En fin "fylla-i-bok" för adoptivbarn har precis kommit ut i handeln, den går att beställa här...

Jag vet att jag letade som en galning och fick tillsist min skickad på posten av en som köpt på sig ett lager!

Att lägga och att sova fungerar för det mesta bra - vi sover ju alla i samma sovrum fortfarande, trots att sonen är på väg mot två års ålder. Numera har hans säng tre sidor och han kommer över till vår säng tidigt på natten eller tidigt på morgonen beroende på vad han behöver. På helgen när vi har mycket tid tillsammans dagtid och har möjlighet att mysa och läsa och sitta nära intill sover han väldigt bra och ofta hela natten i egen säng. Då vaknar han till på morgonen och kryper över till oss och påbörjar väckningsprocessen om det är på det humöret.

Andra dagar - när han varit orolig över lämning och hämtning på förskolan eller om det varit allmänt struligt (när han är sjuk etc) så kommer han tidigt på natten; nån gång redan när vi lägger oss runt 23...
Då sover han lite mer oroligt och ibland har han vakenperioder - oftast mellan 03-05...

När han är förkyld är det mycket ljud och emellanåt är det lite av brottningsmatch eller boxningsmatch eller kanske både och. Detta är det svåraste att förhålla sig till tycker jag. Ibland känns det som att han medvetet slår ut med handen, boxar till eller sätter in en spark i mellangärdet. Ibland sover han givetvis men de här flaxiga perioderna inträffar ju ofta under "vakenstunderna" och när han precis kommit upp i vår säng... Då är han nästan som en liten hund som ska "bädda" och hitta bästa platsen att ligga på. Inte sällan är det på mitt huvud, bröstkorg eller mage... :-=

Då är det svårt att sova ska jag säga...

Ett tag låg jag vaken för att invänta hans insomning men efter några sånna nätter på raken kom jag på mig själv att tänka: Vad tjänar jag på att vara vaken och vänta på att han ska somna? Hmmm, inte mycket! Om han har tänkt stiga upp ur sängen så märker jag nog det innan han hinner rymma :-D
Så har vi de mornar jag vaknar och kikar ner i hans spjälsäng och ser ingenting... Då får jag "leta" lite bland täcken och kuddar och armar och ben... inatt låg han vid mina knän - med huvudet neråt...

Ibland verkar han ha en inbyggd varningsklocka som säger:
-Hörru vakna, morsan tänker gå till jobbet inom en halvtimme och nu måste du försöka hindra henne...
För då somnar han minsann inte om förrän jag lämnat hemmet och det brukar ofta vara väldigt dramatiskt innan pappa lyckas lugna honom lite...  

Imorse kom jag iväg utan problem...

Läggningen brukar gå bra - men de senaste veckorna har det urartat lite igen. Han har vart klar för sängen liiite tidigare än vanligt och då tar det alltiiiid längre tid... Han ska babbla, vända sig, "bädda", flytta runt på kuddar, täcken, snuttar och nappar och ev saker som hänger över hans spjälsängsräcke... Han ska fråga efter den förälder som för tillfället inte är i sovrummet. Han ska fråga om förskolan, om vi ska till ankorna, bilarna, bollibompa... Ja, jag vet, det här är bara början...

Han har också börjat "banka" på oss med öppen handflata och skratta... För vi blir ju lite sura för så får man inte göra.

Vissa dagar slocknar han på några minuter och igår somnade han nära nära mig och jag kunde känna hans varma kropp och hans snabba hjärtslag under pyjamasen... Ofta vill han känna min kropp tätt mot hans - förmodligen för att det känns tryggt för honom att nån av oss är där.

Tänk att jag får ligga och hålla ett litet barn i min famn! Tänk att hans insomning är beroende av min trygghet - av min närhet. Tänk att det oftast är mysigt när han kryper upp i vår säng på natten och lägger sig nära och mumlar "mamma"... 

Än så länge är de mysiga gångerna oftare än de som brutalt rycker en ur sömnen med en spark eller box... det är vad jag intalar mig iaf...

Vi rusade till bussen för att upptäcka att vi var alldeles för tidiga. Så vi gick tilllekplatsen i närheten och gungade och busade runt lite. Sen tog vi ett eget säte i bussen...
När vi hoppade av började han känna sig orolig - han känner igen sig och vet vart vi ska - FÖRSKOLAN!

