Nån månad innan jul när barnen vart sjuka och överjävliga slängde jag ur mig att en natt på hotell hade suttit fint! Att få sova bland ett överdåd av mjuka kuddar i ett kolsvart svalt rum liksom! Kanske bada eller basta. Njuta av ett dignande frukostbord!

Det var precis vad jag fick i julklapp! Jag som väst mellan tänderna till en vän - att min man minsann aldrig fixade barnvakt!

Men det hade han! Över natten tom!

Och vi hade en fin kväll! En middag med sydamerikanska smaker, lite vin, en kaffe och nåt sött!
Sen gick vi sakta tillbaka till hotellet och kollade på TV i sängen tills vi somnade!

Maken vaknade först och jag vaknade sakta till och så åt vi frukost i godan ro...
Sen slappade vi lite i sängen tills vi kände oss klara med hotellet och sen gick vi och handlade lite och tog en kaffe innan vi åkte hem till barnen och barnvakten.

Barnen hade uppfört sig väl - somnat som de skulle, vaknat tidigt och ätit bra! De blev glada när vi kom hem och barnvakten var också glad att se oss!
Allt var alltså som det skulle!

Solen sken och vi gick ut hela familjen och lekte i sandlådan en stund...

Det var helt rätt att ta en natt borta, det var skönt att fokusera på oss, prata, skratta, njuta lite av annat än morgondagens sysslor, urusel TV och att lägga sig i tid för att orka upp i ottan för ännu en dag...

Nu verkar vi kunna få till en resa i vår också, det känns skönt att ha något att se fram emot!

Det har vart otroligt skönt att vi kunnat vara hemma båda två så många dagar över jul och nyår. Nu närmar sig ledigheten sitt slut. Maken börjar jobba på tisdag igen - samtidigt som storas förskola har studiedag.

Vi har haft bakslag på lämning på förskolan veckorna innan jul. Vi var i ett ekorrhjul och spann - men det slutade ändå fint.
Hoppas nu att det ska funka fint att lämna, förbereda är A och O.

Kissandet går superbra, väldigt få olyckor på den här långa ledigheten, trots många besök på olika ställen, bilfärder och olika aktiviteter.
Nattblöjan är alltid torr så så så fort vi får snurr på lämning på förskolan igen så ryker den på prov.
Han är numera jätteduktig på att säga till så de gånger det inte funkat beror oftast på oss. Att vi missar...

Jag har lyckats vända på dygnet ordentligt. Nu är kl snart midnatt och jag är inte särskilt trött. Eller så har jag vant mig så vid att sova med stora intill mig så jag inte KAN sova om inte han är där?!

Han har förresten vaknat tidigare och tidigare om kvällarna och vandrat ur sängen och pratar om spöken och att han blir rädd. Men det är inget stort bekymmer. Han låter sig ledas tillbaka till sin säng utan protest om inte vi lagt oss än - annars går han själv upp för trappan till oss utan bekymmer och kommer upp i vår säng och somnar om när han lägger huvudet på kudden.

Har börjat leta jobb att söka och har skickat iväg en ansökan ikväll. Jag har precis fått tag på en sak som kommer hjälpa mig iaf - en dator med Word på. Min nya dator saknar det och nu har jag ju ingen jobbdator att skriva från. Men maken har en laptop som tillhör hans jobb så han ska kunna jobba hemifrån! Det är grymt bra!

På tisdag ska jag ringa facket också tänker jag, jag måste ju ta reda på mina möjligheter och skyldigheter men på något sätt känns det skönt att jag bestämt mig för att jag inte ska tillbaka till det jobbet. Hur det praktiska ska gå till är en annan femma...

Känner liksom att humöret är bättre redan efter 3-4 dagar med mindre mjöl och socker vilket känns skönt. Ska bara få till lite motion också så blir livet snäppet bättre ändå.

Måste också hinna skriva en 'manual' för hur barnen funkar från säg 16.00 och ett dygn framåt! Vi ska nämligen ha barnvakt över natten för första gången snart! *spännande*

Som sig bör ska jag skriva en årskrönika - för att summera året som gått och för att knyta an till tidigare år. Och för att bevara en tradition jag har. Så här skrev jag 2012. Och 2011 skrev jag såhär...
 
