Vid ett flertal tillfällen nu senaste tiden har jag såklart fått frågan om det hänt nåt, har vi hört nåt...

Svaret är ju ändock alltid detsamma - NEJ - vi har inget nytt hört...

Då har jag fått kommentaren - Jag tänkte att du kanske höll lite på det, ville berätta det nu när vi sågs...

Skulle jag det? Tanken har ju slagit mig ett antal gånger - när man har saker inbokade... OM de skulle ringa nu så kanske jag skulle hålla det hemligt lite och kunna berätta det sådär som 'de gravida gör'

- "med anledning av att vi ses så har vi något att berätta... "

Skulle jag kunna hålla på det? Skulle jag känna mig 'vanlig' om jag berättade på det sättet? Skulle det överskugga något av det vi gått igenom?

Hur långt vi än kommit i den här processen så finns det ju några ögonblick som etsat sig fast och som jag A L D R I G kommer glömma...

1) när min enda kvinliga kollega på jobbet berättar att hon är gravid (visserligen med tårar i ögonen) ca vecka 5, strax efter att hon själv upptäckt det - och jag är den som ska planera för hennes mammeldighet när vi just misslyckats med vårt andra IVF...

2) när vänner som försökt länge kommer fram till oss på ett glöggparty och berättar att till sommaren ska de bli 3 - och vi gratulerar och tackar för oss och går ut genom dörren - allt medans hela glöggpartyt blir eld och lågor över deras nyheter. Ingen ägnar oss en tanke när vi tar hissen ner mot gatan - båda med tårarna rinnande nerför kinderna. Utanför och hopplöst ensamma går vi tysta går hem genom stadens vintermörka gator...

3) en nära vän berättar att de väntar sitt andra barn på SMS. Samma person som nyligen skrivit ett referntbrev till vår adoption... Samma människa som jag öppet och ärligt delat allt det svåra vi gått igenom...

Varför skulle jag då "vänta" med att berätta att vi fått barn - om inte hon kan dela med sig av sina nyheter till mitt ansikte? Om hon inte har mod och ork att ta min sorg och mina känslor på allvar...

Igår hamnade jag på en blogg som handlade om IVF - där fanns nästan 40 kommentarer som beskrev bloggens läsare...
Förvånansvärt många av dem var mammor utan fertilitetsproblem och det som överaskade mig var faktiskt att de av egenintresse läste bloggen och kände sig ödmjuka inför sitt föräldraskap då de inte haft problem med att bli gravida.

Nu vet jag ju inte om någon av mina vänner eller familjen brytt sig om att söka reda på någon blogg om infertilitet av egenintressen. Det känns inte så när jag talat med dem. De har ju ofta ställt frågor om hur saker och ting funkat och många har varit väldigt okunniga själv om hur deras egna kroppar fungerat...

Jag vet att jag ofta tänkt att de borde läsa någons blogg om hur pissigt man kan må och hur lite som kan få en över "kanten" och hur hela världens tycks bestå av lyckliga familjer när man själv bara önskar att få vara del av en... (som varöfr man inte orkar fira 'mors dag' tex)

Vad var syftet med den här texten? Någonstans gör det gott att bli lite påmind om livets tuffa inslag. Om hur skönt det är att lagt det värsta bakom sig. När jag i förra veckan stod och öppnade inlägg efter inlägg i min gamla blogg så blev jag påmind om hur det var. Hur vidrigt länge vi var i det där gungflyt. Hur vi bet ihop och körde ner huvudet och kämpade på. Hur vi bröt ihop och kom igen. Hur vi vände och vred på varje möjlighet och hur vi stöttade oss mot varandra.

Vi har vart på en sjuhelsikes resa - vi två - och så många fler med oss. Personligen har jag gjort det utan en enda sjukskrivningsdag, utan ett enda sammanbrott, utan ett enda 'lyckopiller', utan ett enda privat samtal med psykolog. Nu säger jag inte att det är bra. Tvärtom så hade jag kanske tagit mig ur det här snabbare, lättare och sundare utan känslan av att vara så ensam om det här.

Jag tänker på en del kommentarer som fastnat;

Vännen som sa att hon A L D R I G mer frågar om någon väntar barn eller vill ha fler barn... Tänk om hon skulle försätta sig i en situation där hon skulle trampa någon på en öm tå... (Eller tänk om hon skulle uppfattas som en är modig nog att tala om saknad, sorg över något som aldrig blev, en som har öppenhet och stöd för en som behöver... )

Brorsan berättade om deras kompisars försök till barn:

-När de berättade att de försökte få barn så lät vi det vara; vi frågade inte, vi tjatade inte, vi lämnade det till dem att prata om det...

Och med det ville han bevisa för mig att de respekterade deras situation - och vår - att det kan ta tid, det kan vara svårt, det kan vara tufft.

Men varför ska man inte prata om det? Jag hade gärna berättat tidigare om vår situation om det hade känts bekvämt och om jag känt att det fanns förtrolighet och stöd att få. Om jag vetat att någon kunde finnas där för mig med förståelse och uppmuntran och stöd.
Om jag visste att den personen kunde känna igen sig...

