Lovade mig själv igår att om jag vaknade innan 07.30 skulle jag ge mig ut och springa på morgone. Vaknade 07.10 så det var ju bara att masa sig upp och svida om till löparkläder. Eftersom jag ska tävla på lördag och då springar 5.1 km så borde jag ju rimligtvis ha sprungit det innan - så det fick bli 5 km idag. Det var inte särskilt tungt egentligen - det är bara det att jag är hemskt lat. Så lat så jag är envist vägrar inse att jag är i rätt okej form och att jag kan springa mycket längre än jag tror.
Men 5 km blev det och sen tog jag mig över vägen gåendes och sen joggade jag långsamt sista biten hem också. 5.6 km idag! Nackdelen är att jag alltid blir tomatröd i ansiktet och det tar ca 2 timmar innan det lägger sig ordentligt igen...
På jobbet hade vi det okej. Inte jättedåligt med kunder men vi kunde sitta ute i solen och bara tjöta i 40 minuter och få lite fräknar. Ganska okej dag trots allt. Köpte med mig mer färg hem så imorgon bitti ska jag testmåla kulören på trädgårdsmöbeln tror jag...

Vidare kom drog vi vidare på middag. Trevligt att träffa alla och god mat och efterrätt slank ner innan vi tog oss tillbaka till stan. När vi kom hem satte vi på 'Kings speach' som var en film som berörde mig mycket.
En sån enkel sak som att det finns något bakomliggande som skapar ett talfel och det faktum att det finns tillfällen då personen i fråga in stammar alls. Som en anhörig till mig som stammar tills han får lite innanför västen - då pratar han som vem som helst. Därför växte jag upp och önskade att han var full jämt... :-/ Kanske inte den bästa önskan - men han var en trögpratade man som jag aldrig kommit in på livet.

Nu är det läggdags - helgen har vart toppen - riktigt riktigt skön - jag hoppas vädret håller i sig. jag har fått fräknar och träningsvärk av allt slit men det har också vart väldigt roligt och det är skoj när man ser så positiva skillnader!

Hoppas alla har haft en underbar helg!

Vaknade ungefär vid 8.30 och vi åt frukost utanför vår dörr idag med. Solen skiner och det har vart ett underbart väder ute - jag har vart effektiv i trädgården idag med. Började med att olja de två tvättade delarna av utemöbeln i trä och sen gick jag på och målade de sista sidorna på pallkragarna i den ljuvliga turkosa färgen jag valt åt dem. Det fanns färg kvar och då gjorde jag ett tappert försök att måla de pallkragar som redan ligger på plats i trädgården med jord i. Det gick men det var lite svårt :-D

Sen fortsatte jag att tvätta möbeldelarna som var kvar - helvette vad skitiga de var - säkerligen aldrig varken tvättade eller omskötta. Ska tilläggas att möbeln tillhör en av våra trädgårdsälskade grannar! Jag har planer på att måla möbeln i en grå nyans för att man inte ska behöva torka och tvätta den hela tiden. Vitt är ju ursnyggt och fräscht men inte så länge!

Maken tog tag och rensade och skurade i vår tvättstuga och efter allt fejjande så tog vi cyklarna till vårt favoritfik och sen gick vi en sväng på en helgöppen second hand och hittade en helt ljuvlig klänning. När jag provade den i butiken kände jag mig som en fullfjädrad bullmamma i klädseln! Det kändes jättekonsigt att tänka så men det var känslan!
Kul att känna sig som en mamma!

Det hade ju vart skönt om det där samtalet kunde komma snart nu.
Ett samtal lagom till mors dag kanske?

Det har ju vart en ljuvlig helg - vädret är somrigt och vi har gjort både nyttiga och sköna roliga prylar - bättre helg har vi inte haft i år tror jag!