Slutet på 2012 visste vi ju redan att vi förmodat skulle bli föräldrar igen redan under 2013 - men såhär i efterhand önskar jag att jag försökt förbereda mig bättre. Jag trodde i min enfald att den största skillnaden måste vara från 0 till 1 barn men nu vet jag att det är från 1 till 2!

Vår första pojke var ju inte så gammal än heller och det har såklart gjort det hela svårare. Han har ju behövt mycket hjälp med så gott som allt och i kombination med att han vart duktig och självständig på förskolan blir han ju liten och hjälplös hemma när hans lillebror också behöver mig. Jag har också vart själv med båda två i längre perdioder både under sommaren och hösten iom sjukdom och sånt. Det har varit väldigt tröttsamt och jobbigt för oss alla.

Men först hade vi den långa väntan på att få träffa vårt andra barn - den påverkade mig väldigt negativt på många sätt. Det var en jobbig oviss period som gjorde mig nedstämd, ledsen och handlingsförlamad på mångs sätt. Oro för att nåt skulle gå snett gjorde att jag slöt mig inom mig och delade inte mina känslor med så många. Väntan var ju inte på något sätt lika lång som med första barnet men precis lika jobbig! Min oro visade sig såklart utåt och påverkade mitt jobb - och eftersom det har vart en ständig källa till missnöje från min sida så har jag nu bestämt inför 2014 att jag ska INTE tillbaka dit. Jag är beredd att säga upp mig eller förhandla om en uppsägning från företagets sida, jag MÅSTE göra något annat. Jag vet att jag sagt det här många gånger tidigare men nu är det bestämt.
För mitt framtida välmåendes skull. Igår fick jag rådet att ta reda på huruvida jag kan säga upp mig och ta mina karensdagar under föräldraledigheten för att sen gå på a-kassa och spara föräldradagar under tiden jag söker jobb. Det behövs verkligen kollas upp för i så fall känns det ju som en rätt bra idé. Är det någon därute som vet hur det funkar - släng gärna en kommentar här med info om hur jag skulle kunna ta reda på mer om detta... 

Under 2013 har jag också insett att motion är viktigare för mig än jag trott - jag slutade i princip att springa i oktober när mörkret kröp på oss. Jag gillar att springa i skogen och det är svårt när det är beckmörkt redan klockan 17 när maken kommer hem. Jag gillar inte alls att springa på asfalt endast så det blev inget alls istället. Fel och tvärdumt! Barnen har också vart sjuka så mycket så jag har inte haft möjlighet att springa med en unge i joggingvagnen under dagtid som jag hade tänkt.

Jag har också slarvat väldigt mycket med min mat - jag har haft 'matanarki' sen lilla kom och det har också vart fel och tvärdumt. För inte alls länge sen kom jag ju på att förutom att jag blir trött och tjock så påverkar det faktiskt mitt humör negativt att äta kolhydrater. Så nu är det in i LCHF-fållan igen. Jag MÅSTE.

Igår på självaste nyårsafton satt jag och lovordade mig själv för att jag slutade röka för 10 år sen! Jag har alltså låtit bli att förgifta min kropp med nikotin i 10 år! Men jag tillåter mjölmat att förgifta mig vilken dag som helst. Jag måste börja betrakta mjöl och socker som gifter för mig. Det är helt enkelt så att jag "blir sjuk" av det... så det måste jag bättra mig på.

Jag tänker också att jag hade då god nytta av mina nyfunna vänner första året jag blev mamma - men ingen av dem är föräldralediga nu och visst har jag haft gott stöd av dem i år också men inte alls på samma nivå och lika ofta som 2012. Jag är dock väldigt tacksam över de vänner som funnits där för mig och orkat lyssna när jag behövt prata. Jag behöver hitta fler och nya sätt att utveckla mig själv - nya vägar och nya perspektiv på saker. Kanske kan ett nytt jobb och nya kollegor hjälpa mig mycket där.

