Har haft en bra dag trots skitväder; träff med genustjejerna och sen promenad. Sonen har varit på gott humör hela dagen. Han sover bra, äter bra och det går att bryta hans plötsliga utbrott ganska bra för det mesta... Igår skulle jag såklart lyssnat på Sommar i P1 men det blev idag istället. Jag tror att de flesta som adopterat kan känna igen sig i det Klara Zimmergren berättar. Om barnlöshetens svartsjuka, alla väntansåren och hur fantastiskt det är till slut - när ens vardag är full av barn precis som alla andra verkar ha det! De sista meningarna fick mig att med tårar i ögonen omfamna både son och make på golvet i vardagsrummet. Pussa min son i hans svettlockiga nacke och med stolthet kyssa min mans mjuka läppar! Vi är familj nu! Om du inte lyssnat så gör det! http://m.sverigesradio.se/artikel/5127732?programId=2071Och tack Klara för att du gör det obegripliga gripbart även för dem som bara ligger sig till sina barn!

Tid för nästa återrapport bokad idag med sympatisk människa från kommunen. En extra person skulle följa med för att få lära sig! Bra tycker jag! Veckan då rapporten ska lämnas in blir händelserik... Årets familjegrillning, picknick i Slottskogen med AC och som grädde på moset är en stuga bokad i skärgården! En tung grej är att återgå till jobbet men jag gjorde ett litet besök hos dem nu i veckan. Det kändes bra. Det blir bra. Förhoppningsvis bättre än det var innan. När allt nu fallit på plats i livet och jag inte längre är barnlös kan det aldrig mer bli detsamma... Det känns bra.

I augusti 2010 skrev jag en lista på hushållets sysslor och fördelningen vi då hade mellan oss i arbetet här hemma. Detta för att kunna relatera till hur det såg ut innan vi fick barn efter vi väl fått barn. En av oss är ju hemma hela tiden och det naturliga är ju att den personen gör mer av det som måste göras här hemma... Jag ansåg nog att vi hade en bra och hyfsat jämställd fördelning i mängden uppgifter tidigare. Och självfallet har det blivit som jag trodde - jag gör mycket mer nu eftersom jag är hemma först... Men snart ska vi bytas av och pappan ska vara hemma... Han har inte riktigt kläm på hur han ska lösa både hemmet och barnet samtidigt ännu. Det märks väl redan nu när gräsmattan är full med leksaker trots att barnet gått och lagt sig sen länge. Intorkad gröt i tallrikar i vasken och kissblöjor på golvet i badrummet... Alltid något glömt hemma eller borta när skötväskan ska packas... Men det handlar om rutiner och att nyttja tiden då sonen sover. Pappa ska få hela ansvaret och få göra sina egna misstag och skapa egna rutiner...
Jag försöker redan nu att inte hela tiden komma med tips och råd och mina egna småknep...

Men det är å så svårt...
Och det är tråkigt att tänka att pappan är rolig lekfarbror som kommer hem och tar över när mamman är trött på att läsa samma saga för 87 gången samma vecka eller försöker rulla köttbullar med en liten krabat som hänger i kjolen...
Ibland är det rent av skönt att bara be far och son gå ut så jag kan dra dammsugaren ett varv utan att ha knatten med. Eller plocka ur eller i diskmaskinen utan att förmana och säga nej 4 gånger i minuten...

Hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos er med barn? Hur löser ni livspusslet? Vad är viktigast - glad nöjd unge eller rent och fint hem?

Numera gör Maken/pappan: (strukna uppgifter är sådant som han nästan aldrig gör längre då jag har tagit över dem och utför dem så gott som varje gång det behövs)

bäddar sängen

dammsuger

dammar

bäddar rent

vattnar blommorna

plockar undan

bokar tvättid

tvättar

hänger tvätt

viker tvätt

lägger in tvätt i skåp & lådor

städar badrummet

vädrar sängkläder

plockar i och ur diskmaskinen

dukar bordet

lagar mat

handlar

dukar av bordet

lägger överbliven mat i matlådor till oss båda

torkar av spisen

diskar det som inte går in i maskinen

städar kylskåpet

betalar räkningarna

sätter in papper i pärmar

tar hand om källsorteringen

går med källsorteringen till återvinningen

tar hand om cyklarna

klipper gräset

skottar snö

Jag gör:

lagar mat

handlar

skriver inköpslista

bokar tvätttid

tvättar

hänger tvätt

viker tvätt

lägger in tvätt i skåp & lådor

lagar kläder

tar hand om källsorteringen

går med källsorteringen till återvinningen

plockar undan

våttorkar golven

städar badrummet

plockar bort skor ur hallen

dukar bordet

dukar av bordet

plockar i och ur diskmaskinen (VARJE DAG)

vattnar blommorna

planterar om blommorna

planterar på utsidan

städar källaren och håller viss ordning där

skruva upp hyllor

spikar upp tavlor

målar om saker

bäddar sängen

sätter ihop saker som vi köpt i byggsats

klipper gräset

skottar snö

målar

tapetserar

Utöver detta kommer det ju till lite rutiner kring sonen:

morgonblöjan är nästan alltid makens

frukostmatning tillfaller ju mig 5 dagar av 7 iaf

påklädning

förmiddagsvila är oftast min lott

lek eller dagens aktivitet

lunchen är min 5 dagar av 7

bad/dusch - oftast maken då han i princip tränar varje dag och tar med sonen in i duschen då det behövs.

blöjbyten under dagen är mina 5 av 7 dagar

lek och bus

mellis eller middag

lek och bus efter maten är oftast makens uppgift (jagh ar fullt upp med att göra något i hushållet ELLER något jag gillar att sysselsätta mig med (sy, läsa, promenera själv)
Nattblöja och pyjamas - turas vi om men maken gör det flest gånger

kvällsgröten - oftast jag

nattning - maken oftare än mig om vi inte är borta då gör jag alltid det i selen...

Sen har vi faktiskt numera sån tur att sonen sover hela natten utan vare sig att vakna, gråta eller äta så oftast sover hela familjen natten igenom. Och det är väldigt skönt :-D

Well, min slutledningsförmåga säger mig att jag gör allt det jag gjorde innan plus lite till. Och utöver det tar jag hand om sonens alla måsten (byta/mata/klä/roas/sömn) så det har verkligen skett en ändring.
Under dagen samlar man ihop leksaker och prylar som han strör omkring sig dessutom.

På helgerna hjälps vi åt. Vi försöker göra saker tillsammans men det är också då jag kan ta tillfälle att vila på dagtid (läsa tex) och då jag kan ägna mig åt sånt jag gillar som att sy...

Det känns som att den som sätter press på mig att göra saker hemma är jag själv. Och det är också väldigt skönt att inte behöva ägna hela helgerna åt att göra hushållsarbete. Diskmaskinen går ju varje dag. Tvättar gör jag kanske 1 gång i veckan mot var 14:e dag förrut.
Plockar saker gör vi varje dag - båda två men det är inte alls lite rent och prydligt hemma som tidigare. Mycket för att maken inte dammar, dammsuger och plocka lika mycket nu som förut. Det händer också oftare att maken glömmer göra rent på spisen eller i badrummet...

Om vi ska byta sysslor rakt av efter sommaren så skulle jag få det v ä l d i g t mycket lättare iaf - dammsuga nån gång då och då, lägga in min egen rena vikta tvätt och laga middag 1-2 gånger i veckan... Haha... vi får väl se...

Men nu är jag nyfiken på hur ni har (haft) det när ni var hemma med barnen?! Vem gjorde vad? Förflyttades sysslorna automatisk över till mannen när han var hemma? Var han hemma på heltid?

