Stora har börjat på en ny förskola. Det har funkat bra med inskolning, trots att han vart borta från den miljön ett tag. Vi smygstartade med att leka med de få barnen som var där veckan efter semestern och hälsade på pedagogerna i lugn och ro. Gården är lagom stor och lagom kuperad och spännande. Fruktstund funkar ju alltid och kompisarna är mellan 1,5 och 4 år.

Idag var första dagen jag skulle lämna honom där med lillebror i släptåg. Vi pratade om det lite igår och idag på morgonen och promenaden dit var uppsluppen och glad. Sista biten mot grinden sprang han och sen tig han rutchkanan en gång innan han glatt gick in och tig av skorna. Vi sa hej då med en gång. Puss och liten kram, ha en bra dag så hämtar jag dig sen!

Och swish var han borta - med kompisarna vid det spännande garaget!

Min nervositet försvann och det kändes bra som start.
Nu är det bara jag och lillebror en stund idag nu då. Nu ska vi se vem han är...

Maken gick till jobbet. Dagen har faktiskt hör och häpna gått strålande!
Frukosten tog en evighet och jag blev ideligen avbruten MEN att stora plötsligt vill sitta på pottan mitt i alltihop måste ju bara bejakas och fullföljas! En liiiiten skvätt kiss och ett klistermärke på pottkanten! Bravo!

Mormor var här en kortis. Vi var ute men det började regna så vi gick in. La lilla i sin säng och gav stora lunch och sen läste jag tills han somnade på soffan! Hann tvätta och hänga, plocka av det sista på bärbuskarna och bläddra i en ny tidning medans det var stilla inne.

Sen gick vi till affären och stora skötte den lilla kundvagnen, uppackningen av varor på bandet, återlämnandes av kundvagnen medans jag betalade OCH hoppade sen helt nöjt upp i sin del av vagnen igen efteråt när jag bad honom! Plötsligt händer det!!!

Att han sen gav upp illtjut utanför bageriet väljer jag att inte kommentera. Han fick iaf mycket beröm för sitt fina uppförande!

En löparrunda avslutade min måndagskväll och imorgon ska jag hälsa på min äldsta nu levande släkting med båda barnen. Have mercy...

Sommaren har gått tokfort och visst har det varit en bra sommar. Vi har ju kunnat vara ute mycket, bada och hänga på stranden, bada i poolen på tomten, grilla och äta ute mycket och försökt anpassa oss till att ha två barn. Det ÄR inte helt lätt att ha två så små barn det ska gudarna veta. Och visst är jag tacksam över att jag har mer än jag någonsin bett om. Men jösses vad krävande och svårt det är!

Nu ska stora snart börja på förskola igen, 15 timmar i veckan iaf. Och jag tror att han behöver det. Han har ju hängt med oss vuxna och sin lillebror i ganska många veckor nu och behöver se nåt annat!
Vi har hälsat på lite den här veckan och testat på att leka i lokalerna och på gården och träffa fröknarna.
De verkar väldigt bra tycker jag!
Tredagarsinskolning i nästa vecka, som i våras men då var det maken som tog hand om det. Hoppas det ska gå bra. Om någon har några smarta tips på hur man på bästa sätt säger att man ska gå och tar lillasyskonet med sig och lämnar det större barnet kvar så lämna gärna en kommentar. Jag måste ju inte till jobbet i det här läget - svårt...

Imorgon ska vi börja sortera min pappas tillhörigheter och kläder mm. Tufft men nödvändigt. Jag berättade för stora att jag skulle till morfars hus och ta rätt på hans saker eftersom han inte behöver dem nu när han är död.
- sätta plåster morfar sa han.

Med små tårar i ögonvrårna förklarade jag att plåster inte skulle hjälpa morfar dessvärre... Men att hans tanke var snäll och fin.
Min kloka, fina, snälla rara stora unge!

Båda barnen sover. Det finns en stor skön säng helt ledig. Storsonen ligger på soffan nämligen. Har druckit kaffe och ätit en macka. Bläddrat i nya 'Att adoptera' och i 'vi föräldrar'... Får dock ingen ro att vila för snart vaknar nån av barnen och då drar det igång igen!

Eftersom regnet bara öser ner blir det inte så lätt att ta sig ut idag, trots att vi så väl skulle behöva det.

