Sjukstuga hemma. Sonen är inne på sitt femte dygn med feber och idag är det riktigt gnälligt! Samtidigt är jag själv tokförkyld och trött som en gnu då jag sovit som en kratta... Dels på grund av en het snurrboll till son som legat kloss an och boxats inatt. Dels på grund av oro över hans andning. Med en riktigt elak förkylning i kroppen är näsan igentäppt och hostan gör halsen öm och rosslig. Astman och febern gör andningen grund och hastig. Han har flämtat sig igenom natten.
Hans vakentillstånd är ändå tämligen gott. Han har druckit bra, kissar som han ska och äter lite granna iaf...
Jag är inte jättesugen på att sätta mig på akuten och vänta i 8 timmar då de förmodligen inte kommer säga något jag inte redan vet...

Vi ringer barnläkarmottagningen imorgon och får en tid hos dem istället. De känner ju honom sen innan och vet vad han kan behöva...

Det värsta med att vara sjuk själv är att jag inte orkar vara den mamma han behöver nu. Jag får ont i öronen av hans högljudda klagan och är så trött så trött - pappans tappra försök att hjälpa till duger inte. Han vill ju ha sin mamma!

För tillfället är här lugnt. Jag ska passa på att vila!

Låt oss säga att dina föräldrar inte varit gifta på sisådär 30 år. Och sen du var rätt liten har du vart den som ringt och bokat in saker med din pappa.
I vuxen ålder - låt säga närmare 40 år -kommer du på att det du gör känns fel och väldigt ensidigt. Varför ska du ensam bära er relation vidare? Bara för att du gjort det de senaste 30 åren så innebär det väl inte att det ska vara så?
Du berättar att du saknar din pappa och hans familj men du vill att han ska ta sin del av ansvaret och åtminstone ringa och bjuda dit dig om han vill träffa sin dotter och sitt barnbarn?

Det där var 2011.

I november hade jag anledning att ringa min pappa. Då kom vi att tala om julen - jag berättade att den skulle firas med sonens farföräldrar i år. Vi pratade julklappar - som på pappas förslag skulle undvikas i år då hans sambo är utan jobb. Men barnen kunde få julklappar.
Behövde sonen månne en vinteroverall?
Jag sa att det gjorde han inte men kanske ett par extra vinterskor.
Jag lovade att SMSa över en bild på praktiska skodon.

Den siste november ringde min pappas sambo och frågade var hon kunde köpa de där skorna jag tagit bild på... 
Jag upplyste om att de behövs inte köpas för de står i vår hall. Det var ett par ombytesskor som skulle skaffas och jag skulle illustrera typen...

Sen dess har jag inget hört...

Jag är ganska säker på att vi skickade ett julkort iaf. Men vi har inget hört om någon önskan om god jul, gott slut eller gott nytt. Nu fick ju sonen rätt många juklappar ändå så det går ingen nöd på honom med prylar. Däremot kunde jag ju önskat att pappa eller hans sambo för den delen tog tag i saken och bad oss komma dit...
Jag menar - det är väl inte meningen att JAG ska ringa och höra efter om de hade nån julklapp till vårt barn?

Nu börjar det dra ihop sig till en födelsedag - min egen närmare bestämt. Och i år fyller jag jämnt.

Visst skulle det vara roligt att träffa min pappa och hans familj, mina syskon (även om de är vuxna nu) men det känns som att det hela tiden tar emot att göra det jag gjort så många gånger. Ringa dit och bjuda in mig till dem eller för all del, den här gången blir det ju de som kommer till oss i så fall...

Men har de verkligen inget intresse av att träffa sitt barnbarn? Varför ska det vara så svårt att förstå att det inte kommer flyga stekta sparvar in i munnen där längre. Att de måste anstränga sig lite granna själva?! Vad är det som tar emot?

Enligt en säker källa har det gått utmärkt på förskolan idag. Visst blev sonen ledsen när maken skulle gå men det har funkat bra. idag.

Skönt för både maken och mig iaf... Nu skulle de två manliga figurerna hel och kila på film.
Själv ska jag fika med två vänner!

Det är väldigt sällan jag och maken grälar - men nu är det andra gången på kort tid vi tjaffsar om det här med förskolan...

Jag vill gärna också prova på att lämna under inskolningsperioden - innan det blir "allvar" från februari...
"tror du inte det är bättre om en person sköter inskolningen?" sa maken vid något tillfälle. Jo, så kanske det är... tänkte jag.

Igår föreslog maken att vi skulle hämta och lämna vartefter hur jag börjar på morgonen då han ska jobba halvtid.
Jag föreslog att han sköter lämna - hämta första veckan sonen ska lämnas själv och så kör vi lite uppdelat andra veckan för att gå på "allvaret" sen.