Det är en egen vilja under uppbyggnad - han hör vad vi säger (NEJ!) han skiter i det bara! Varje blöjbyte, påklädning, avklädning, omklädning blir en kamp. Vid måltiderna händer det att han vägrar äta, spottar ut och slänger på golvet. Han vill gärna äta själv men det är inte alltid maten är lämpad för det eller att tiden finns för den delen. Självklart måste han få öva och det får han - men inte varje måltid. För att inte tala om hans sätt att protestera eller påkalla uppmärksamhet - stoppa fingrarna i halsen tills han kräks. (Yum - not!)Kroppen spänns i en båge och det protesteras högljutt när det handlar om att han blir borlyft från något olämpligt eller när vi lägger honom på skötbordet. Oftast går det att avleda men inte alltid och inte för nån längre stund. Leksaken hamnar på golvet efter sekunder, samma med nappen och snuttisen. Speciellt svårt blir det när man måste i väg, har en tid att passa eller när man själv är hungrig. Igår var en rent helvetiskt dag då allt slutade med tandagnisslan och storgråt. Efter 7 katastofer och 8 bedrövelser orkar man inte mycket mer. Man vill själv bara lägga sig ner och vråla efter en stund. Jag är inte stolt över mina egna reaktioner men visst har jag gapat och skrikit åt den lille som själv är helt ursinnig över något som kan tyckas banalt. Det händer också att man tvingas använda sin fysiska styrka för att bända på kläder, blöja eller pyjamas. Och varje gång känner man sig dum för att man utnyttjar sin fysiska överlägsenhet men vad ska man göra?Idag pratade jag med BVC om detta och jag har också googlat lite - det tröstar mig att det inte bara är min son som går igenom den här fasen. Det verkar tvärtom väldigt vanligt. Sen finns det ju olika typer av lösningar och som tur är bättre och sämre dagar. Idag har allt bara funkat och det har vart helt okej. Men jag har ingen aning om hur dagen ser ut imorgon...

Jag tänker på min sons biomamma - och tror att hon tänker på honom också så nära hans första födelsedag.

Jag tittar på bilder från de allra första dagarna och jämför med nu, så mycket har förändrats. Hans kropp, hans ansikte, hans hår, hans vikt. Hela han! Men ögonen och munnen är densamma - och hans milda sätt.

Liten och sjuk har han varit några dagar, enda stället som han kan somna på är på mitt bröst. och det värmer både min kropp och mitt hjärta - att det är hos mig han finner trygghet och närhet när han känner sig sjuk och behöver tröst.
Tänk vilken lycka att just vi fick bli hans föräldrar! Tänk hur fantastiskt det är att vi ska få vara med honom år efter år. Att vi ska få se honom växa upp och bli en ståtlig unga man...
Lycka - det är det enda jag kan säga...

Hans första födelsedag blir något alldeles särskilt såklart! Tänk att vi ska få fixa ett barnkalas - med fiskdamm och tårta! Och självklart kommer jag sända hans biomamma en alldeles särskild varm tanke!

Hmmm, i morse bad jag min man att skärpa till sig lite - han som brukar vara bra på roliga och uppskattade presenter har inte lyckats åstadkomma varken födelsedagspresent, påskägg eller morsdagsuppvaktning i år...

Och det är väl nu om något jag förtjänar den uppskattningen när jag är hemma med sonen och sköter hem och hushåll och han nästan bara är roliga lekpappan när han kommer hem från jobbet?!

Snart dags att ge sonen lunch och fixa med tvätten... borde förbereda dagens middag också eftersom den kräver lite förberedelser... Småbarnslivet... :-o

Igår träffade jag bokcirkeln och efteråt blev det promenad. Sammanstrålade med ytterligare en från gruppen som dröjt sig kvar och hon samtalade med en fd kollega med barn i samma ålder som min son. Jag berättade att min son är adopterad och han sa att han också var adopterad, från Indien. Vi började såklart tala om adoptioner, nu och då, skillnader och likheter. Han hade en lillebror som var biologisk son till föräldrarna. Jag frågade om han varit nyfiken på sitt ursprung och han berättade att han nog inte varit det egentligen men att han gjort en återresa till sitt barnhem. Barnhemmet hade haft som princip att inte lämna ut information sa han - det tyckte jag lät lite märkligt... Tyvärr gick jag nog lite i spinn och talade mig varm om adoptioner. Men jag är ju ingen adoptionexpert i hans liv så jag insåg rätt snart att det var fel taktik - jag får inte till ett bra samtal med en vuxen adopterad genom att trycka på honom mina goda intentioner... Så jag backade och det blev en bra eftermiddag med två nya bekanta... Jag frågade dock om han hade något råd att ge mig och han sa något som jag hört från flera håll...Han har fått alla prylar i världen men saknade kanske engagemang och upplevde att hans mamma kanske inte vart på bra på att visa honom sin kärlek. Vidare hade han och hans bror diskuterat uppväxten och de hade inte samma erfarenheter - men vem säger att två syskon minns lika? Det gör inte jag och min bror iaf... Han sa också att han unde tonåren haft bryderier om sitt ursprung men det tror jag är helt normalt - jag tror att de adopterade har ytterligare en gren på sitt träd just i de där turbulenta åren... Idag talade jag med en vän om just detta, de har ett underbart älskat barn från samma land som oss - och inom ett par månader kommer ett lillasyskon, men det kommer från magen. Jag försöker sätta mig in i hur dubbelt det måste kännas. Att ha lämnat tanken på biobarn för länge sen och öppnat hjärtat på vid gavel för ett barn som redan finns - och sen blir det plötsligt så att den märkliga kemiska sammansmältning som sker då ett barn blir till händer dem efter alla tröstlösa år av sorg, saknad, kamp och längtan. När de är nyblivna föräldrar till en ljuvlig efterlängtad liten unge...Vad gör man? Såklart omfamnar man båda sina barn med glädje och kärlek och sörjer att inte få hämta syskon i landet. Men man gråter också inombords över att omvärlden inte förstår att deras fokus fullt ut är på det adopterade barnet hela vägen fram till den dag de blir 4. Och att omvärlden kan med att sätta deras första barn i andra rummet... Jag önskar er all lycka och välgång med graviditeten och förlossningen! Det ska bli skitkul att ses igen snart, jag längtar redan! Jag minns också att jag nån gång drömde att detsamma hände oss. Att vi adopterade en pojke och att han fick en syster genom magen... Men det var bara en dröm. Nu är jag på väg till frisören för att uppdatera min frisyr till 2012. Sist jag hade hellångt som jag har nu var nog 15 år sen... Sen klippte jag mig och sparkade ut karln jag hade då och hela mitt liv tog en ny vändning. Får väl hoppas att det inte blir lika dramatiskt efter frisyrbyte den här gången...