Till helgen ska vi tävla i löpning både jag och maken. Han ska köra milen och jag ska köra 5.1 km. Det är den allra första tävlingen som jag ska vara med på - förutom vårruset som jag sprungit nån gång. Det ska bli kul. Sen följer nån form av grillkväll och kanske ett födelsedagskalas för kompisar efter...

Sen vecka innebär att jag jobbar mer med märkliga kollegan - vi får se hur jag står ut den här veckan. Jag pratade med M om detta igår - frågade rakt ut om inte hon var väldigt irriterad på honom när de jobbade mer tätt ihop. Hon svarade att det var hon såklart - men hon accepterade det till slut. Det är ju som jag skrivit enbart mitt eget problem. Han har ju inga som helst problem med vad och vem han är...
Jag får göra vad jag kan och det är bara 2 dagar med honom den här veckan :-D

Imorgon är det jobb igen. Jobbar med M igen och vi får se hur det blir imorgon, vi kan nog inte räkna med att få lika bra siffor i morgon som igår. Efteråt är det middag på bortaplan. Det ska bli skönt att slippa tänka på det. Jag har verkligen njutit av helgen på alla sätt och vis. Jag har träningsvärk i kroppens alla muskler för jag har slitit hårt med kroppen hela helgen och veckan dessförrinnan har också vart lite halvjobbig med alla burkar som ska upp på rätt plats.

Påskafton igår... Det var som vilken lördag som helst och jag jobbade först 4,5 timme med M. Vi hade en perfekt lördag, lugn första timme, sen 2 intensiva rimmar med bra kundersom handlade för stora belopp. Sen en lugn stund innan vi stängde... Sen gjorde maken fika och så cyklade vi till oplatsen där han friade till mig för snart 3 år sen! Det är alltid lika mysigt att komma tillbaka dit, även om det just den här gången dök upp en höggravid kvinna med sin man och grumlade vår lycka lite... Det var nästan folktomt och de satte sig precis brevid oss... :-)sen pysslade jag i trädgården medans maken gjorde ett invändigt städrejs... På kvällen grillade vi och satt på vår kortände där solen värmer långt in på kvällen! Mys på hög nivå!Ostkrokar framför TVn blev en loj avslutning på en effektiv dag! Hur har er påskafton varit?

Vaknade prick 7 och kunde såklart inte somna om. Tankarna började mala om möhippan och jag är ganska nöjd att ha det "projektet" att gå upp i så jag inte blir tokig över väntan på lillo.

Vid 8 ringde makens klocka - han ska ut på långpass med några löparkompisar.  Så jag fixade frulle och sen tog jag med mig grannen ner till jobbet för att hämta några pallkragar som de ska odla i. Sen lånade jag grannens bil och drog till Plantagen och köpte loss på rosa och vita blommor för en halv förmögenhet. Väl hemma fikade jag med grannen, tvättade några maskiner och hängde ut och sen kom mannen hem lagom till jag skulle börja plantera. 3.1 mil hade han lyckats avverka idag! Duktig e han!

Planterade och rensade upp bland plantorna och gav tillockmed inneblommorna lite ny jord! Sen gjorde jag fika till oss och maken hade precis skurat klart på huset.

När jag plockat undan alla planteringsgrejer och städat upp så tog jag itu med vårt cykelförråd som jag tänkt måla golvet i. Grannen hade städat och skurat golvet och vi har tagit ut alla cyklar och trädgårdsverktyg mm. Jag tror golvet kan bli skitbra när det blir klart för innan var det fläckigt och slitet och dant. men nu kommer allt ha samma färg iaf...

Nu har jag förtjänat en liten vilopaus och bloggstund...
imorgon väntar jobbet igen - vaknar jag tidigt sticker jag nog ut och joggar lite innan jobbet. Det är verkligen helt underbart i naturen nu!

Ha en jätteskön påsk allihopa!