Sorger har jag haft gott om - först vårens oro för lillas ankomst. Jobbet gav mig en stor tyngd också. När livet landat lite med vårt nya barn dog min pappa.
Det var ett hårt slag. Jag känner ju att min relation till mamma och brorsan blivit så himla mycket bättre sen vi tagit tag i att jobba på det så jag hade ju såklart förhoppningar om att min pappa skulle vilja bättra sig han också. Men vi kom inte dit. Han dog. Så plötsligt och så oväntat.

Icke desto mindre saknar jag honom. Jag tänker på honom i stort och smått. Blir påmind av så många saker. Hur nån ser ut som påminner om honom, av att åka förbi där han jobbade, att rensa bland hans tillhörigheter, kvitton, kläder, musiksamling mm. Ibland tänker jag på honom och hur han var. Han hade ju så mycket bra egenskaper också och hade alltid goda råd.

Igår på nyårsafton pratades det också om den fantastiska sommaren vi haft. Jag minns bara att det var sommar. Inte att den var bra. Jag ser tillbaka på sommaren som ett töcken, vi vaknade på morgonen, vi gjorde säkert saker både på dagarna och kvällarna men jag minns inte vad. Tur att jag har instagram och bloggen om barnen som påminnelse. :-D

Men nu är det konstiga året 2013 slut och jag står inför ett nytt år - ett helt nytt och oskrivet blad. Det tycker jag känns bra. Dagar då livet känns skit försöker jag mest tänka att den här dagen snart är slut och att imorgon är en annan dag. Likadant är det nu med året som gått. Nu är det slut och det är dags för ett nytt år. 365 nya dagar som kan gå bättre än de som just passerat.

Men jag måste verkligen göra det själv. Visst blir barnen äldre och lär sig nya saker hela tiden som underlättare för mig. Det är bra. Jag lär mig som tur är saker jag med, senast idag genom ett radioprogram jag saknat och glömt att lyssna på.

Jag har alltså alla möjligheter att ge mig själv ett fantastiskt 2014. Och min familj med för den delen.
För jag får inte glömma det fantastiska i att jag har en underbar man som stöttar, älskar, lyssnar och lever livet jämsides med mig. Jag har två underbart fina barn, alltså dubbelt så många som jag någonsin hoppades på! De har varandra och jag är lyckligt lottad som har dem.

Jag måste bli bättre på att be om hjälp, både av närstående och utomstående. Jag MÅSTE anstränga mig och hitta ett jobb. Jag måste sköta min hälsa med mat, sömn och motion. Väldigt enkla saker egentligen men när det går fel så blir så mycket påverkat och man fastnar i en negativ spiral.

Jag hoppas också att allt kring pappas dödsbo ordnar upp sig så vi på allvar kan börja leta efter ett annat boende - vi har det trångt och det påverkar oss lite negativt. Jag hoppas på en resa framöver och jag kan glädjas åt ett par goda nyheter om människor jag gillar som ska få tillökning i sina familjer!

Hur som helst så är jag rätt nöjd med att 2013 är slut, året då vi omtumlande nog blev 4 och många saker vändes uppåner i mitt liv.
Jag vill landa på fötterna och hitta mig igen. Ett steg på den vägen var ett crazy beslut om att klippa lugg igen dagen innan nyår. Jag stod i badrummet och tvekade och tvekade men så kände jag att jag inte är den som är rädd för lite crazybeslut och knasidéer - jag är inte känd för att fega ur. Så snipp snipp var luggen av och tja, nu har jag liksom vant mig.

Tack för det som var 2013, men du var tröttsam på slutet. Nu är jag skitnöjd över att 2014 är här!

Våra barn somnade i bilen dit, sov länge och var pigga och uppåt när vi träffade alla därinne.
Vi hjälptes åt med maten och den lilla satte i sig potatis å köttbullar och den stora åt 1/2 macka typ.

