I takt med att lillebror lär sig nya färdigheter och vi svetsas samman som tvåbarnsfamilj ser jag hur pojkarna interagerar allt mer. Storebror är såklart lillebrors idol och han följer honom med stora ögon hela tiden...

Lillebrors leksaker som ju är menade för bebisar är hett eftertraktade av storebror och vice versa...

Senaste veckorna svarar lillebror med gapflabb på en del av storebrors upptåg vilket föder hans buslusta såklart!

Men med lillebrors mobilitet så blir det också bråk om sakerna och om uppmärksamheten - jösses Amalia!

Jag gissar att lillebrors första ord blir MIN!

Innan jag hade barn tänkte jag många tankar om att ha barnvakt. Att många jag känner haft barnvakt tidigt och för att festa hårt störde mig något enormt. Jag tänkte att jag lätt kunde lova att aldrig mer smaka alkohol om det bara garanterade att jag skulle få ett barn.

Med första barnet hade vi i princip inte barnvakt nånting första året. Och vi valde aktivt att ha det så. Vi hade ju också väntat så länge på honom och ville inte dela den första tiden med någon egentligen.

Med barn nummer två har det fallit sig annorlunda. Dels har vi varit tvungna att ha barnvakt mycket tidigare iom min pappas bortgång. Jag ville kunna närvara till 100% på begravningen och inte behöva springa ut med ett ledset barn. Dels kändes det som att barnen inte hade haft nån behållning av begravningen alls eftersom de är så små.
Det har också varit en del möten och åtaganden som krävt min närvaro.

Det har också känt som att vi vuxna behövt komma ifrån lite. Även om vi har ganska bra kvällar efter barnen somnat är det något helt annat att lämna hemmets 4 väggar och bara vara någon annanstans tillsammans.

Nyligen hade vi bröllopsdag och jag hade bett mormor komma till oss och ta hand om barnen så jag och mannen fick gå ut själva. Så när maken kom från jobbet fick han duscha snabbt och sen gick vi för att äta middag innan vi gick för att se en konsert.

När vi kom hem igen sov båda barnen sött i sina sängar och vi var förvånade och glada över att läggning av båda hade gått så smidigt för mormor på första försöket.

För min egen del känner jag att det är att investera i oss och varandra att vara borta från barnen nån kväll då och då. Det gör ju att vår tid MED barnen får en liten kick när vi har lite tid ifrån...

Hur tänker du kring att ha barnvakt?

för att väga upp i mitt jobbiga lilla liv kan jag berätta att jag löptränar enligt ett schema som ska ta mig från ca 0 km till åtminstone 10 på 12 veckor.
Jag har vart duktig på att följa mitt träningsprogram och är nu på v 8. Då går jag från två löpträningar och en timslång promenad till tre löppass.
I fredags sprang jag faktiskt 9 km (med några promenadpauser) men det är sjukt bra med tanke på att jag inte löptränat så här kontinuerligt sen 2009 innan bröllopet.

Jag har skrivit tidigare om att jag lyssnar på radioprogram och podcasts. Jag har lyssnat på en massa Sommar i P1 och på Karin & Sara men det gick inte att springa till...

Så kom jag på att jag glömt att lyssna på Värvet som iofs bara handlar om olika människor som jobbar inom media på olika sätt. Men jag hittade ett avsnitt av Anna Mannheimer som ju är mamma till Olga från Kina. De kom in på adoptionsspåret lite och Anna sa en ganska härlig grej:
"det gör s ju alldeles för få adoptioner för att man ska kunna tala om att rädda ett barn från fattigdom osv men ett är iaf säkert - Olga räddade mig!"

Nu vet jag inte om det  är ordagrant så hon sa men det är iaf kontexten av hennes ord.

Och det kändes så träffande och så självklart. Och också lätt att använda i en situation där man skulle behöva svara något smart på ett sådant påstående eller fråga...

Det ska jag försöka komma ihåg...

Alla pratar om den fantastiska sommaren! Och hur lyckliga vi måste vara som nu har inte mindre än två barn! Och jodå, visst har vi emellanåt haft en fantstisk sommar! Och jovars, visst är et skoj med 2 barn, att min store son fått en lillebror.

Men vi har inte vart tvåbarnsfamilj så himla länge och det är en tuff tid i våra liv att bli 4 på. Vi hade inte vart familj med vårt första barn så länge innan vi fick reda på att det skulle komma ett syskon in i våra liv. Det är v ä l d i g t tufft med två så små barn, samtidigt. Det känns som att jag inte räcker till. Alls.

Och så har det hänt saker i mitt liv som gör skillnad. Jag har hela tiden tankar i bakhuvet som är närvarande; hur ska jag göra med mitt jobb sen? Ska jag gå tillbaka, ska jag leta något annat? När ska jag börja göra det i så fall? Jag vet ju att det brukar lösa sig men det är ändå rätt jobbigt att ha det där olösta bekymret hängandes över sig.