 

Många gånger väljer man automatiskt bort att prata om sånt som man vet vad man får för svar på...
Jag vet att R berättade om när det tog slut med hennes första pojkvän. När hon sökte sympati hos en vän fick hon som svar att "han var ändå inget att ha" - just för att denna vän aldrig riktigt kunnat med hennes kille. Resultatet blev ju att R inte berättade för just den här vännen om sina funderingar på X:et - hon visste ju redan vad för typ av svar hon skulle få...

Visst är vi fler som tänker och agerar på samma sätt. Jag beklagade mig inte för att lönen var slut till mamma precis när man flyttat hemifrån tex för då fick man bara nån moralkaka om att att man 'borde göra en budget och hushålla med sina pengar' och bla bla...

På samma sätt har jag erfarit en hel del "näsbrännor" under åren med A. Det var än det ena än det andra...
Jag fick liksom alltid tillbaka något som kunde betecknas som okänsligt eller som gjorde att jag kände mig sämre eller mindre eller dummare...

Tex träffade jag en kille (som visade sig vara en riktigt idiot) men det visste jag inte då, jag var förälskad och berättade om honom för henne. Han hade en militär bakgrund som hon genast opponerade sig emot...
"-De där killarna kan man ju inte lita på, de är ju helt dumma i huvudet!"
Det var hennes slutsats...

Hon kunde inte var glad för att jag träffat någon (äntligen) och höjt ett varningens finger för hans bakgrund utan dömde ut honom på förhand.
Det slutade ju inte så kul men jag gick ju inte till henne och berättade något mer om honom. Jag visste ju vad hon skulle sagt:

"-Vad var det jag sa..."

Vår vänskap tog stryk redan på den tiden (tidigt 2000-tal). I att hon alltid hade tvärtemot åsikt, att hon alltid skulle ha rätt i allt hon sa och gjorde. Vi kallade henne "prinsessan" för det var hennes sätt att vara...
Och det var lite tröttsamt - att alltid vara sämre, mindre, långsammare, den som skulle böja sig och be om ursäkt.
Jag hade svårt att säga ifrån där och då för jag hade ju ingen talan - hon hade bara tagit det hon ville ändå... Hade kanske dumpat mig för andra vänner eller nåt. Och jag var rädd att bli än mer ensam...

Vi hade nån slags jargong ett tag - vi grälade jämt om saker, som ett gift gammalt par. Våra vänner fick lyssna på våra respektive klagosånger över varandra. Vi fick båda rådet att prata med varandra - jag försökte vid några tillfällen. Men det fick aldrig önskvärd effekt. Det blev lite bättre ett tag men sen blev det bara värre igen.

Jag har grubblat mig galen över detta. Varför det gör mig så ont att inte kunna komma överens med henne. Att det alltid ska kännas som om jag gjort FEL när vi blir arga och ledsna på varandra.
Jag kan inte förklara det på något bra sätt. Jag vet inte ens om hon känner likadant där.

Men ibland har jag kommit på mig själv att bryta ner ett samtal jag haft med henne i små små beståndsdelar - varför blev det så här? Ord för ord...

Och kommit fram till att jag själv var lite likadan i en relation jag haft och det enda skäl jag kunde ange för VARFÖR jag sa och gjorde som jag gjorde var "för att jag kunde det".

Den andra personen opponerade sig inte särskilt och det kändes lite skönt att trycka till och se att jag sårade... jag var en sån person då och jag skäms över det idag...

Och vi kunde gräla om skitsaker och hon tryckte till mig - för att jag inte opponerade mig. Jag blev en ledsen hund som blev sparkad på...

Och resultatet av det hela har blivit att jag långsamt valt bort henne. Jag höll ut armarna och markerade med dem att hon kommer inte närmre. Precis som med min mamma har jag långsamt valt bort att dela saker med henne. Håller inne med information, klarar mig själv, hittar nya vänner, nya öron som lyssnar på ett annat sätt.
Det har blivit att jag inte orkar berätta för henne om hur jag mår eller hur jag skulle vilja att saker var. Jag orkar inte bli ledsen om och om och om igen. Jag orkar inte slåss för att få lite anständig empati. Jag orkar inte bli besviken på henne igen.