Han säger MAMMA?

Och jag svarar att vi ska till förskolan och att mamma ska gå till ditt jobb sen. Då vinkade han med sin lilla hand och jag bekräftar - ja, vi ska säga hej då och jag ska lämna dig på förskolan med dina kompisar och med *namn*, *namn*, *namn* (de pedagoger vi kan namnet på)...
PAPPA? frågar sonen. Jo han är på sitt jobb redan och kommer och hämtar dig sen när han har jobbat klart fortsätter jag.

Vi upprepar detta några gånger på vägen till förskolan och när vi är ända framme vid grinen börjar han gråta. Jag parkerar vagnen och lyfter upp honom och så går vi in. Jag hör inga barn och ser ingen alls. Sonen är såklart ledsen men finner sig i att jag kikar efter en vuxen.

Så ser jag att alla barnen är samlade i rörelserummet - sonens "huvudpedagog" kommer och möter oss och talar lugnt till honom. När jag klätt av honom frågar jag om han vill gå till henne och då sträcker han sig efter henne och får komma upp i hennes famn. De går och hämtar lite mjukt papper och torkar hans näsa och kinder... Han har nu slutat gråta medans jag knäpper jackan och knyter skorna.

Jag säger att vi ska vinka till varandra genom fönstret och går ut och stänger dörren. Sonen är fortfarande lugn i hennes famn. Det känns så himla skönt.

Så går jag mot grinden och vänder mig om och vinkar. Jag ser hur de talar med varandra där innanför fönstret och jag ser att han inte gråter.
Med lätta steg går jag ut genom grinden och skriver ett långt meddelande till min man.

Såhär borde det vara varje morgon. En bra känsla - att han är nöjd i pedagogens famn och att tårarna är torkade. Jag är övertygade om att de kommer ha en bra dag och att det går bra för pappa att hämta i eftermiddag.
Jag skrev faktiskt tillockmed ett SMS till dagisets telefon att det kändes skönt att lämna idag...

Det var stor skillnad mot den vilt fäktande, ilsket vrålande och hysteriskt gråtande sonen jag lämnade på förskolan för 2 veckor sen.

Nu håller vi tummarna för att det fortsätter i denna andan... inte att han resignerar utan att han förstår och accepterar - vi kommer och hämtar honom när dagen är slut.
Igår ville han faktiskt inte gå hem.

Efter fyra lediga sköna dagar var det idag återigen dags med förskolelämning...

Sonen överraskade igår genom att säga ett namn som jag inte hade någon koppling till. Förrän jag kom på att jo, det heter nog en av hans fröknar på förskolan...
Vi har inte talat så mycket om förskolan på ledigheten. Det märks att han blir ängslig genast när det nämns... Så vi har låtit det vara...

Planen för idag var att vi skulle åka buss dit och stiga av på en annan hållplats än vanligt och ta den bakåtvända vagnen med oss istället för dagisulkyn. Planen var att gå med in, vara nyfiken på kompisar och leksaker, lämna när barnet var lugnt och sansat.
Det gick bra tills vi kom in på samma gata som förskolan ligger på. Då kom tårarna och när vi kom innanför dörren var det gallskrik och fastklamring som gällde. Den "fröken" som mötte oss tyckte sonen 'tramsade' sig vilket jag inte håller med om. Han har full rätt till sina känslor. Och normalt sett skulle vi ju aldrig lämna honom någonstans i ett så uppgivet ledset tillstånd.
Fröken hade vänt i dörren och lämnade oss att "samla ihop oss" lite... kändes också lite märkligt...

Han ville absolut inte gå brevid mig in till deras avdelning och väl inne där tittade alla övriga barn på oss med stora ögon då sonen tokgrät så tårarna sprutade...

Jag försökte locka till lite lek och fröken gjorde igen ett försök att ta över. Men han kastar sig på golvet, vrålar mamma och slingrar sig ur hennes grepp och klamrar sig fast runt mitt ben...

Vi satte oss då i soffan och han lugnade ner sig något men grät fortfarande mycket. Båda fröknarna tyckte att jag skulle gå och låta dem ta över.

Så slutligen följde jag deras råd. Jag gick med hans illvrål ringades i öronen. Väl ute genom grinden ringde jag min man och han känner ju igen situationen. Det känns förjävligt att skicka signalen att 'vi ignorerar dina känslor' till sitt barn.