Stora var exalterad och fascinerad över tomten och tjoade åt alla paketen! Sen slet han upp alla papper och ville såklart öppna ALLT på en gång... Sen sövdes lilla på brorsans säng och stora somnade i kusinens säng. Vi var de enda kvar och satt och såg på hur brorsans fru fyllnade till(!) och pratade om familjeangelägenheter kring liv och död.

Både jag och maken tyckte det blev lite jobbigt så vi packade in alla klappar, alla prylar och kläder och matrester...
Sen tog vi var sitt barn och bar ut till bilen!
Det var skönt att åka hem, lilla somnade om, stora slumrade, vi njöt av tystnaden.

I morse kom stora till vår säng vid 6-tiden och bubblade och babblade om sina klappar såklart - men vi lyckades få honom att somna om... Vid 7:30 steg vi upp och nu har vi provat alla leksaker, pussel, spel och saker!

Jag fick en övernattning på hotell i stan och ett presentkort på massage/klippning som jag ska njuta av samma dag tänker jag! Mamma ska alltså vara barnvakt över natten för första gången! Det ska bli skönt och spännande!

Hur var din jul???

Julstämning är lika med noll med ett gröngråbrunt landskap. Det regnade dessutom i går kväll. Det luktade inte hyacint i köket utan rå lök...
Men det ser mysigt ut på långt håll när man kommer gående i mörkret och ser alla lyktor, lampgirlanger och ljusstakar i fönster och trädgårdar.
Klappar är inhandlade, inslagna och mottagna och skickade.

Årets julkort är postade, barnen fick klä vår glesa plastgran under ivrigt påhejande av mig bakom kameran...

Julkort är också postat till min enda levande gamla släkting - som ett ynkligt litet tack för den extremt generösa julgåva jag fick till familjen.

Jag var övertygad om att hen satt en nolla för mycket på banköverföringen!
Jag var tvungen att ringa banken för att kolla om det skett nån mer insättning än den jag väntade på.
Tacksamhet är det jag känner - och lite förvåning, hen har ju aldrig tidigare visat vare sig intresse eller generositet... Men alla kan ju ändra sig.

Jag är också tacksam över att vi inte ska resa till makens hemtrakter den här julen. När jag var på väg till stan i lördags och såg stressade människor med överlastad packning kände jag frid. Vi ska till min bror. Och åker hem samma kväll. Skönt!

Apropå brorsan så har både han och hans fru verkat stressade, de har knappt svarat på telefon eller SMS om vad de behöver hjälp med till jul.

Vår mamma har fått vara sambandscentral och nu tror jag vi har koll!

Mamma var här i helgen och passade barnen på kvällen. Jag och maken hade redan förra helgen tänkt gå på bio - men då härjade ju nån form av magsjuka här (3 av 4 blev sjuka tillslut) och nu höll det på att falla på förkylning och ont i halsen. Men vi körde iaf. Jag och maken fick skrovmål på stan och se en efterlängtad biofilm. Det var läääänge sen vi var på bio!

Juletid är ändå väldigt speciell när det kommer till familjeliv och barn. Ingen tid på året är så "fixerad" kring barn som jul. Julkort med barn i luva, klappar, jullovsaktiviteter och juldagspremiär på barnfilm...

För två år sen var vi någonstans i luften på väg hem med vårt första barn. En resa som jag inte alls är sugen på att göra om, för den stressen var inte rolig. Men känslan av att ha svensk mark under fötterna och möjlighet att få vara med familjen på jul var obetalbar!


Jag kan ändå känna längtan till Landet för de vet minsann hur man first jul! Där pågår firandet under hela december - med ljus, musik och obscena mängder sprit och dans!

Det glädjer mig att veta att några som väntat väldigt väldigt länge fått sina barn i det land som gett mig min son!
En har fått träffa det barn i Ryssland som förhoppningsvis ska bli ett lillasyskon om allt faller ut väl.
Några som drabbats av många turbulenta svängar kring sin adoption har fått ett positiv besked och jag hoppas att deras långa väntan snart är slut!