Maken kommer hem från jobbet om några timmar och då måste jag hitta på något en stund. För mig själv. För att vända den här dagen.
Måndag tisdag har gått hur bra som helst men idag är det lite tyngre...

Så fick vi alltså en liten lillebror! Allt har gått mest bra, trots att omständigheterna varit annorlunda den här gången. Storebror har tagit det bra - lite kinkigt i början men efterhand bättre och bättre!

Vi är hemma igen sen några dagar och snart går maken tillbaka till jobbet innan sin semester. Vi ska nog reda oss. Det är inte lika stort drama att gå från ett barn till två som det var från noll barn till ett! Men barn två får ju finna sig och hänga med på ett hörne eftersom barn ett har helt andra krav och intressen!

Midsommar firades i stillhet hemma. Som nybliven två barnsmamma är man mest sugen på att vila och ta det ganska lugnt. Igår var vi dock på en liten utflykt till en födelsedagsfirande släkting.


I veckan kommer den nya barnvagnen så jag enklare kan ta mig ut med båda barnen iaf, det ska bli skönt!

Nu är det dags att klä på oss och gå ut i trädgården för att leka lite! Må så gott i junivädret!

När den första kom var jag så överväldigad över att få tillfälle att fira en ett-årsdag, jag ville att allt skulle vara perfekt. Bakade 100 bullar, fjorde en perfekt sommartårta med jordgubbar, bestämde att vi skulle grilla på kvällen med familjen, bjöd mina gamla kompisar och deras barn. Barn som jag uppvaktat på deras ett-årsdagar. 

Vädret var minst sagt ostadigt på morgonen men det redde upp sig och vi fick en toppendag med fiskdamm och grillning och släkten på kalas. Glömde dock att fota...

Nu kommer en två-årsdag. Så mycket har hänt under året som gått och jag vet inte var jag ska börja.
Jag valde att börja jobba efter att ha vart hemma ungefär 10 månader. Gick tillbaka till ett jobb som jag inte trivts på de senaste 2 åren... 

Min son hade lärt sig gå på sommaren och vi hade tillbringat en go sommar tillsammans hemma. Bilsemester till svärföräldrarna/farföräldrarna, hyrt sommarstuga vid havet, grillat och suttit ute mycket och haft allmänt skönt. Hösten kom och det var ändå ganska ok att lämna över hela ansvaret till maken. Visst skedde det små incidenter och de fick ju hitta egna rutiner för mat och sovtider.

Höstmånaderna rullade på, vi började planera för dagisstart och funderade på hur livet skulle te sig som "svenssonfamilj" - barn på dagis, 80% tjänst för båda föräldrarna. Att få 'vardagspusslet' att falla på plats...

Så i november uppdagades att det skulle komma ett syskon i familjen. Det var högst oplanerat som man brukar säga och väldigt omtumlande att inse att vi inte skulle bli tvungna att nöja oss med ett barn.
För visst hade jag närt en tanke om att adoptera ett syskon. OM tid, pengar och möjlighet fanns. Nu fanns plötsligt alla möjligheter, inte av sig självt men... de fanns där.

Så, min son. Det finaste jag kan ge dig någonsin - är det syskon som du får lov att växa upp med. Det kommer inte alltid att bli roligt. Det kommer inte alltid att vara trivsamt och mysigt. Men det är ditt syskon och ni kommer dela på allt. Och jag hoppas och tror att ni kommer få jättemycket kul tillsammans.

Det blir ju naturligtvis lite konstigt till en början. Det kommer ta tid innan vi lärt oss hur det ska fungera. Allt som du är van vid att ha för dig själv - det ska nu också tillfalla ditt syskon. Vi kommer säkerligen göra bort oss många gånger och tro att du begriper mer ändu gör, kan mer än du gör, vill mer än du gör. Men jag hoppas du nån gång längre fram kommer förlåta oss. Vi har gjort det vi kunnat för att förbereda dig. Men även om vi talar om att du ska få ett syskon så säger inte det dig så mycket. Du är ju själv en liten plutt ännu. Det är ju omöjligt för dig att sätta dig in i vad det kommer innebära för dig. 