Många gånger var det det enda jag ville tala om. Vilken kris jag befann mig i!

Men då det talas så lite om svårigheten att bli med barn så är det en fortfarande en så känslig sak att prata om. Jag tror att alla som planerar att bli föräldrar vill berätta om "sin hemlighet" med stolthet och glädje...

Inte berätta om alla sina sorger och bedrövelser och kriser som man mste ta sig igenom...

En annan kommentar i bloggen jag hittade igår var från en tonåring - hon skrev en väldigt klok kommentar. Hon skrev att det borde talas om detta mer i skolan - på biologilektionen - ihop med "hur man skyddar sig mot oönskad graviditet" - vad gör man OM det inte blir? Mycket smart och klok tjej.

Jag tror faktiskt att det är den största chocken - att det man skyddat sig mot i hela sitt unga liv inte händer så fort man slutar skydda sig... Att kroppen inte funkar på det sätt man förutsätter den att göra.

Att vara den som inte kan föra generna vidare, att vara defekt...

Åtminstone var det väldigt chockartat för mig... Att allt såg okej ut (livmoder, äggledare, äggstockar, folliklar, blodvärden osv osv) men att det ändå inte fungerade - att det enda man inte kan undersöka i förväg - äggen - inte var befruktningsdugliga.

Jag är glad att det där är historia. Men vad skulle jag vara utan MIN historia. En dag kommer jag kunna känna att allt jag gått igenom hade nån slags mening. Att det var meningen att jag skulle få ynnesten att bli mamma till just det barn som är min son eller dotter. Att jag är övermäktigt tacksam för det barn jag har och att den mamma som förlorat sitt barn gav mig den gåvan.

Idag händer två väldigt spännande saker...

1. S & S ska äntligen bli föräldrar till den lille kille de blivit matchade med i landet, på samma barnhem som vi väntar från. Superspännande! De ska tillochmed få träffa hans fostermamma och få mer information om hans vardag de första åren. Det är ju helt ovärderligt att få möjlighet att ställa frågor och få veta om hans egenheter mm.

2. Jag har bokat ett frisörbesök idag. Trots att jag inte vet HUR jag vill klippa mig. Trots att jag inte fått BB (jag hade ju nån nojjig idé om att spara tills dess) men det ska bli skönt. Det behövs framför allt. mitt hår är låååångt och riiiisigt! Så nu jävlar ska det av...

Kanske får jag upp en tapetvåd eller två på kontoret också - man vet aldrig!

Ha en fin dag!

Vi hade en lyckad kväll igår - men var nära på att missa hela grejen på grund av att vi inte kollat tillräckligt noga vart vi skulle ta vägen...

Det regnade en hel del också men det kvittade - vi var inomhus och hade trevligt... Vi tänkte eventuellt möta upp ett par kompisar (med barnvakt) som var på stan men vi orkade inte med det efteråt utan åkte direkt hem.

Idag vaknade vi rätt sent - vi är ganska duktiga på att sova länge och det är ju bra att passa på nu innan lillo kommer - att sova länge! Efter frukost tog vi en tur till ett byggvaruhus - vårt handfat har kajkat ihop och vi behöver reservdelar - men det fanns inte just där. Nytt försök i morgon...

Hemma igen tog vi en liten fika på närbelägna fiket och sen har jag gjort saker jag inte hann igår... Jag skulle gjuta lite betong igår - men eftersom det regnat så jäkla mycket har vatten stigit upp genom golvet i källaren och jag fick ägna 4-5 timmar åt att lyfta upp allt och torka och flytta om och slänga och tja, jag blev väldigt grinig av allt ihop. Idag var det ännu mer vatten på golvet i källargången men inget mer i vårt förråd som tur var. Har bland annat gjutit ett par ljuslyktor som ska pimpas och ges bort.

NU har jag också gått igenom alla lillos kläder vi laddat upp med i byrån i sovrummet. Jag har några yttepytteplagg strl 68 (mest för att de vart så fina så jag inte kunnat motstå dem på loppisar) Några få plagg är i strl 74 - både begagnade och nya. Strl 80 har vi kanske ett 10-tal olika plagg i. Nästa storlek 86 har vi både bodys, tröjor, byxor och några tjockare munktröjor/koftor och pyjamasar. Storlek 92 har vi också nästan motsvarande av och något plagg i storlek 98...

Badkläder köpta second hand för 10-20:- stycket i några olika storlekar, strumpor och shorts finns lite blandat av. En solhatt som är unisex, några enstaka plagg som är exklusivt för en tjej finns - men det mesta skulle jag ändå säga går att använda av både en tjej eller en kille...

Jag och maken gjorde en ihopräkning av vad jag spenderat (ja, det är mest jag som handlat!) och vi landade på ca 3500:- för barnkläder. Då kostar det dyraste plagget 129:- och det var maken som shoppat det!

Jag känner mig rätt nöjd. Jag har inte "övershoppat" men sen vet vi ju inte vad som kommer till användning. Vi kan ju bara hoppas på att lillo kommer kunna använda en del av de där sakerna i af. Mest begagnat men en del nytt. Det som inte kommer passa får självklart blir gåvor till barnhemmet.

