I natt hörde jag sonen vakna till, jag kikade och såg att han satt sig upp... så tog han snutten i ena handen, stoppade in nappen med den andra och kröp upp i vår säng, ända upp till mig och dunsade ner precis intill mig och började "snutta" med sin snutte...
Jag pussade honom lätt på huvudet och la armen om hans lilla varma kropp och somnade om...

Han har fattat! <3

Nu har jag skrivit en hel massa om hur han sover - vår lilla plupp... Men jag har inte skrivit så mycket om hur själva läggningen är. Innan jag fick barn verkade det behändigt att barnet somnade själv utan vår hjälp. Jag vet att jag skrivit om en vän till maken vars barn delat rum från första stund, de sover tryggt i sina sängar och somnar själva efter att föräldrarna (eller barnvakten) sagt godnatt och lämnat rummet.

När vi fick sonen fanns det ju inte en chans att vi skulle lämna rummet där han skulle somna och när vi kom hem beslutade vi att en av oss skulle stanna i hans rum tills han somnat in.
Ofta står den andre utanför dörren och förbereder middagen för oss vuxna. Lite vanliga vardagsljud som stör lite lagomt...

Det har funnits perioder när läggningen varit pest. Men nu har vi en jättebra period när han är mysig och lätt att lägga. Nattningsrutinerna är i stort sett desamma som tidigare. Vi har just tagit bort en långsida på hans säng så man kommer automatiskt lite närmare honom och han vill gärna hålla handen. I kväll ville han fläta ihop våra händer och han låg länge så innan han somnade...
Det är så himla mysigt!
Det är också mysigt att han gärna vill ligga nära på morgonkvisten - så länge han sover och vi inte ska göra något speciellt...
Det är värre att försöka smyga till jobbet tidigt när han är vaken...

Hur som helst är jag glad att jag omvärderat nattningen. Det är guld värt att få hålla handen med världens goaste en stund på kvällen!

Två halvsjuka föräldrar och ett synnerligen friskt barn med svåra 1,5-årssymptom - nej till allt, även sånt som är roligt och brukar gillas.

Sömnen är långt i från okej. Igår sov han 45 min på dagen (mot vanliga 90-120 min) och var sen såklart sur och grinig på kvällen.
Somnade bra men väckte oss med gråt vid 01.30 Och såklart lyfter man upp barnet som gråter - men det visar sig snart att han sov och grät i sömnen för när man lyfter väcker man och snart hade det tagit nya ljudliga höjder... Totalt vansinnig och arg som ett bi gallskrek den lille herrn och måste väckte hela huset!
Efter nån halvtimmes försök att lugna honom läste vi så en saga och när den var slut ville sonen såklart höra mera. Och då började allt om igen. Först var det pappa som var bäst på att trösta och sen var det visst mamman. Slutligen låg jag och sjungviskade in i örat på sonen som låg på min arm. Problemet är att jag är så kass i halsen så tillslut var rösten helt borta...
Då hade sonen som tur var somnat. På min arm. På mitt täcke...
Tja, resten av natten har förflutit okej.

Vaknade dock kl 06 av att ovannämnda nattstörare låtsasgråter och klänger över mig...
Vi går slutligen upp och kollar lite på TV.

Jag försöker ta igen förlorad sömn på soffan medans sonen kikar på barnprogram och tror att han ritar med en bläckpenna... Går sådär...

Så är "bompa" slut och vi ska ner och väcka pappa och fixa frukost... Då kommer nästa utbrott. Han gråter sig igenom frukosten och allt är avigt och motvalls...

Gissa om hela vår familj har vaknat på fel sida idag. Jag lunkar iväg till jobbet och känner att jag gäspar käkarna ur led...

Jag vet precis var jag önskar mig i julklapp - sömnfrid!  

Jag skrev ju om att vi sökt förskoleplats för ett tag sen... Vi hade små möjligheter att få plats på de förskolor som ligger i närheten av oss. Men handläggaren tipsade om en nyöppnad förskola som ligger centralt på vår ort. Pappan hade hört fler föräldrar prata om just den förskolan på "pappis" så troligtvis känner pappan och sonen redan ett par därifrån. För idag postar jag vårt "ja" till en plats där med start i januari...

Det känns galet att vår lilla plutt ska tas om hand av andra - och vi ska tillbaka till "verkligheten". Min vän som väntar sitt andra barn just nu säger att "livet vänder återigen" - helgen blir helig... det är ju den enda tid vi har hela familjen...

