Borde kanske jobba på att inte få dåligt samvete varje gång jag skriver/tänker egoistiska och självupptagna tankar...

Har skickat 4 SMS till de vänner som betydermest för mig...
Till R - att jag hoppas hon har en skön semester och kan vi kanske ses snart...?
Kort svar tillbaka att de var på väg på utflykt... (är hon kort i tonen medvetet mot mig eller var hon stressad?)

Till N för att önska henne trevlig resa och säga att jag kommer längta efter henne...
Hon blev glad och påminde mig om att hon reser bort i höst för att plugga ett tag. Det kändes skitjobbigt - men vi kanske får tillfälle att prata mer på telefon istället...

Till F och skriva att jag ser fram emot att träffa henne snart...

Till J för att kolla läget, säga att det var trevligt sist och kändes som det var länge sen vi sist sågs och vad har hon för planer till veckan?

Längtar efter semester - Vi ska resa bort till en huvudstad några dagar och det ska bli så himla skönt...
Att bara slappa, strosa runt, se sig omkring, gå på museum osv - det ska bli helt underbart!
Inför hösten önskar vi dra till Milano och se på fotboll och så har vi faktiskt planerat en kort tur till Paris till våren - över helgen bara...
Konstigt nog så är de där resorna som vattenhål - tröst och flykt på samma gång!

Igår funderade jag en hel del på vänner... För 8-10 år sen var jag en del i "gänget" och en av de personer det kretsade kring - vi bodde i ett 'partykollektiv' där det var fest i stort sett varje helg och där folk alltid bodde över på soffan osv... Det var ofta jag och mina närmaste vänner som drog i gång saker, planerade fester, festivaler, happenings osv...
Vi startade en klubb med liveband, DJ och dans - vi samlade ihop folk och hade nästan en hel liten by på festivaler osv...

Kort sagt hade jag gott om vänner och kände mig omtyckt och det hände alltid något...

Sen drabbades jag av tunga insikter och kände mig tvungen att ta befälet över mitt liv och göra halt. Jag drog mig undan - valde andra nöjen - eller lät helt enkelt bli att befinna mig bland alla de där människorna...
Väldigt få personer fick tillträde till mitt privata och det mest märkliga var väl egentligen att ingen saknade mig... folk slutade ringa och slutade fråga mig vad som skulle ske... Andra tog över efter mig som "djungeltrumma" och skocken drog vidare på nya äventyr - utan mig...

Den lilla klick av människor som fick insikt i mitt liv finns kvar...
Det är J - som jag dock hade en kontrovers med i samband med mitt bröllop förra året (jag tyckte att hon borde ägna min näst viktigaste dag L I T E mer uppmärksamhet) och sen råkade jag lägga mig i en sak som inte jag hade med att göra i vintras...
J blev skitförbannad när jag berättade om min dumhet - vi tog lite 'time-out' några veckor och sen kom det fram att det inte var så farligt. Självklart blev hon sur över att jag inte kunde knipa käft - jag talar innan jag tänker ibland - och jag riskerar att bli utelämnad när det handlar om förtroenden...
Jag har också backat undan - inte tjatat om att träffas, inte ringt, inte klagat, inte påmint om min existens... Vi har bara träffats på tumanhand 1 gång i år... annars brukar vi se till att det blir nån gång ibland...
Alltid på mitt initiativ - hon har inte tid att sakna mig eller ens tänka att hon behöver träffa mig. Hon har så många andra i sitt liv som hon kan prata med...
Jag saknar henne så det kan göra ont i bland... Men samtidigt så känns det som om mitt liv står still. Det händer ju liksom INGENTING nytt...
Vi lever ett stillsamt liv, jag letar inte nya jobb intensivt (som jag borde) och jag bor på samma ställe, pysslar med samma grejer, träffar samma (få) människor och kommer liksom inte framåt i min utveckling - alls. Jag är fortfarande barnlös och identifierar mig som barnlös. Det är inte alltid så roligt att prata om det och säkerligen inte så kul att lyssna på detta eviga malande om alla negativa känslor och upplevelser kring det...

Och plötsligt slår det mig - jag är tillbaka på samma ställe där jag var för 10 år sen... Jag är fast i en ond spiral av tråkigheter... Denna gång handlar det inte om brustna relationer eller mönster som jag själv måste bryta... Det handlar om ofrivillig barnlöshet... Jag kan inte ta mig ur detta på något annat sätt än att a) få barn b) välja att leva vidare i mitt liv utan barn och lämna detta träsk bakom mig för gott...

