Hej!
Hoppas allt är bra med dig och 'maken', vad länge sedan vi sågs.
Jag läste krönikan som du länkade till idag, vad bra den var. Fick mig att känna mig dum för att jag aldrig hört av mig till dig sedan jag fick höra av 'maken' hur kämpigt ni har haft det. För till skillnad från Jenny Ö har jag inte glömt hur tungt det var att inte få bli gravid när precis varenda människa runt om en gick med tjock mage (kändes det som).
Jag kan fortfarande känna den hemska känslan av rädsla och utsatthet när jag tänker tillbaka på den tiden.
Nu när vårt barn finns är jag noga med att berätta (om det kommer på tal) att det var tufft tufft tufft innan vi fick barnet till oss. Jag vill berätta just för att när det var som jobbigast med missfall och diagnoser hit och dit kändes det som om ingen förstod, ingen jag kände gick i genom något liknande. Så vill jag inte att andra ska behöva känna.
Därför tycker jag att du och 'maken' är så himla bra och starka som berättar om vad ni går igenom. Jag vet ju inte var ni står i processen nu, men jag hoppas att ni inte har långt kvar till det barn som ni ska få!
Och så vill jag bara säga, sent om sider, jag vet, att jag gärna vill prata med dig om allt det här om du känner för det någon gång.
Ta hand om dig och din fina man!
Många kramar,
"en vän"

Så glad jag blev att få detta brev!
Jag har inte träffat henne eller pratat med henne sen någon vecka efter vårt bröllop. Hon ställde in och skickade sin man ensam - hon var sjuk - fick jag höra. Veckan efter fick jag besked om att hon vart hemma och mått tjyvens av att vara gravid.
Där och då var det en kniv i min rygg... När vi kämpade med att ställa om till adoption, fast vi ändå hoppades inför vårt sista IVF och allt var sårigt och jobbigt - så skulle jag föreställa glad inför hennes kommande barn...
Jag visste ju inte då att de haft upprepade missfall och att de till slut fick en liten bebis... mot de odds som de stod inför och alla de jobbiga känslor som fanns där för dem...

Som hon skriver - det är ju alltför sårigt och jobbigt att tala om - så högst privat och det känns som att INGEN förstår... Kanske är det just därför man inte vågar prata om det... För att man är så van vid att höra hur man ska slappna av, ligga oftare, mer sällan, stå på huvud, tänka på annat... Ja, ni har alla hört de där välmenande råden som aldrig leder någonstans och som heller inte tröstar utan bara förringar det problem man har. Och kommer fortsätta ha...

Jag tänker igen på kommentaren från en nära nära vän om att hon

a l d r i g 

mer tar ställer frågan om någon är gravid eller varför de inte "skaffar" fler barn... AV hänsyn till att någon kan må dåligt över att inte kunna få barn.
Men vi behöver ju inte fler människor omkring oss som tystar ner det här - tvärtom måste det tas upp för att människor ska våga tala om det mest tabubelagda...
Jag har ju talat rätt öppet om det här med många - just för att jag vet hur det känns att vara helt ensam i världen om en känsla. Att vara missförstådd, ha svarta arga ledsna känslor och snava in på förbjudna tankar om andras barn... andras lycka...

Men vem säger att de som får barn har det lätt att nå dit? Vem säger att du är helt ensam om dina tankar och känslor? Det är ändå därför jag skriver en öppen blogg - för att skänka tröst till dem som söker den. Till dem som inte har någon att tala med om sin ångest och sina skamliga tankar... Till dem som kämpar och hoppas...

Det går att leva igenom det. Det kommer lätta. Det kommer bli bra.

Under någon månads tid här har jag fått många bud om graviditeter och det triggar mina känslor från då igen. Eftersom det känns som att vi kommer få vänta länge till så blir det en slags jobbig känsla - även om jag idag vet att det inte längre handlar OM det blir barn, utan NÄR...

PS, om någon är intresserad av vilken artikel det handlar om i min väns brev får de gärna lämna en kommentar och en blogg-/mailadress så kan jag skicka länken...

 

Nelle

21 september 2011 16:40

Jag pratar också ganska mycket, ibland når jag fram och ibland inte... Det skulle vara jätteintressant att läsa din krönika, skicka gärna länken!

http://neverletmego-nelle.blogspot.com

litenlangtan

22 september 2011 06:30

Det är inte jag som skrivit krönikan - men jag delade den på Fb häromdagen...
Jag postar den hos dig...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...