Det blir spännande att se hur sonen ska tackla detta. Just nu är det mycket nya ord, han härmar allt man gör. Tex drack jag varm choklad med skeden i muggen i söndags. Strax efter stoppar sonen sin sked i sin mugg och dricker precis som mamma. Jag stryker alltid av skeden mot kanten på tallriken när jag ger honom gröt - när han äter sin frukost gör han likadant :-D

Min lilla pojke som plötsligt ska bli stor och göra saker själv! :-D

Skönt ändå att det finns en plats åt honom. De skickade också med en liten skrift om hur de skolar in på förskolan och de nämnde speciellt att "det kan ta olika lång tid för olika barn" - skönt, då behöver inte jag komma med den infon...

Ännu är det några månader tills det börjar - detta nya liv med hämtning och lämning på dagis. Det ska nog lösa sig, det med...

På dagen då vi fick dig skakades livet om rejält. Ställdes upp-å-ner i ett märkligt ödets nyck. Beslut som ska fattas om vår framtid och vårt liv vi lever nu. Kan hjärtat rymma mer? Kan vi ge mer och få mer?
Kan det gå?
Att bli förälder är så stort så stort. Det kvittar att du inte är född ur min kropp med anlag från mina gener. Du är så mycket min det bara går och jag älskar dig oändligt mycket.

Jag hoppas att det vi ger dig räcker och blir över - att du kommer vara lika stolt över att vara mitt barn som jag är över att vara din mamma.

Den finaste av alla gåvor har jag fått och det största har alltså redan hänt. Allt annat är bonus. Men bonus kan man väl inte tacka nej till?

Egentligen borde jag skriva om massa viktiga saker - som det här inlägget. Eller det här. Eller hur fantastiskt det här första året som mamma varit. Men just nu kommer inte orden till mig. alls.

Jag är trött och oinspirerad, orkar varken ta tag i något som rör mig själv eller min familj. Vi går bara runt och knappt det. Jag bävar för att sonen ska åka på nån sjuka och sova ännu sämre och därmed vi med...
Det är jobbigt att behöva vara vaken ett par timmar om natten - speciellt de mornar jag börjar tidigt...
I natt gick jag och la mig på soffan och kände mig som ett urkramat äpplemos när klockan ringde...

*örk*

Historien om hur mitt barn kom till mig är lång och snårig. Det har gjort ont - och självklart är det en resa och en längtan som aldrig kan glömmas bort eller förminskas. Men den var tvunget till att gås igenom - genomlevas. Jag läste det någonstans - tror det var hos Maja, de starkaste får vänta längst.

Nu är det alldeles snart ett år sen vi blev en komplett familj. En mamma, en pappa och ett barn. Att det blev ett så litet barn är oss en gåva, så oväntat, så häftigt! Att vi fått vara med om denna lilla persons stora stora utvecklingssteg. Nästa skutt kommer bli att han börjar tala på allvar... Igår härmade han flera nya ord. Han sätter dem inte perfekt men det är på gång - starkt!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker väldigt mycket på vår första tid tillsammans just nu. Minnena kommer ikapp, många vi känner firar fådelsedagar nu också och det är så magiskt att minnas tillbaka.
Jag var inte direkt nervös den där morgonen. Jag hade sovit dåligt, för jag var uppspelt, förväntansfull och lite pirrig. Jag visste ju ganska bra vad som skulle till att hända - fram till det ögonblick då vi fick varandra. Efter det kan ju ingen förutsäga hur just vårt möte skulle bli, hur dagen skulle förlöpa, hur den första natten skulle bli...

Då är det skönt att ha bilder att minnas genom. Jag skrev också en dagbok i pappersform som jag bläddrar i nån gång varje månad när jag fyller på med lite nytt som hänt.
Vi berättar ju också historien för honom; om hur just han kom till oss...

Idag har jag också beställt ett litet ringbundet album med bilder och egna texter som gör att vi tillsammans kan läsa och berätta och titta på bilder om hur den tiden var! Jag har länge tänkt att jag ville sätta ihop bilder och texter till en slags bok om hur just vår familj bildades.
För säkerhets skull gjorde jag två exemplar - ett att älska och läsa och bläddra i - och ett att spara till senare i livet...

Idag har jag beställt julkort - med vår son på framsidan...
Sånna som jag förbannat och hatat varenda december i alla barnlösa år...

Fast jag har inte klätt ut sonen. Varken luva, tomtedräkt eller pepparkaksuniform...

Näe, jag pimpade sovrummet med en julgransslinga och mutade honom med russin!

Jag har bara beställt 10 st och jag kommer absolut inte skicka till dem som väntar. Inte ens till alla dem som pepprat vår brevlåda med sina 'barn-i-luvor'...

Det blir till de närmaste - kanske några av dem vi lärde känna under resans gång. Vi är inga julkortsmänniskor liksom. Däremot börjar jag fundera på vårt julbak som i år kommer innehålla en styck klåfingrig supernyfiken liten sötkorv! :-D