Grejen är den att hans jobb säger okej till halvtid - men han ska vara på jobbet senast 9. Och ska han hämta innan vilan blir det för kort arbetsdag och ska han hämta efter vilan blir det svårt att hinna till 9.
Jag anser att hans jobb får vara mer flexibla - det handlar om ett barn och inte en sak. Det kanske inte ens funkar att lämna honom själv där ännu - det ska vi ju inte räkna med. 3 dagar är väldigt kort tid tycker jag... Imorgon är första dagen han ska vara där själv med kompisar och personalen... Hittentills har det funkat bra men så är ju pappa med hela tiden just nu.

Vi pratade hårt och maken bara går iväg och det gör mig skitförbannad - jag kallade tillbaka honom men han gjorde middag till sonen så jag satt och väntade ut honom. Sen gick han och tränade och när han kom tillbaka hade jag hunnit fundera lite på varför jag blir så arg och upprörd över hela grejen.

Jag tror det handlar om kontroll. Att från och med NU tappar jag "kontroll" över vad mitt barn gör på dagarna, hur han är och vad han upplever och upptäcker. Förut har jag vart där och upptäckt med honom, guidat honom och väglett honom. 
Eller pappa för den delen, men jag vet ju att pappa gör det på ett galant sätt - vi tänker lika och vi uppmuntrat på samma sätt och förhindrar saker på ungefär samma sätt.
Nu tappar vi möjligheten att påverka och vara med och närvarande under större delen av hans vakna tid.
Det handlar om att förlora kontrollen lite granna...

Och det är tufft för en som gillar att ha kontroll, gillar att påverka, gillar att hänga med.

Men nu är det dags för vår son att stå på sina egna ben lite mer, lära sig av andra, påverkas och influeras av andra - bra och dåligt. Men ändock - andra än mig och maken. 
Det kommer vara otroligt utvecklande och stimulerande för honom så jag är glad att jag tänkte till.

Däremot måste jag och maken enas om hur vi enklast släpper kontrollen och gör det bästa för vår son!

 

Just nu är sonen i en testningsfas. Han ser hur vi reagerar på hans utspel och hans nycker.

I lördags var vi på väg till stan för att gå på ett fik och ha en liten mysig familjefika tillsammans. Vi skulle stanna på en lekplats på vägen och rasa av oss lite och vi hade packat väskan med gott och gjort oss alla i ordning.

På vägen till bussen fick sonen gå själv och hålla en av oss i handen. Tills det var något som inte passade. Då började han galltjuta. Maken satte honom då i vagnen och försökte ge honom napp och snutte som tröst. Det funkade inte. Då blev sonen tillfågad om han ville gå brevid? Han bara fortsatte att böla hägt och ljudligt och skrek som om det var någåot riktigt allvarligt som var fel. Han skriker sällan så där högt och länge - inte ens när han slår sig.
Då tog jag upp honom och började bära honom, han ålade sig och skulle prompt ner och skrek och skrek och skrek...
Efter ca 50 m gav vi upp och vände hem. Han skrek som en stucken gris hela vägen hem. INGET hjälpte.
När vi väl kom hem så tog det stopp och sen var det bara över. Som om inget hänt.

Han ville väl inte vara ute då?

Igår var han jättetrött på eftermiddagen då han bara sovit ca 30-40 minuter på dagen. Vi hade bestämt att vi skulle träffas och åka till en affär i stan efter jag slutade jobbet. Vi fikade också och det gick bra. Men på vagnen hem började han skrika - inte som i lördags - inte gråtskrika - utan bara illskrika. Så högt han bara kunde så det skar i märg och ben... Gissa om båda föräldrarna skämdes och försökte med alla medel få tyst på honom. INGET funkade nu heller. Nappen kastade han bara i väg. Snutten likaså och så skrattade han sig hes mellan skriken för han fick ju sina föräldrar rejält irriterade...

Planen var att vi skulle gå till affären på vägen hem. Men istället fick jag ta barnet och gå hem - för han slutade inte skrika. Maken hörde honom nästan ända upp till affären och morrade tyst inombords.
Just där och då var han rätt billig på Blocket kan man säga...

När vi kommit bort från alla människor tystnade han och jag pratade med honom i lugn ton. Sa att så där kan man inte göra, då blir både mamma och pappa arga och ledsna för du beter dig väldigt dumt. Och då gör mamma och pappa det också och så blir det ännu värre...
-Mmmm sa han - sen var vi vänner igen, tror jag...

Och mina egna reaktioner måte jag ta ansvar för som vuxen. OM jag ätit ordentligt och om jag hade haft möjlighet att sova bättre natten till igår så hade inte jag reagerat så starkt som jag gjorde.
Då hade inte heller sonene fortsatt påsamma sätt när han inte fick reaktionen han ville ha.

