Strax efter 9 skulle jag ringa till henne... var så nervös så jag skakade i händerna...
Kom fram till hennes telefonsvarare... och det konstiga är att hennes sätt att tala och hennes meddelande är precis på pricken så som jag uppfattat henne under hela den här tiden...

Jag har insett att hon inte är anträffbar idag... jag har ringt en gång till till henne nu på eftermiddagen och kom direkt till telefonsvararen igen. Via växeln är nog ingen idé att lämna meddelande eftersom jag har mailat och lämnat telefonmeddelande... Jag får helt enkelt forsätta våndas och känna mig nervig och småhysterisk över detta den här helgen med...

Nu snart är denna arbetsdag över - kanske ska jag ta det lite lugnt nu i eftermiddag och softa lite med en bok, detär på tok för varmt för att måla...

Jag har slängt ut en förfrågan om det är nån som vill äta räkor med mig i kväll men det verkar bli en solokväll för mig idag... :-(

Maken ska iväg på nåt meden kompis...

Är så in i bänken trött... har jättesvårt att komma upp på morgonen, svårt att upprätthålla motivationen på jobbet, svårt att koppla av på kvällen och kommer i säng alldeles för sent...
Hade kanske vart en idé med mörkläggningsgardiner i vardagsrum och sovrum? Då känner man åtminstone att dagen är slut och att det är sovdags... När nätterna är ljusa så blir det otroligt svårt att komma till ro och lägga sig...

Igår målade vi en stund på eftermiddagen. Ena grannkvinnan har semester och hon hjälpte till att måla lite - men även hon har ont av de högre höjderna på stegen och undviker således att måla högst upp... Maken är likadan. Jag försökte få honom att ta ett steg högre upp på den stora stegen (som har en extrabred fot som stöd längst ner och står stadigt som få) men det gick inte... han går helst inte ända upp på den lilla stegen heller...
Så det får ju jag göra - för den manlige grannen som inte är rädd för höjder lyser med sin frånvaro... Det är ju han som klantat till det för oss med ekonomin och han har liksom gått in i sin grotta...

Berättade allt om detta för min pappa igår och han sa att det var ett manligt drag... att tro att man själv ska lösa ett problem UTAN att ta hjälp...
Jag sa helt frankt att det var den sämsta jävla ursäkt jag hört och att jag inte köper det ALLS...

Pappa sa att det inte var en ursäkt utan en slags förklaring... till varför han undvikit att berätta något alls för oss andra...

Jag kan fortfarande inte förstå HUR det kunnat gå så långt och bli en sån jävla härva av lögner och strutshuvuden i sanden...

Appropå vår hemutredning så kommer jag idag att försöka ringa till henne för att höra om hon a) fått mitt mail b) läst dokumentet c) har några kommentarer.

Hon är som sagt var dålig på att svara på mail - maken kollade sin inkorg och han har aldrig fått något svar på mail från henne...
Han erbjöd sig att ringa men han är ju inte riktigt samma "hårdkokta streetsmarta fighter" som jag och jag är nog bättre på att ta konflikter...
För vi förbereder oss för konflikt...

Maken berättade förresten igår om en familj som han träffat på genom jobbet - de bor i en lite större tvåa än oss i Linné och har en son. De har valt att bo kvar i en mindre lägenhet för då kan de erbjuda sin son helt andra saker än yta... Hon kan vara hemma en dag i veckan från jobbet och hade de bott större hade hon aldrig haft den möjligheten...

Tjejen på jobbet som har hoppat in på ett litet sommarschema berättade i förbigående sist hon var här att hon och hennes man gått i sär. Deras dotter är 1½ år och hon har just flyttat till en tvåa med dottern... De skulle ha firat sin första bröllopsdag nu i slutet på juni men istället gick deras relation i kras och de har separerat...

Ibland blir jag lite rädd när jag tänker på hur vårt liv kommer förändras med ett barn i familjen...
Det är som en rikedom - en skatt - som vi ska få - kommer vi bli annorlunda mot varandra och mot vår omgivning...
Jag måste försöka tänka efter på hur vi tänkte DÅ - innan vi tog steget att slänga bort p-pillren och börja satsa på att bli familj. Nu efter 3½ år med ofrivillig barnlöshet har man glömt hur det kändes att "planera" för sin lilla familj. Hur romantiserat det var och hur man fantiserade om att första tiden skulle bli. Jag hade kanske också tankar på att ha barnvakt tidigt och att det skulle vara en saknad att inte dricka alkohol till exempel...
Fördelen med att vänta adoptivbarn är ju att man kan dricka nästan precis när man vill - barnet påverkas ju inte av den alkoholen alls... 
Nu har jag ju druckit i från mig som jag brukar säga... Jag hade några vilda år mellan 25-30 när jag var singel, ganska 'wild and crazy' och partyhatten på... Men jag lessnade på det och drog mig tillbaka så gott man kunde när alla vänner ALLTID ville festa... 

Nackdelen med att vänta adoptivbarn är väl att man aldrig vet NÄR man får l'ägga vantarna' på det lilla barnet och börja känna sig som en familj och slösa med älsk och gos...

Hu, nu börjar det dra ihop sig till telefonsamtal... *jag känner mig nästan illamående för jag är så nervös*