Samtidigt som jag talade med maken hörde jag att någon skickade SMS eller ringde till mig...
När vi lagt på ringde jag upp och det var den fröken som tagit emot sonen som ringt. Sonen hade lugnat ner sig redan innan jag lämnar byggnaden... Vi pratade ett tag. Ett av hennes egna barn grät varje dag i ett år. Jag på inget sätt känna att det är lugnande eller rättfärdigande. Men jag hoppas sannerligen att jag slipper det. Men samtidigt verkar det inte vara helt ovanligt att det är så. De är ju så små så kompisar och leksaker har ingen direkt betydelse än. Det är ju såklart mammas och pappas närhet som är den enda riktiga tryggheten ännu.

Eftersom det verkar som att han är nöjd med dagen efter vi gått så är det bara den här stunden som är upp-å-ner och då är det kanske bäst att inte dra ut på den för någon av oss.

Så. Jag antar att vi bara får stålsätta oss. Förmodligen kommer den här scenen att spelas upp redan innan vi kommer fram till förskolan - han kommer sätta emot allt han har och tokgråta - ett tag iaf. Kanske blir det bättre om ett tag. Eller så blir det inte det...

Det är en stor omställning för honom. Han har precis förstått att det förväntas av honom att han ska vara utan mamma och pappa många timmar flera dagar i veckan. Såklart att han protesterar.
Men det känns orätt att ignorera hans gråt och hans känsloliv. Samtidigt så vet jag ju att han tystnar och tårarna torkar innan jag ens gått ut från området...
Åsnan mellan två hötappar.

Det river i mammahjärtat att lämna sitt barn när han är som mest uppgiven och ledsen. Samtidigt som det är hur lugnt som helst resten av dagen...

Onsdag är det dags igen - och då får processen bli kort... så testar vi det med...
 

Jag behöver verkligen er hjälp nu kring det här med att lämna ett ledset barn på förskolan.
Igår när jag hämtade sonen blev han jätteglad att se mig men det kom upp tårar i ögonen när jag tog honom i famnen. Jag började prata med en pedagog (det här är ju andra gången jag är där sen vi hälsade på då maken skött hela inskolning mm) och sonen ville ner på golvet och det fick han ju givetvis. Så gick han iväg och jag fortsatte prata med pedagogen som satt där med barnen.

Så kom en annan pedagog med sonen i släptåg - han var jätteledsen och hade väl blivit det när han inte hittade mig.
Jag kände att han verkade stressad av att vi dröjde oss kvar så vi gick för att klä på oss och så gick vi hem.

Allt förflöt bra under kvällen och när vi tittade på barnprogram sa jag något med förskolan och då blev sonen ledsen igen. Han fick omedelbart en sorgsen blick och tårar trängde fram i ögonen och han sa "mamma" med klagande röst...

Vi pratade inte mer om det men både jag och maken reagerade på att han blev ledsen bara vi nämnde förskolan. Idag var det återigen min tur att lämna. Det gick bra så långt som till när vi klev av spårvagnen. Då börjar han säga "nej" och "mamma" med lite orolig röst.
Jag försökte skoja till promenaden dit genom att sjunga och busa upp honom lite men så fort vi kom innanför grinden blir han ledsen och vill upp i famnen och bli buren.
Väl innanför dörren skulle de övriga barnen gå ut och leka. Sonen blev såklart ledsen så vi hängde upp hans väska och gick ut före de andra istället.
Strax kom en annan pappa ut med sin son som höll på att skolas in...
Så fort det kom ut fler pedagoger så klamrade han sig fast igen och blev väldigt ledsen...

När en ordinarie pedagog kom ut tänkte jag att det kanske var idé att lämna sonen till henne och så odramatiskt som möjligt lämna förskolan.

Sonen skrek och ropade efter mig...

Det är så otroligt svårt att veta vad och hur vi ska göra.
Enligt pedagogerna går det snabbt över och han är inte ledsen under dagen. Äta funkar, sova funkar och leka funkar... inget mer ledset än just vid själva lämningen...

Och så att vi inte kan prata om förskolan då utan att han ändrar humör.