Och avståndet blir längre och längre. Jag har slutat ringa, slutat bjuda in och bjuda till, slutat ta på mig saker, slutat hjälpa till och ställa upp som jag normalt skulle göra för mina vänner. Slutat fråga henne om hennes liv. Och resultatet är ganska självklart. Hon närmar sig inte. Hon sträcker sig inte efter mig och håller mig kvar. Hon har inte ansträngt sig för att vi ska fortsätta vara vänner. Hon har väl kanske beklagat sig för att det inte vart som förr men hon har verkligen inte gjort något för att rädda något mellan oss.
Hon har inte en endaste gång gjort en ansats för att att komma mig nära igen. Hon går omvägar, frågar andra, vi har ju gemensamma bekanta såklart som det är lättare att fråga än mig. Jag vet att hon vet saker och jag ser ju hur hon tar sats och frågar om adoptionen OM någon annan "bryter isen"...

Vid något tillfälle kom vi att prata om hennes "prinsess-jag" på en fest - hon var lite full och bekände att "sån där blir jag när jag blir osäker - när jag vet att jag kanske har fel - då ska jag hävda att jag har rätt, stå på mig själv och kör på - fast jag vet att jag har fel".

jaha liksom. Här har jag i år ut och år in tagit skit från henne trots att hon vet att hon har fel/gjort fel...
men tack.då

Jag har ältat det här så många gånger redan. Under tiden som barnlösa har det yppats både en och annan groda ur hennes käft och jag o r k a r inte bli ledsen mer över grodor ur hennes mun. Då är det bättre med tystnaden.

Förmodligen har det med gammalt groll att göra. Förväntningen. Att jag förväntar mig att en groda skall komma och då gör det det. Man väger orden och letar fel.

Just så var det med min bror. Och med min mamma. Att jag har vänt mina taggar utåt och förväntar mig att vissa saker ska hända.
Och visst är det så att om man letar fel så hittar man dem. Om man förväntar sig att bli stött över att någon frågar eller INTE frågar så blir man ju det. Men med både mamma och brorsan så har jag lyckats vända det hela.
Med min bror känns det väldigt bra numera. Det har tagit rätt lång tid men vi har båda ansträngt oss för att bli bättre med vad vi säger och vad vi gör. Vi ses inte jätteofta MEN våra gemensamma ansträngningar gör att vi båda känner det helt annorlundag idag och vi har trevligt när vi ses. Det är en enorm skillnad.

Med mamma är det också annorlunda. Vi pratar mer otvunget och lättare med varandra. Inte oftare och inte mer men på ett annat sätt. Kanske för att vår barnlängtan blivit mer verklig även för resten av familjen när vi kom till adoptionen.

Jag vill inte heller göra mig till ett offer eller en martyr. Jag vet att inte är världens lättaste person. Jag har också sagt saker som sårar och är tankösa till människor i min omgivning. I grund och botten är det svårt att INTE göra det ibland när man har med männsikor att göra. Jag kan ofta känna mig som en dålig människa när det kommer till mitt jobb tillexempel. Men jag försöker göra om och göra rätt. Jag försöker anstränga mig. Jag försöker utvecklas och tänka rätt och göra rätt. Jag har ambitionen att bli bättre.

Ibland har det bara gått för långt. Och med A har det kanske det. Man kommer till nån slags gräns. Att man inte orkar försöka när de försök man gjort varit verkningslösa. Vårt "äktenskap" har ändå varat i 13 år och det var länge sen det var 'bra'. Och när det var 'bra' var det kanske inte så 'bra' för mig ändå eftersom jag mest gjorde saker för att hålla "princessan" nöjd med mig...

Jag har väldigt långsamt dragit bort plåstret och såret har fått lite frisk luft och läkt ihop någorlunda. Jag ser att skorpan ser lite konstig ut i kanten igen... men den är intakt och läkningen pågår inunder...
Jag tänker inte börjar pilla på skorpan för jag vill inte orsaka ännu en blödning... jag är ganska nöjd med tänka att den läker där inunder...