Vi kommer behöva flytta långt tidigare än vi tänkt oss förut. Vi har skaffat en ny barnvagn och vi måste tränga ihop oss allihop i vårt lilla sovrum. Men jag lovar, det kommer bli jättebra - sen. När vi vant oss lite, fått lite större, hittat alla roller och lärt oss om varandra.

Jag hoppas din födelsedag blir fin. Kanske måste vi faktiskt fira den flera gånger då vi kommer befinna oss på en resa precis när du fyller två den här gången.

Om kvällen när du ska somna och jag får ligga brevid dig och hålla min hand på din mage. Då fylls jag av en varm och skön känsla. Du är min första. Du är så klok och smart och snäll och generös. Trots att du bara är snart två år. Du pratar och börjar sjunga lite (fredagsmuuuuuuuuuuuuuus!) och du älskar att mata dina monster på vår ipad. Så mycket att jag börjar tycka det är lite ohälsosamt...
Du är oftast glad och har humor, du gillar att spana på bilar och bussar och moppar och du tycker om det mesta man serverar - fast bäst är att doppa maten i nåt...

På ett sätt längtar jag tillbaka i tiden - till när du var alldeles ny för mig. Jag facinerades så mycket av dina framsteg och hur du var och ditt fantastiska leende. På ett sätt längtar jag in i framtiden. För att se hur du är som 10-åring, tonåring och vuxen... Jag hoppas du är lika snäll, smart, generös och klok då med...

Förlåt att jag ibland inte klarar av att hålla mig till min föräldraroll. Jag blir också trött, trotsig, arg och ledsen. Och sen skäms jag ofantligt mycket - för jag är den vuxne som ska behålla lugnet, vara klokare, tapprare, starkare och smartare. Men orken tryter, speciellt när man är lite trött och oroar sig för något man ändå inte kan påverka. 
Jag ska verkligen jobba på att förbättra för dig och för ditt syskon.

Mina tankar går också till din biomamma, som bar dig i magen och som gav dig livet. Jag hoppas hon har ro i sitt sinne över att du har det bra. Jag är henne evigt tacksam som gav mig möjligheten att vara din mamma - det är den finaste gåvan jag fått av någon. Den ska jag aldrig glömma.

Ha en fantastisk födelelsedag och glöm för all del inte att jag älskar dig!

Ibland räcker inte tiden till att blogga här så är det bara. Nu senast skrev jag om språket. Och fick avbryta mitt i. Jag skulle gjort ett utkast men publicerade inlägget istället och sen har det inte funnits tid att skriva vidare.

Familjen har vart sjuka, allihop. Jag åkte på nån form av influensa som inte helt är över än. Bihålorna värker och jag har nog aldrig gjort slut på så mycket snytpapper i hela mitt liv. Maken är den som brukar bli sämst när vi blir sjuka men han har klarat sig bäst hittills. peppar peppar.

Kollar på små filmer på sonen när han är yngre. Han behärksar några ord och några läten. Så mycket han utvecklats på de senaste månaderna. Så snabbt det går. Vi kan inte ens räkna alla ord han behärskar och säger nu. Dessutom snappar han upp andra språk också. Vi har en iPad med spel - både på engelska och andra språk. Ibland härmar han hebreiska som är ett av språkvalen i en app vi har.

Han är också intresserad av bosktäver till min glädje! Vi köpte muggar med våra begynnelsebokstäver på och dessa har han koll på vilken som är vems. På ett underlägg vid middagsbordet kan kan peka ut "mammas bosktav" och "pappas bokstav" samt sin förskolefrökens bokstav. Han tycker det är kul och facinerande att skriva och är nyfiken på det vilket gläder mig.
När vi gemensamt kollat på "fem myror" ibland tycker han alltid det är roligt när jag ljudar fram namnen på barnen där deras namn skrivs ut med stora bokstäver. Hur kan jag veta vad de heter?

Nu bubblar det av ord, meningar och oftast vet vi vad han menar. Ibland låter orden lite för lika varandra men det reder oftast ut sig. Det är intressant att höra hur han fantiserar och hittar på historier ibland och det är verkligen facinerande hur han minns. Om upplevelser och ljud och händelser som vi vart med om.