Har haft flera finbesök i helgen. En gammal kollega vars barn drabbades av ett allvarligt handikapp var här igår på en liten fika. Vi sågs för något år sen för de bor inte så nära - då var barnet ca 1 år och det var svårt att sia om framtiden men det fanns hopp och det fanns utveckling. Nu har ytterligare ett år gått men barnet har gått tillbaka till att vara hjälplös... Det var så hemskt att se hur barnet bara kan sitta. Inget annat. Vår son är mobil, stadig, intelligent och sprallig. Deras barn är ett paket som inte kan göra sig förstådd alls. Usch vad ledsamt. Hela eftermiddagen och kvällen igår tänkte jag på detta... Och på hur tacksam jag är över det barn vi får ynnesten att se växa upp och utvecklas!

Hur tänker man som förälder till ett handikappat barn? Är man avundsjuk på dem som har friska barn? Jag vet ju hur det kändes innan vi fick barn, hur avundsjukan grävde djupa hål i mig och hur lite jag kunde glädjas med dem som blev gravida...
Det kändes som om kollegan kunde se och känna min glädje över vår son iaf och unna mig den känslan. Skönt! Jag hoppas också av hela mitt hjärta att man hittar vad som felar deras barn och kan hitta en lösning som ger deras barn ett drägligt och innehållsrikt liv.

Idag har vi haft besök av fina vänner som jag längtat länge efter! Det det var verkligen för länge sen vi sågs... synd att vi inte har bil för det skulle underlätta läget en del då avstånden är stora på kartan... Det var väldigt kul att återse dem alla och härligt att se hur deras kille växer och frodas... Hoppas det inte dröjer så lång tid till nästa gång vi kan ses!

Det fina med dessa vänner är deras ödmjukhet inför svårigheten att få barn. De vet själva hur klurigt och svårt det är och hur man undviker frågor om barn och huruvida det ska bli syskon osv.

Det pratade vi mycket om då de gärna vill ha ett syskon till sin son och är mitt upp i behandling och ivf.

Nyss tog jag sockerkakan ur ugnen för snart får vi besök igen. Det är lite födelsedagsfika här hemma idag som uppvärmning inför sonens kalas om ett par veckor. Tänka sig att vi ska ordna med barnkalas. Ett ettårskalas till råga på allt? Det hade jag aldrig kunnat tro där i begynnelsen av allt strul med svårigheten att få barn. Men en sak är helt säker. Jag har väldigt sällan tankar kring vår barnlöshet numera.
Det är bra att se tillbaka till det svåra för att få grepp om och riktigt vara i det jag har. En man som är världens bästa. Ett barn som är friskt och utvecklas och växer och ständigt lär sig nya saker. Temat för helgen är tacksamhet.