Igår målade vi det sista på första omgången på fasaden...
Grannen ('Hjärnkirugen' kallad då han gärna orerar om hur skarpa hjärnor andra yrkesgrupper har men kan själv inte be om hjälp med bokföringen)
stack ut huvudet och frågade om jag behövde hjälp med stegen...

Jag har ju hanterat den alldeles själv hela tiden så jag avböjde... Han berättade också att han startat på vår takkupa - skrapat och tvättat något... Men det var svårt och halt när det kom vatten på...
Jo det tror jag det. Men några pengar till att hyra en ställning har vi ju fan inte så han får bara jobba på. punkt.

Sen åt vi en grymt god Caesarsallad med kyckling och kalkonbacon... mums... Sen dog jag en smula i soffa med en ny bok.

Provade tänkbara kläder inför bröllopet på lördag men fick inte bestämt nåt - tvättade några maskiner tvätt också faktiskt...

Vardagen rullar på - om 2½ vecka är det ledig och semester. Och dessa två veckor ska räcka till att måla om fasaden en gång till. Men nu är det mesta gjort - underarbete med skrapning, fogning, tvättning, oljning, grundning och första stryket är gjort.
Sen tillkommer ju alla våra fönster men det är nog ganska lätt gjort när man väl tar sig i kragen att lyfta av dem...

Tankarna på adoptionen är lite ljumna nu - det värsta nojjiga har släppt och det känns ganska gott att allt är inlämnat och klart inför utskottets möte i augusti. Jag fick för mig att vi inte var hemma då men vi har just kommit från makens föräldrar och är hemma igen om vi vill delta vid mötet. Men vi bestämde båda igår att det gör vi inte.

En föredetta kollega var inne i veckan med sin 3 månader gamla son, en gammal arbetskamrat visar sig ha blivit pappa såg jag på FB - men det bekommer mig inte. Men tankarna på att min bästa vän R inte kunde meddedla mig ankomsten av deras nummer 2 genom nåt annat än SMS stör mig fortfarande. Vi grälade riktigt illa om det där och jag kan känna att trots att hon försöker förstå mig så kommer vi ju aldrig vara på samma planet när det gäller barn. Jag älskar hennes dotter - som är söt som socker, klok och god - som sin mor - och jag är väldigt glad att deras familjebildning gjorde nytta i deras relation. Det har blivit helt annat mellan dem och de bygger för framtiden - tillsammans mycket mer än förut...

Min och makens relation har alltid varit solid - trygg - beundransvärd. Vi har aldrig grälat på nåt offentligt ställe, vi har aldrig kastat skit på varandra, vi har aldrig tvivlat på varandra eller gått igenom några relationskriser. Förrutom det faktum att vi inte får barn. Men det vilar ju inte på någon - ingen skuld åt något håll - utan ett gemensamt problem som vi angripit och försökt deala med - tillsammans...

Jag har försökt ge R och hennes familj mitt fulla stöd - i alla väder - i alla kriser och jag kan förstå hennes känslor kring hennes graviditeter också. Hon talar inte om den alls nu (inte med mig i vart fall) och den förra talades det inte så mycket om heller - men det var inte 'roligt' att vara gravid - så varför skulle det vara det nu? Detta var en 'kompromiss' mellan henne och hennes sambo som gärna ville ha fler barn direkt...

Vi kan inte prata om den - hon kanske vill ösa skit över den vilket jag inte kan stödja - lika lite som hon kan förstå och stödja att jag inte kan förstå eller stödja - eller bli förstådd och stöttad i min utsatta situation...

Dilemma... Men vi vet om det - och vi gör väl det vi kan för att inte trampa varandra på tårna just nu... vi är ifrån varandra... det är en sån tid. Hennes dotter fyller år snart och vi kan inte komma för vi är nån annanstans. En annan i bekantskapen vars son snart fyller år kan vi inte heller hälsa på - då är vi på semester...
Vi ser när vi ses - förhoppningsvis har vi medgivandet i vår hand då och kan få kasta oss in i leken - att vara på väg att bli en familj...