Han är ganska mammig fortfarande; kan han välja mig så gör han det. Men det känns som om det faktiskt funkar bättre med pappa också nu igen. På kvällen säger han: "mamma lägga dig" men är det makens tur (vi brukar köra varannan kväll) så säger vi bara att "ikväll är det pappa som lägger dig" och då är det bra med det. Konflikter kan ändå uppstå när vi bestämt att maken ska göra en sak eller om jag tex går in på toaletten och stänger dörren. Då kan ett mindre utbrott äga rum för att han inte får eller kan vara med mig. Eller om maken ska klä på honom och gå ut - då kan han verkligen yla efter mig trots att jag inte ens ska med ut. Det är jobbigt för oss allihop. Och det verkar inte finnas någon bra lösning. Jag KAN inte alltid vara med eller göra saker med och för honom. Maken måste också ta sin del i det dagliga med sonen.
Många gånger har det också vart mig han sover närmast och det har varit jobbigt för mig. Under en period nu har jag fått sova bättre vilket gjort underverk för min kropp - jag har mindre ont i axlar och nacke vilket gör att jag är gladare och kan lyfta och bära mer.

För syskonets skull hoppas jag att han snabbt kommer acceptera att han måste dela oss båda med hen i framtiden. Det är svårt nog att försöka förbereda en som inte ens är två än. Appropå det så läste jag på om barn på 23 månader. 'Plötsligt kan ditt barn rita en cirkel' och i princip sekunden efter jag läst det där så ritade sonen ciklar... Häpp, bara sådär liksom. :-D

Vi smög tillsammans in på förskolan då alla barn och pedagoger var ute och lekte...
Den vi skulle träffa kom in och vi satte oss på sonens avdelning och började samtala.
Pedagogen inledde med att säga att det inte handalde om "utvecklingen" såhär första gången utan mer för att utvärdera hur inskolningen funkat.

Hon berättade att hon jobbat i 27 år på förskola och hon var inte helt nöjd med att köra 3-dagars inskolning MEN att de ålagts detta i sitt rektorsområde.
Vi berättade hur det varit - att maken trott att pedagogen skulle försöka skapa en kontakt med barnet men att alla höll sig i "bakgrunden" och att det ändå fungerat den första veckan.
Sen blev ju sonen sjuk (vilket 99% av alla förskolebarn blir första tiden typ) och då fick ju inskolningen en ganska abrupt fortsättning med ganska mycket - rakt in i allvaret bara...

Men som väntat (från redagogernas sida) blev lämningarna rätt jobbiga första månaden. Nu fungerar det ju klockrent till 99% istället och det är ju skönt att allt fungerar nu...

Summa summarum - vi var inte tillfreds med inskolningsmetoden utan en blandning av de båda - att föräldern är med HELA dagen några dagar för att se hur verksamheten funkar och vad barnet gör på sina dagar på förskolan för att sen gradvis lämna barnet mer och mer på egen hand att bygga upp en relation till pedagogerna och andra barn...
I den bästa av världar :-D

Vidare sa hon att vi har en trygg och stabil kille, han är klok och vet vad han vill och inte vill. Han kommunicerar det bra och förstår mycket bra. Han kommer bli en jättebra storebror och "vi kommer aldrig få några problem med honom" (haha, hur menade hon nu?!)
Han gillar böcker och bilar... och även att laga mat i lekköket. Han äter bra och sover bra, han går bara in med nappen och snutten och lägger sig på sin madras och somnar...
(Maken kan någon gång få honom att somna inne i sängen på dagen vilket absolut INTE funkar för mig, jag får sjunga med honom i selen om vi är inne på dagen vid vilan!)

Vi har hört från många håll nu att sonen verkar vara så trygg och öppen. Det är svårt att själv bedöma - men han har ju faktiskt fått närma sig andra människor när han själv vill. Är de som hälsar på oss genuint intresserade av honom och går ner på hans nivå och kastar sig in i leken accepterar han dem på stört. Andra tar det lite längre tid med...

Nya miljöer är ofta inte heller några bekymmer så länge det finns leksaker eller något som intresserar honom där så funkar det fint.

Det ska bli riktigt spännande att se hur det funkar med det nya syskonet. Vi pratar om det ofta. Och sonen har varit villig att ge syskonet sin napp och sin snutte. Till och med sin säng!
På frågan var han då skulle sova någonstans svarar han:

-Mamman!
Word.
:-D