Jag önskar oss alla en god jul och ett gott slut. Nästa år ligger snart för dörren - ett bättre år för mig hoppas jag. Det har varit ett tungt år för mig på många sätt - jobbmässigt, sorgen efter pappa som inte hunnits med, med vänskapsrelationer och även som mamma. Jag är inte den jag vill vara, jag kan så mycket bättre! Om jag får några bitar på plats är jag övertygad om att andra följer med.

Julefrid till oss alla!

Igår träffade jag ett par kompisar och vi gick för att äta lite. Det smakade ok och sen gick vi vidare. När jag kom hem kände jag mig lite konstig. Det blev värre och jag kunde inte somna alls, låg och vred mig och kunde inte hitta nån bekväm ställning. Vid 02 spydde jag och genast kändes det bättre. Jag kunde sovs några timmar men jag var så trött när barnen vaknade. Jag sa till maken att han måste vara hemma idag, jag kände att jag omöjligt skulle orka vara med mina två yrväder själv idag.

Jag har legat hela dagen, okar inte sitta upp, varje gång jag tagit mig ner för trappan och upp igen har jag fått lägga mig och vila. Jag försöker orka prata med barnen i normal ton men det är verkligen en ansträngning.
Må detta vara över snabbt.
Och tack till alla högre makter för att jag har en man som kan ta hand om barnen...

Vårt första år tillsammans startade jag och maken en tradition - att baka pepparkakor och lussekatter med vänner och deras barn. Jag hade vid tillfället rätt dålig kontakt med min familj då så de var inte involverade i den traditionen då. Bara en eller två hade barn och vi hade väldigt roligt tillsammans med dem.

Såklart närde vi drömmen om att snart ha egna barn att baka ihop med men de lät ju vänta på sig.

Ett par vänner som hängt ihop lika länge som mig och maken var här igår med sina två barn. Äldsta barnet är 4 år nu och trots att vi har två egna fina pojkar minns jag som igår ett jävligt jobbigt samtal jag ringde 2009.
De hade precis blivit föräldrar och vårt julbak var första sociala träffen med flera vänner.
Men jag orkade inte träffa dem och deras nya lilla liv. Vi hade precis misslyckats med vårt tredje och sista IVF. Jag insåg att jag aldrig skulle få vara med om att vara gravid. Jag var slut, både fysiskt och mentalt. Jag orkade inte med att deras lilla bebis skulle bli det självklara fokuset på vår tillställning. Jag var så trött på att värja mig mot sorgen i att inte få bli förälder. Fy fan.

Igår var jag också trött. Men av andra anledningar. Vi hade haft lite ledsna barn på natten och sovit rätt skruttigt men det hela blev väldigt trevligt och mysigt - som jag drömt om i alla år utan barn.
Lagom många barn, lagom många vuxna, lagom blandning av nya och gamla vänner och några familjemedlemmar... Men jösses vad vi var trötta allihop när det var över och siste man lämnade huset...

Men nu är huset städat och pyntat, det luktar nybakt, kransen hänger på dörren, barnen har fått paketkalender av mormor att öppna på advent och vi har smakat på glögg och tänt första ljuset. Vi åker inte bort över jul i år och det känns jätteskönt att bara vara hemma. Vi fick också förfrågan om nyårsmiddag. Life is good.

Varje gång jag får post från landstinget/sjukvården med texten "till målsman för [storebrors namn] så blir jag sjukt nervös.

Vi väntar nämligen på att få en tid till en undersökning som kräver att stora ska sövas.
Det är egentligen ingen större orsak till oro, om något var knas skulle han inte utvecklas så fint som han gör.

Pratar lika bra som en 3-4-åring redan och sitter just och pusslar 20-bitars pussel för sig själv, kan i princip alla bilmärken, känner igen ett tiotal bokstäver och är rött bra på att räkna.

Men att bli sövd är läskigt, inte minst för att jag själv varit med om mycket traumatisk sövning som liten. Och så mycket jag vet kan det också innebära en risk att bli sövd...

Vi har väntat på kallelsen sen han fyllde 2 och dagens brev från sjukvården visade sig vara en kallelse till BVC's 2 1/2 års kontroll. Den klara han med bravur!