framme. Vi får verkligen fundera över hur vi ska klara av det här svåra uppdraget. Inte bara de här självklara sakerna som fostran, regler osv. Vi får tänka igenom hur vi ska finansiera det - hur vi ska presentera våra vänner och våra familjemedlemmar. Hur vi vill göra med föräldraledighet och jobb.

Vad som är viktiga egenskaper som oss som föräldrar och vad som kanske inte är så smickrande. Hur vi ska bygga en trygg relation och en bra anknytning till vårt barn. Hur vi ska brottas med rasism, värderingar, fostran och vad vi vill ge till våra barn.

För många människor är barn "bara något som blir" - långtifrån alla sätter barn till världen med ett hoppsan, men många blir lätt gravida och har normalsvåra förlossningar och barnsjukdomar, dagisgnäll och vabdagar och föräldramöten - men de kanske inte stannat upp och funderat VARFÖR de har barn...

I vårt fall har jag vänt utochin på varför jag INTE har barn. Men att jag gärna vill ha barn och därmed kommer se till att få det. Genom att kämpa, köa, vänta och längta och ta banklån och jobba kvar och sätta livet lite i karantän nu när vi bara väntar...

Men vi vet ju varför vi gör det här och vi anser att när vi väl har vårt barn här så är det så väl värt allt vad vi gått igenom.

Sen är jag mycket väl medveten om att det kommer ta tid att ta in det här barnet och älska det som mitt eget. Jag vet att det kan komma väldigt tuffa protester och tecken på att anknytningen inte kommer igång eller är störd på flera sätt. Det kan komma att bli den tuffaste utmaningen hittills i livet. Men nu har vi fan kämpat så här länge och med det i vårt bagage så kommer nästa utmaning inte ses med samma ögon. Då har vi ju på något sätt nått ett mål och kommer ta sats och starta upp något annat. Något som givetvis kommer vara kämpigt - men på ett helt annat sätt och där belöningen kommer komma långt snabbare än jag någonsin kommer förstå.

Den kvinna som gett liv åt mitt barn kommer för evigt ha en plats i mitt hjärta. Det barn som blir mitt kommer jag alltid se som en gåva - att förvalta på bästa sätt.

Vi kommer nog alltid känna en särsklild tacksamhet över att vi faktiskt kommer vara en familj...