Så gör om gör rätt. Ät ordentligt och försök att sova så bra det går. Då är jag kapabel till att bibehålla mitt humör och det blir bättre för alla. 

De dagar jag jobbar sent får sonen mycket mindre dos "mamma" och då kommer han oftare till mig på natten. När jag slutar tidigt har vi möjlighet att gosa ikapp lite på eftermiddagen och då sover vi alla mycket bättre. Fan att man ska jobba så ojämnt...

Ikväll är jag sen. Men jag passa de på att sitta väldigt nära och gosa och stryka min pojke över ryggen och tala om för honom hur mycket jag älskar honom och hur stolt jag är över honom. Hoppas det kan ge lite effekt på nattsömnen om jag inte hinner mysa så mycket med honom ikväll...


  

Ett nytt ord ingår i sonens vokabulär - Määäää...

Det betyder "jag vill följa med"...

Kommer kanske bli frekvent användt nu när förskolepremiären närmar sig...

Jag kommer förmodligen jobba som vanligt - men det känns som att hjärtat komer svämma över av känslor ändå! Vår lilla kille ska i ett huj bli stor och gå på förskola. Ensam med en herrans massa andra barn och vuxna... Många lika nya som han. Ensam i världen... Med mamma och pappa på behörigt avstånd...
Jisses vad blödigt det blev nu...

Det kommer gå fint, det blir bra. Jag intalar mig detta gång på gång. Vi är inte de första föräldrar som lämnar sina barn på förskola. Vi är bara inte helt redo än. Eller iaf inte jag.
Men verkligheten kommer ikapp oss.

... till föreskolestart...
Igår gruffade jag och maken om en hel del som hade med förskolan att göra. Tror det är för att vi båda är nervösa och att det känns läskigt att lämna sonen i någon annans vård plötsligt!

Tur att UMS finns och kan stötta... :-D Det är nog svårare för oss än för honom. Och det kommer gå jättebra allting. MEN jag känner mig lite utanför eftersom maken inte planerat in mig alls i detta utan ska köra sitt egna lilla rejs med lämningar och arbetstid och sånt... Vi har inte ens diskuterat detta förrän igår och han har redan gjort upp med sitt jobb om vissa saker osv - utan att ens tala med mig...

Får ta ett snacka till ikväll om detta - men nu tar jag helg!

En bra början är att läsa igenom vad man skrev förra året på någon av de sista dagarna på året...

Vi var tappra barnväntare länge länge och när vi till sist fick bli föräldrar var det till en fantastisk liten kille som toppade alla våra förväntningar. Nu är han inte en liten bebis längre och han bubblar och 'pratar' och härmar nya ord hela tiden och upphör aldrig att förvåna oss.

Året 2012 har lätt vart det bästa året hittentills och jag är så glad att alla jobbiga längtanskänslor försvann som i ett trollslag där i november när vi öppnade våra famnar och våra hjärtan för vår son.

Året har gått fort, för fort... När man snabbt tänker tillbaka så sa det bara svisch så hade ungen munnen full med tänder, sprang fram och började prata och uppföra sig som en liten medmänniska.
Kollar man lite mer noga (tack och lov för bloggen) så gick det inte fullt så fort men nästan.
Vi har hunnit mer en hel del; rest till Sthlm, småland, norrland och hyrt stuga på skärgårdsö. Vi har cyklat, badat, åkt pulka, gungat, byggt sandslott, åkt bobbycar, grillat och plaskat i poolen, tvättat ohemult mycket tvätt, tack och lov inte råkat ut för några större blesyrer än bulor och blåmärken och något litet ytligt blödande, oskäligt många förkylningar men inga magsjukor.

Inom kort är det dags för förskolestart, det ska bli spännande på många sätt och starten på en ny era i våra liv. Jag tror det kommer gå alldeles utmärkt!

Jag tycker mig ha kommit ännu närmare min mamma och min bror och det har vart så kul att se hur kusinerna närmar sig varandra och har glädje av varandra. Det är skönt att se hur den äldre kusinen tar hand om den yngre och vi vuxna kan slappna av lite granna.

Med min pappar har inget förändrats. Jag är föga intresserad av att "ändra tillbaka mig" och han verkar inte vilja delta i sitt barnbarns liv - det är ju enbart hans förlust... Denna jul har vi inte hört nåt överhuvudtaget...

Några vänner tycks ha försvunnit - kanske för gott. Jag har inte klamrat mig fast vid dem utan testat vår vänskaps hållfasthet genom att släppa taget och se det har resulterat i att de glider ifrån mig än mer. Men sen har jag hittat nya vänner. De allra flesta med barn... Dem tänker jag hålla fast vid!

Jobbet är detsamma - men det funkar... och just nu gör jag inget åt det. punkt.

Inför 2013 kan jag bara säga en sak:

Vi kommer få ett spännande, hektiskt, intressant och galet år!