Några råd säger att ett kort avsked är det bästa, några råd säger att man ska ge barnet en chans att slappna av och komma igång med leken. Men om barnet inte vill komma igång med nån lek för att mamma förmodligen kommer gå... tja, hur gör man då?
Nu ska han ju bara gå 3 dagar i veckan - nån annan lösning finns inte just nu... Men då blir också glappet väldigt stort och det blir tufft att komma tillbaka efter 5 dagar utan förskolan.
Maken säger att han hört att man inte ska lämna gråtande barn utan vänta tills de är lugna... Men då kan ju halva dagen gå känns det som. Så fort man gör en ansats åt något håll - resa sig, kolla mobilen, klockan, så blir man ju hårdbevakad och barnet blir ledset igen.

Jag tänker att sonen alltid blir ledsen när jag gått till jobbet tidigt OM han är vaken. Han blir också ledsen när pappa går tidigt eller till tvättstugan eller motsvarande - och då har vi ju ändå alltid gått ändå. Han är ju trygg med den som är där. I det här fallet är det ju pedagogerna som är där.

Samtidigt så känns det som att man ignorerar hans signaler vilket vi aldrig gör annars.  Han har alltid fått komma upp i famnen och så när han är ledsen. Vi har tex aldrig lämnat honom gråtandes i sin säng eller i vagnen eller i ett annat rum. Aldrig. Men nu lämnar vi honom till en annan vuxen och signalerar att vi struntar i hans rop efter oss...
Trots att det skär i hela mig när man går ut genom grinden med framförallt sonens ledsna blickar i ryggen...
Det är ännu för tidigt att säga att det är å här jämt. Det har nog ganska nyligen gått upp för honom att han ska vara där när vi jobbar och att det dröjer lång tid innan nån av oss kommer för att hämta.

I eftermiddag är det makens tur att hämta och de ska då gå till bibiloteket och låna böcker om förskolan. Det tror jag kommer bli en bra grej. Men vi kanske behöver tänka om eller förändra andra saker och jag vet att många som läser här antingen är pedagoger själva och kan dela med sig av sina erfarenheter - eller så är ni föräldrar själva och har haft eller känner någon som haft samma problem - så ge mig råd och tips kring detta. Det är superjobbigt att känna sig orolig inför detta varje dag.
Jag tror iofs att detta är en bidragande orsak också. Att så fort han börjar visa olustkänslor så kommer oron över oss vuxna och så är allt igång...

NU vädjar jag till er att skriva och ge mig råd och tips!

Själva inskolningsperioden blev ju inte vad vi hoppats då sonen fick vara hemma från förskolan i över en vecka på grund av en jobbig förkylning och feber... Och det som skulle bli en testperiod blev alldeles för snabbt allvar...
Nu måste maken jobba heldagar och jag likaså. Dock kommer vi bara jobba 80% var så sonen får förskola 3 dagar i veckan.

Hemma leker vi "gå till förskolan" - då vill sonen ha sin ryggsäck på sig och spatserar iklädd den iväg i hallen mot sovrummet. I dörröppningen vänder han sig om och vinkar medans jag säger:

-hej då, ska du till förskolan nu, ha det så kul, hej då, hej då och vinkar frenetiskt...
Sonen vinkar och försvinner runt hörnet in i sovrummet...

Strax därefter kommer han tillbaka och då säger jag:

-Hej! Har du haft roligt på förskolan? Vad har ni ätit idag, har du lekt med dina kompisar osv osv...

Detta kan pågå en stund och det är lika kul varje gång att gå iväg och vinka till mamma vid dörröppningen...

I verkligheten - not so funny!
Igår var det min tur att lämna på förskolan. För det första kom sopbilen och den måste vi ju kika lite på. Sen kom grannen och han måste det ju snackas lite med... Sen kom regnet, då tog vi spårvagnen...
Väl på hållplatsen var jag fullt övertygad om att jag hade stenkoll på var förskolan låg. Men det var ju november när jag var där senast och jag gick såklart åt fel håll.

Stressad och svettig irrade jag omkring en bra stund. Thank god för GPS i mobilen :-D
Väl innanför grindarna blev sonen lite orolig... ville inte gå själv, mamma skulle bära...
Så gick vi in i kapprummet och så kom sonens pedagog för att möta upp. Med sig hade hon i famnen ett barn som storgrät. Det smittade ju såklart av sig på min son som absolut inte ville klä av sig eller ta på tofflor eller släppa mig en tum...
Så även om jag var idiotstressad klev jag med in en stund - det var tanken från början. Det gråtande barnet (alltså inte mitt) leddes in i ett annat rum för avledningsmanöver och själv gick jag med min son fram till de övriga barnen och deras nya förskolelärare som hade sångstund...