Jag var först såklart. A visade mig runt i sin nya bostad och vi talade lite granna om separeationen och att de inte var helt på det klara med hur de skulle göra (skiljas eller inte fattade jag det som) - de går i familjeterapi nu och det var jobbigt. Det borde de gjort för länge sen var A's kommentar. Sen ringde det på dörren och nästa person kom och det lite fötroliga mellan mig och A var brutet. Däremot så frågade E genast om vi 'hört något'.

Lite sådär underförstått så borde det vara adoptionen hon frågade om tänkte jag men jag frågade ändå om hon menade just det...

Så pratade vi lite om det. Att det var dyrt, att jag inte ska ta nån semester förrän vi får BB, att vi ska vara 6-8 veckor i landet. Att försäkringskassan är kassa även när man har biobarn. Att vi får lika många föräldradagar som vid biologisk födsel. Att vi nu bara väntar på det magiska samtalet. Och att vi inte vet när det ska komma...

Så kom vi in på allt möjligt annat. A talade sig rosig och lyrisk om sitt jobb. Vi pratade om gemensam vän som väntar tvillingar och komplikationerna där... Vi talade om E's jobb och hennes husdjur och sen pratade vi om fikabröder och parkering och tja allt möjligt...

Sen snackade vi en himla massa om möhippan såklart. En 3:e person dök upp och när vi snackat och antecknat ner allt så bestämde vi ett preliminärt datum. Och jag räknade på att det ligger 4 veckor fram ungefär.

-Tja det borde inte vara något problem sa jag, det händer väl knappast något på den här tiden...

Så frågade den tredje personen om jag hört något (hon kom senare) och jag svarade nej...

sen var det inte n åt mer med det.

Jag är faktiskt förvånad över att det kom upp och jag är förvånad över att E tog upp det. A ställer gärna frågor men inte först. Någon annan får bryta isen först och sondera "terrängen" och hur läget ligger...

Jag är vanligtvis en person som kan tala i timmar som sånt som inspirerar mig och intresserar mig. Det här är verkligen något som jag brinner för - vårt väntansbarn! Men det är svårt att gå igång ändå när det liksom inte finns plats för någon förväntansfull stämning. Och den vanligaste frasen är "vi vet inte" och "vi får se".

Glad åt att få bli tillfrågad. Nu hemma i hemmets lugna vrå och ska lägga mig nu! En arbetsdag kvar innan påsk. Nästa jobbdag lördag...

Förra året vet jag att jag var ledsen runt påsken - för att vi inte var bjudna på något alls och att mina "vänner" hade middag utan oss.
Samtidigt kände jag att jag inte ville vara där - för vi har kommit isär och vi ställer ju inte upp för varandra och saker som berör mig pratas det inte alls om. Vi låtsades stenhårt att allt var som vanligt. Fast jag så väl visste i hjärtat att så var det inte.

Ofta när jag har något över mig så gnager saken i min kropp. I ryggen av alla ställen. Tankarna mal i bakgrunden och jag kan vara lättirriterad och känna mig ledsen - utan att jag egentligen har vart med om något.
Men olustkänslan finns där och skapar spänningar.

I år ska jag jobba på påskafton, vi har inga speciella planer och kanske kommer några vänner över och grillar lite - helt opretantiöst... 
men det känns helt okej att vi inte har planer. Det gör inget att vi inte är bjudna på något särskilt eller så. Det fungerar fint för det är på ett annat sätt nu...

Vad är det då som gnager på mig? Jo att vi ska träffas hos A idag - i hennes nya lägenhet där hon numera bor själv med barnen varannan vecka. Att hon separerar har jag läst mig till och frågat R om - det är inget hon delat med sig av till mig.