Eftersom jag har gift mig med världens bästa man och vi har valt att gå vidare med adoption så är b)-alternativet uteslutet...
Vi är då hjälplöst fast i den onda cirkeln - och jag känner återigen att jag kan inte vara nån kul vän att prata med som bara maler på om allt det här tradiga och tjatiga negativa...
Precis som för 10 år sen...

Då fanns också min vän R - henne saknar jag också... jättemycket... Hon har alltid varit den jag ohämmat pratat rakt ut med - OM ALLT!
Nu känner jag inte så längre... Efter det som hände nyligen med hennes andra graviditet känns det som om jag inte kan känna mig avslappnad i hennes sällskap nåt mer. Jag drar mig för att kontakta henne - för det känns som om det ofta är på mitt initiativ även där... Vi bor ganska långt ifrån varandra nu, vi har ingen bil och just nu har hon semester så det lär inte bli att vi ses förrän kanske i augusti nästa gång och då är hon sex månader in i graviditeten...
Jag tänker ofta att dessa två vänner - som funnits i mitt liv ganska länge nu - betyder så oerhört mycket för mig, vet allt om mig, kan mig utan och innan... men jag kan förstå om inte jag är deras bästa vän längre... det finns andra som tagit den platsen och de har gått vidare...
Fast för inte så länge sen sa R att jag var en av hennes bästa vänner - samtidigt som jag kan känna att det kan ju fan inte stämma - för det är alltid jag som tar kontakt...

Jag läste på en blogg något som jag tog för självklart men som bara kan vara självklart för den som själv är drabbad...

"Hur gör man då om man själv lyckas bli gravid på första försöket och vet att några av ens bästa vänner försökt under tre års tid? Jo, man berättar att man är gravid, gärna öga mot öga, och är förberedd på en gratulation som kanske är färgad av avund och sorg. Vad man inte bör göra är att undvika situationen/personen och berätta för alla andra och sedan låta de barnlösa vännerna få informationen långt senare genom djungeltelegrafen. Det kan upplevas som ett stort svek eller i alla fall ett mycket underligt beteende."

Detta är en självklarhet för mig - men som sagt, inte för alla som kan bli gravida som vanligt...

Just R har ju sen många år tillbaka en annan vän som varit ofrivilligt barnlös i många år utan att egentligen ta reda på orsaken...
Nu är hon inte barnlös längre men samtidigt vet jag att om de planerar syskon så kommer det kanske ta lite tid även det...

Det som kändes så hemskt med att R inte berättat innan eller valde just SMS att dela nyheten med mig grundar sig i att hon skrivit sitt referentbrev till mig med sitt andra barn i magen... Jag kan inte riktigt förklara varför det kändes så stort och hemskt men det gör bara det... Och jag måste inte kunna förklara - men det känns väl som att det lät på dem som de verkligen ville hjälpa oss att nå vår efterlängtade dröm - att de ville följa med på vår resa till ett barn och vara odelat uppmärksamma och stödjande... Men så kom deras egen babylycka i vägen. De kommer ha fullt upp med magen och bebisen och vi kommer kanske glida allt mer ifrån varandra...
Jag måste dock släppa det faktum att jag kände det som ett gravt svek - hon valde att berätta när hon kände att det var "säkert" att berätta...

Jag skulle vilja berätta för henne om mina tankar och känslor just nu - men jag tror jag väntar lite - behöver sortera detta lite till innan...

Just nu känner jag mig så otroligt ensam - den enda jag har att riktigt tala med är min man. Och min blogg... Den är en tyst bundsförvant, en lyssnare, en ventil och en tröst...

Snart firar vi ettårig bröllopsdag - jag frågade maken igår om vi ska fira den på något sätt - med vänner - jag funderar på att bjuda in till en kräftskiva i vår trädgård...
Men efter midsommarmisslyckandet så vet jag inte om jag är så sugen på att bli ratad och utelämnad igen...

Appropå det så pratade grannarna om att bjuda in sina vänner till ett spontant grillkalas på lördag - vi kunde också bjuda in våra kompisar tyckte de...

-vi har inga kompisar sa jag...

Men lite så känns det... Samtidigt som jag vet att jag har vänner som finns där när jag behöver dem... men gör jag inte det nu? Känner jag mig inte ensam och ledsen nu? Varför känns det inte helt naturligt att ringa en av dem och berätta det då?

När ska jag få tillbaka de vänner jag tappat? När ska de spontant ringa mig igen? När ska vi vara en självklar klick i umgänget - för just nu är vi INTE det... någonstans...

Jag kanske omedvetet väljer bort mig själv i allt det här - tycker att jag är en trist typ som jag själv antagligen inte skulle ringa om jag var dem...

Fy fan vad ömklig jag är just idag...