Efter ett par minuter slank sonens pedagog (han har en som är huvudansvarig för honom och som har skött inskolning och avlämningar med maken) iväg och bytte blöjor...
Jag kände att sonen satt lugnt och spanade på den som höll sångstund och då gjorde jag en ansats för att gå. Men så fort jag reste mig blev han ledsen och ville bara upp i min famn...

Usch säger jag bara. Det är aldrig kul att lämna ett ledset barn. Aldrig kul att behöva känna sig som en svikare som överger.
Vi vet att det går snabbt över, vi vet att det "hör" till att barnet får bakslag och blir ledset när det förstår att det ska vara självständigt på förskolan utan föräldrarna närvarande. Vi vet att ledsenheten blåser över rätt fort och fokuset hamnar på roligare saker...
Men ändå. Det känns i hjärtat och i magen - och det är inte en skön känsla...

I dag hade det varit ännu tuffare att lämna. Då hade sonen blivit ledsen redan då maken steg av spårvagnen på rätt hållplats.
Han var jätteledsen när han blev lämnad - men när han kommit in och blivit serverad frukost hade det snabbt gått över. Ändå en sorg i våra vuxenhjärtan. Jobbigt att det ska vara så.

Nu ska jag strax skutta iväg och hämta för första gången. Jag hoppas det kommer kännas bättre!

Det känns som att jag är i en negativ spiral just nu...
Det är kanske något som smittar av sig på jobbet och hemma. Sonen uppför sig väldigt märkligt. Kanske är han mer sensorisk än vad jag förstår. Han känner att något är mysko.

Jag har ju inte varit ett fan av mitt jobb på länge länge och de som läst här länge vet att jag med jämna mellanrum skrivit om mitt jobb som här, här och här. Det är alltså samma visa igen. Allt är mitt fel. Återigen kommer det över mig - att jag måste byta, att jag inte trivs, inte vill tillbaka.

Barnlösheten har hela tiden vart en stoppkloss. Att alla kollegor känt till vad vi höll på med under IVF (fast det blev ju inte lättare för det) och sen när vi väntade och väntade och väntade - det kändes jobbigt att behöva dlytta på sig, att smusla och att undanhålla info. Här visste alla varför jag var uppåner (men glömde/tog ingen hänsyn)

Jag har fått smaka på en hel del konflikter som seglat upp under mina år här. Främst är det äldre kollegan som för talan. Han ansesr sig ha sin fulla rätt att kalla mig för olika hemska saker ostraffat (i affekt!) men jag får inte begå fel, ryta i åt folk, bli arg/sur/ledsen/förbannad på vare sig personal eller kunder.
Jag ska vara felfri. Ha ett friskt humör, leda men inte styra. Helst inte tala om för honom (som minsann jobbat här flera år längre än mig) hur han ska sköta sitt jobb.

Sen har vi tjejen som i smyg läste min förra blogg. Som tog sig friheter med mitt privatliv trots att shon själv inte berättar ens vad hon åt till middag dagen innan. Hon avslöjar aldrig något om sig själv om man inte frågar. Emellanåt har det varit helt knäpp tyst mellan oss när vi jobbat - och count on it girl, nu blir det tyst igen... För jag tänker inte avslöja ett jota mer om mitt innersta privata för dig - backstabber.

Och så har vi märkliga kollegan. Som aldrig vill göra sig ovänn med någon. Som aldrig skulle kritisera mig - vare sig i enrum eller med chefen som stöd.

Jag vet att jag har humör och styrs lite väl mycket av det. Men det tillhör nog min personlighet och är mycket svårt att ändra på. Men det är mitt problem och jag får jobba med det.
Jag har kanske lätt för att hamna i konflikt med människor (kunder) då jag ibland tycker att de faktiskt inte kan bete sig hur som helst. Kunden har inte alltid rätt.