Dessutom har jag sorgen efter min pappa med mig. Den är närvarande men får liksom inte ta någon plats. För livet är fullt med annat som stökar till det.

Jag vill vara en glad, närvarande, pepp, outtröttlig mamma som är mild och varm hela tiden. Men ofta landar jag i att vara motsatsen. Usch. Den där personen vill jag ju inte vara men det är så svårt att bryta och göra rätt. Harmoni, vila, avlastning och den berömda egentiden känns långt borta men vi tar en dag i taget.
Jag tänker om skitdagar att ok - snart är den här dagen över och sen sover vi och imorgon tar vi nya tag och gör ett nytt försök.
Sakta och försiktigt närmar vi oss höst och det är faktiskt skönt. Det är numera helt okej att vara inomhus, slappa mer, vila, hänga i soffan och tända ljus.

Lilla har fått sprutor och har sprattlat och gnällt i sömnen både igår och idag. Pappan fick inte lägga så när jag kom in efter kvällspromenad var lilla i upplösningstillstånd. Mammas famn och lite 'bä bä vita lamm' fixade det. Somnade och sov till nyss. Nu som en snurrboll i soffhörnet och jag ska försöka sova skafötters. Då och då hade ett extra rum stått högt i kurs!

Maken som tänkt sig att sova bort sin förkylning på just ovan nämnda soffa fick lägga sig i vår säng. Den enda dom sover okej är stora som faktiskt vaknat i sin egen säng två morgnar i rad!

Vi hittade en oläst bok igår och jag tyckte kanske den var "lätt". Ett par meningar på varje uppslag och temat var dinosaurier... Vi läser ju alla gamla sagoklassiker från bokklubbar vi var med i som barn och långa sagor som 'mamma mu' och 'visst kan Lotta cykla'.

Efter ett par repeteringar av boken
(Läs igen mamma!) sa jag att du kan läsa själv, du vet ju vad som står...

Och gissa om jag blev förvånad när han faktiskt minns (inte alla) orden på varje sida och berättar historien för sig själv!

Ikväll fick han läsa den för pappa också innan sängdsgs. Jag såg nog hur tåren blänkte av stolthet i hans ögon!

På väg till förskolan med barnen i morse...
- bästa mamman hela väjden mamma! Säger stora med stolt röst.

Mitt hjärta smälter och jag blir tårögd.
-Vad glad jag blir att du tycker det! Du är den bästa [hans namn] i hela världen!

Tänk att jag fick bli hans mamma! Känner mig rik och lycklig idag!
Att lämna på förskolan gick bra idag också!


Igår vid hämtning berättade personalen att de tänkt till lite. Det är ofta lite stökigt innanför hallen precis vid lämning men att de försöker se till att det ska vara lite lugnare precis när barnen kommer på morgonen. Jättebra initiativ! Jag är så glad och nöjd med nya förskolan! Säkerligen inte bästa genusperspektivet eller fräschaste lokalerna men engagerad och glad personal som gillar varandra och framförallt sitt jobb!

Många gånger blir det konflikter med stora om allt möjligt. Jag vill helst inte bråka. Men då och då rinner allt över och jag är trött och urlakad. Ilskan smittar och biter sig fast. Ibland skriker vi alla 3... Av frustration och arga känslor.

Men ibland så har vi toppenfantastiska superdagar. Som igår.
Jag och maken vaknade runt 06:30 och barnen snusade vidare. Maken stack till jobbet och jag hann koka gröt, brygga kaffe och sätta fram allt på bordet. Ungarna vaknade och blev lotsade till dukat bord. Frukosten åts upp och vi hade en lugn och mysig stund.
Sen klädde vi på oss, tog en omväg runt gungorna och gick till förskolan. Lite gråt vid dörren men inget farligt. Sen åkte jag och lilla till stan för att promenera och luncha med en fin vän! Missade nästan bussen tillbaka hem för att hämta på förskolan men när jag kom dit sov stora fortfarande.

Gungor, lek på tomten, båda barnen åt upp din mat, mys och glada miner!
Inget bråk, inget okynnesskrikande, inga 'meltdowns' - bara bra hela dagen. Båda små i säng och sov runt 20-tiden...

Tänk om alla dagar var så här?
Idag gick det att lämna helt utan tårar på förskolan men ett för mig väldigt viktigt möte blev inställt på grund av sjukdom. :-(
Trött är jag, och hösten har knappt börjat.

Samtidigt måste jag upprätthålla den här bra känslan. Ge mig själv pepp när jag har alla rätt.
Dagens inställda möte ger mig istället frihet att göra något annat.
Gilla läget och gilla nuet.