Den person som var väldigt viktig för mig för många år sen finns inte mer. Hennes expojkvän jag har ett lättsamt "förhållande" till och hennes mamma har jag jag hjärtligt diskusioner med. Men med henne är det stopp. Den man hon separerat ifrån är inte heller något att sakna...

Trots att vi inte umgås längre och att det inte finns något att bygga på eller begrava och gå vidare kring så känns det jobbigt, olustigt, trist. 

Det är inte bara hon som gör det obekvämt och mindre kul att planera en möhippa. Det kommer kanske ett par "vänner" till dit ikväll men jag misstänker att ingen av dem kommer komma på tanken att fråga mig hur jag mår, vart vi är i vår process eller vad som händer härnäst och hur det känns just nu i väntans tider...

För jag har inte basunerat ut det för dem. De är inga personer jag träffar så ofta längre. de är mitt uppe i sina familjeliv och vi har väl kanske medvetet dragit oss undan eftersom det gjort ont att inte kunna vara som de...
De var närvarande på vårt bröllop. Det vet att vi ville gifta oss för att ha möjlighet att adoptera. De har träffat mig några gånger här och där sen dess och vi är vänner trots att vi inte umgås jätteflitigt... 
Men jag har svårt att tänka mig att de kommer fråga något om hur det går... 
A var ju den som senast hörde mig berätta något om detta vad jag vet. Samtidigt är hon den sista som skulle ta upp det med mig...

Nu är den här dagen snart slut. Har fått mycket gjort faktiskt. Grubblar över kvällen såklart men ska försöka roa mig på år lokala second hand en sväng på vägen hem...

 
Tänk om det fanns en enkel lösning? 

Jag är väl den som flera gånger redan uttryckt att jag är otålig och att det går långsamt och inget händer i den här processen. Dagarna går och de går fort - redan onsdag och snart är det påskafton - och påsken som var så sen i år! :-D

Men igår sa min man för första gången att han började bli otålig!
Gulle han.
Men klok och smart som han är sa han i samma sekund att det som var bra med vår väntan är ju att vi går mot sommaren. Det händer alltid saker och det finns mängder med kul aktiviteter och roliga upptåg...

-Det hade vart så mycket värre om det gick mot hösten och dagarna blir korta och kvällarna kalla...

Men kan det inte hända nåt nu, för vem som helst av oss som väntar. Det känns som om saker och ting har avstannat... Varför då?

Sant så. Igår när jag kom hem från jobbet snörde jag på mig löparskorna och stack ut på en runda. Jag njöt av vitsipporna, fåglarna och allt det gröna! 4 km blev det lite drygt och det gick bra! Så himla skönt efter!

Sen sydde jag lite medans mannen kollade på TV. Jag är förmodligen inte den enda som inte gör klart alla projekt - den där förvaringen för blöjor mm ligger i en låda och blir kanske aldrig klar. Men igår sydde jag saker som jag tänkte försöka sälja på megaloppisen i Majorna som jag var med på förra året. Jag hade med lite hemsydda börsar och mobilfordal och de gick faktiskt åt. Ska nog försöka att bara ta med egna saker den här gången och inga begagnade prylar. De gick la sådär...

Om jag orkar syr jag några uppsättningar mjuka klossar till barn också - det är ganska pilligt men de blir så fina och är roliga presenter till små barn.

Vårt "sommarbarn" dök upp igår och hon trivs visst inte så bra på den ort hon bor och pluggar just nu så jag hörde mig för hur hon hade planerat för hösten. Hon vill flytta tillbaka och börja jobba heltid. Och hon går jättebr ihop med både märkliga kollegan och äldre kollegan. Därför ringde jag omedelbart till min chef och talade om att hon var intresserad av att jobba som vikarie för mig. Så. Nu har jag gjort det som jag kan göra för att påverka min situation. Jag tänker inte lägga mer energi på att jaga en ersättare och styra om i det som inte är min uppgift. Härmed skiter jag officiellt i vem som får hoppa in för mig.
Skönt!

Älskar våren! Bilden är lånad från Internet