Igår kom min (vår) nya chef (som är en gammal men ändå ny) och ville ha ett kort möte.
Och det skulle till stor del handla om mig visade det sig.
Sen jag kom tillbaka efter föräldraledighet är jag en som kör över folk, startar bråk med kunder och drar ner stämningen.

ok.

Och det är ingen av mina kollegor som sagt något till mig, personligen, what so over...
Det är inte helt nytt det här. Jag känner igen alla uppkomna situationer. Visst överreagerar jag ibland. Jag vet att jag är en person som inte räknas som en bekväm anställd, jag har attityd och tar inte skit.

Jag vet att jag inte är en felfri person, givetvis finns det sidor hos mig som behöver jobbas med, som behöver omsorg och framåttänk. Men det gör alla här. Jag är inte ensam om det. Men eftersom jag har en ansvarsposition granskas jag hårdare och blir hårdare ansatt. Och det får mig att känna mig som en skit.

Samtidigt så känner jag att det här företaget har brustit på så många plan. 2008 fick vi en ny chef då den gamla abrupt lämnade sin plats. Det var bra för den person som är min nuvarande chef.
Det kom en ny chef - som trodde på min nuvarande chef. Jag fick ingen sådan chef. Jag fick sparken... på fel grunder och uppsägningen hävdes. (detta har jag också skrivit om någonstans för långe sen)
Den chefen har jag aldrig återfunnit ett 100%-igt förtroende för. Det svallras inom företaget och jag har saknat en chef att anförtro mig, känna stöd utav och som gett mig möjlighet att växa. Jag ska bara lösa allt på egen hand känns det som.

Sen jag hamnade här i butiken har jag allt känt att jag varit rätt ensam i min roll. Mina kollegor har vart mycket längre i branschen och känner ALLA. De har verkligen inte gjort sina bästa för att få mig att känna mig välkommen och de har heller inte velat agera som mentorer för mig. Det har lämnat mig i en utsatthet som blivit tyngre och tyngre med åren.

Jag har nu begärt ett enskilt samtal med den person som plötsligt återigen blivit min chef. För just nu känner jag mig som ett "problem"...

Vi har ett annat sånt "problem" i verksamheten, dock på en annan enhet - och när jag gick hem från jobbet igår var det just så jag kände mig...

Som någon det snackas skit om bakom ryggen. En som ingen gillar, en som alla vill ha bort från företaget. Att jag inte duger, gör bra saker, en som bara ställer till det.

Och det här orkar jag inte med.

Tja, det var bara förmiddag när jag skrev gårdagens inlägg... Och tack alla för er pepp.
Men det var tydligen bara början. Eftersom sonen är inne i den åldern då allt är NEJ - även sånt han vill göra och tycker om så är det bara så det är. NEJ NEJ NEJ... och får man inte som man vill kryddar man till allt genom att kasta sina leksaker, mat, nappar, snutten och allt som finns i närhenten lång väg. Alternativt banka på sin mamma både här och där. Ilsken som ett bi!

Vi bestämde oss för att gå ut och försöka få honom att vila middag i vagnen när han bara var överjävlig inne och med fast hand fick vi baxat på honom ytterkläder och skor och placerat honom i vagnen. Efter ca 3 minuters promenad sov han gott. Vi gick till affären och handlade och då vi alla är trötta och mer eller mindre sjuka tog vi det luuugnt på vägen hem. Det gick nog 1 timme iaf. Sonen sov gott.
Sen tog jag en tur till tvättstugan och pysslade där en stund medans sonen sov vidare i korridoren...
Sen när jag kom upp från tvättstugan började det snöa - sonen sov så han fick stå kvar ute - han var rejält påklädd och det var ju inte regn så han kunde bli fuktig eller blöt.
Vi hann fika lite och kollade till honom med jämna mellanrum. Så vaknade han till och hans pappa gick ut och frågade om han ville komma in och fika med oss. Svaret var givetvis NEJ.

Men han var vaken, det snöade rätt kraftigt och det var inte läge att vara kvar ute så han fick komma in, vare sig han ville eller inte. Och det blev såklart en rejäl gråtattack av det hela och sen var hela den eftermiddagen förstörd... allt vara bara fel och vi försökte att inte bråka med honom.

Favoritfilm och mellis i soffan... trots att det börjar bli lite tjatigt efter en vecka hemma med sjukt barn så orkar jag inget annat. Jag är ju själv jätteförkyld och har ett huvut fullt med snor och grumliga ögon...

Pyjamas och gröt funkade någorlunda - sen var det själva nattningen kvar...

Tidigare har han verkligen inte brytt sig om ifall snutten vart en gris, en ko, ett lejon eller en trana... (typ) men nu är det bara en snutte som gäller - och den är glömd på förskolan. En av de andra kan med nåder passera... Som tur är.

Igår när maken skulle lägga honom var han redan helt uppe varv, gnällde om allt och tvärvägrade allt. Så jag tänkte att jag tar det så det går "över" snart, han är ju redan helt galet trött.
Men på något outgrundligt ställe fanns energi över - till att springa omkring i spjälsängen och hoppa, skaka, studsa och busa runt. Sen kom han på att han ville ha sin favoritsnutte och pekade frekvent mot hyllan där snuttarna brukar finnas. Jag tände och visade att den snutten inte finns hemma. Han förstår inte och pekar och gestikulerar och skiker "den" mot hyllan i gott och väl 20 minuter.
Jag insåg att vi måste bryta detta och gick upp med honom på övervåningen.

Han ville vara i famnen. Men ändå inte - hasar ner och sätter fötterna i golvet, sträcker upp armarna och ska upp, jag lyfter upp honom, börjar gå fram och tillbaka och sjunger. Han ska ner, hasar ner, sätter fötterna i golvet, ska upp, jag lyfter. [ upprepa tills du inte orkar mer och lägg sen till minst 20 gånger samt addera valfritt gällt ljud och ymningt gråtande ]

Maken kommer så upp och frågar om vi ska bytas av. Jag langar över övertrött unge och försöker avlägsna mig från rummet. Barnet tjuter genom märg och ben och vrålar M A M M A så högt det bara går... Jag lommar tillbaka och tar över det ilskna gråtande barnet igen och fortsätter mitt vankande, lyftande, kasa ner, lyft om och om och om igen...

Tillslut får vi honom att ligga på kanten på soffan, mellan oss. Han somnar inom 2 minuter och maken får ligga kvar så medans jag gräddar pizzorna han bakat under tiden jag försökt natta vårt barn.
När sista pizzan är i ugnen tar jag försiktigt barnet i famnen och placerar honom mitt i vår dubbelsäng med ett hav av kuddar omkring honom och ber en stilla bön att han åtminstone ska sova under tiden vi äter...

Jag var så ledsen, så uppgiven, så trött. Det fanns verkligen inget sätt att få stopp på hans gråt. Han visste inte själv vad han ville. Några gånger förrut har han varit sån här. Oftast i samband med att feber bryter ut i kroppen. Oftast går det att "bryta" det genom att jag tar honom i famnen och sjunger. Oftast brukar det hålla i sig max 20 minuter. Oftast händer det med ganska många månaders mellanrum.
Gårdagen var en orgie i gråt och skrik och hysteriska utbrott. Som förälder blir man maktlös och handlingsförlamad. Jag var helt övertygad om att det var något som gjorde ont någonstans. Att något allvarligt var fel.
Det svåraste är ju att man är så trött och dålig själv så man orkar helt enkelt inte fungera normalt.

När han väl somnat och det blev helt tyst i huset kände jag hur axlarna äntligen sjönk mer dit där de hörde hemma. Hur öronen ringde av det höga ihållande skrikandet. Hur jag nästan yrade till när jag reste mig för att gå ner till sängen. Jag släppte ur mig några lättade suckar innan jag fick lagt mig för att försöka sova bort min förkylning...

Morgonen idag började precis som det slutade igår. Maken skulle byta morgonblöjan. Barnet skrek

M A M M A så högt han bara orkade och började åla och vråla och och det var bara att stiga upp...
Maken skulle jobba förmiddag idag och jag blev själv med illbattingen... Det har funkat okej. Vi fick en tid till doktorn idag men hon kunde inte upptäcka något onormalt på varken öron eller lungor.
Hon förklarade dock att ibland är den första feberfria dagen värst... och ibland kan det göra ont i kroppen och eftersom de inte kan förmedla sig så blir det för mycket och slår över...

Nu hoppas jag att vi är på bättringsvägen och att maken slipper undan. Och jag hoppas att aldrig den här dagen återkommer. Det var nog det värsta jag upplevt i hela mitt liv...