Maken har skojjat hela dagen om att "imorgon ringer de"... Men varför skulle de?

Vi har helt enkelt inte tid!

Veckan är späckad av saker. Utflykter och upptåg varje dag! Men det gäller ju att passa på. Sommaren är till 2/3 förbi. Det har gått tokfort. Vi har inte ens badat i år!
Ändå har vi mängder med saker kvar att hitta på - hur ska vi hinna med?
Paddla kanot, kräftskiva, grillkvällar, konserter, minigolf, badminton, plocka svamp, bada i havet, myspromenader, plocka blåbär och lingon, familjegrillning, utomhusteater och kanske bio om det regnar nån kväll?!

Vad har du för planer i veckan?

För ganska exakt 3 år sen var jag förtvivlad, ledsen, avundsjuk och kände mig så otroligt nere... Någon i min närhet var gravid. Någon som visste var i allt vi stod och någon som jag inte skulle kunna undvika...

Jag tror jag bad om ursäkt för mina tankar och känslor inför min man och han skrev ett så fint mail till mig...

Puss!

Vi ska inte behöva be om ursäkt för våra känslor eller tankar. Det är ett känsligt ämne och det är viktigt att vi bearbetar det här tillsammans.
Det är fantastiskt att vi kan vara så öppna mot varandra som vi är. Vi talar om när vi tar illa vid oss och det är en styrka som inte alla par besitter. Jag är övertygad om att det är vår öppenhet som hjälper oss i allt det svåra.

Jag tänker att bakslagen har kommit tätt efter varandra. Det finns ingen som bär skuld till det som hänt. Vi har underbara stunder tillsammans och jag har fått gåvan att lära känna världens bästa tjej. När det känns som svårast brukar jag tänkta på allt mysigt och roligt vi haft. Vi har en resa tillsammans att se fram mot. Det kommer ett bröllop om drygt ett år. Jag längtar att få vara där med dig.

Min sorg vill jag beskriva som en saknad och längtan. Att få vara en del i den värld som består av mammor och pappor. Att få stå vid ett café med mitt barn tätt vid mitt ben, att sitta på bussen med mitt barn i knät när hon tittar ut på kossorna, att känna den varma och mjuka kinden när vi sitter tillsammans i soffan. Det är dom stunderna jag vill uppleva.

Sorgen över att vi inte kan få barn på egen hand tror jag har lämnat mig. Tror den förhoppningen flög långt bort i samband med det första beskedet.
Hoppet har funnits och jag vill naturligtvis göra ett försök till. Chansen finns att även vi lyckas och händer inget så kan vi åtminstone säga att vi försökte.
Om vi inte försöker kommer kanske frågan att ständigt gnaga inom oss med ett svar som aldrig kommer att få.

Jag älskar dig när det regnar ute och när solen skiner mot oss. Jag älskar dig när tårarna rinner ner för våra kinder och när skrattet bubblar.

Du är min bästa.

Jag är så lyckligt lottad över att den här fina fina mannen är min och att jag delar hans vardag, hans glädje och hans sorger. Vi är inte helt framme vid vår familj ännu men det är nu inte långt kvar. Vi står tillsammans och hoppas att den dagen snart är här...

263 A4 sidor har jag nu räddat från min gamla blogg... Som nu är raderad...

Jag hade funderingar på att försöka rädda alla kommentaer med men jag orkade inte det. Det fanns så få läsare också så näe...

Känner mig matt och ledsen invid märgen... Det har varit en så tung period - barnlösheten lägger verkligen en dämpande matta över allt som är livet.

Ändå jag jag bara sett glimtar av ord och fraer och meningar och rubriker här och där...

Kanske skriver jag ut hela "manuskriptet" och läser igenom vid tillfälle... kanske bra som lektyr på planet mot landet när vi väl får hämta lillo. När barnlösheten för alltid får ett slut...

Kanske orkar jag vid tillfälle omvandla det till en bok? Kanske kan någon i min närhet få läsa det och för första gången förstå hur jävligt livet varit...

Well. Fredag, ledig helg, uppehåll, taccos ikväll! Det finns mycket att se fram emot!

Maken berättade om en artikel i dagens aftonbladet där det påtalas att färre adoptioner av utlandsfödda barn sker till Sverige.
Det talas också om det faktum att antalet SN barn ökar bland de barn som adopteras hit.

Men det talas inte särskilt mycket om varför antalet "friska" barn minskar och varför antalet SN-barn ökar...
Men under tiden som vi varit öppna för adoption har det hela tiden pratats om att att antalet "friska" barn minskar mycket på grund av att medelklassen i givarländerna ökar och inhemska adoptioner ökar. Där får de "friska" och hälsosamma barnen nya föräldrar inom landet och de svårare fallen placeras utomlands i allt större utsträckning - för att dessa barn väljs bort i sina hemländer eller anses för svåra att placera...

I Sverige anses deras hälsa inte särskilt komplicerad eller svårartad och jag funderar över hur vanligt det är med svenska barn som föds utan diverse "fel och brister"... Det är ju öronbarn, allergier mot mjölk, gluten, pälsdjur, ägg, pollen, gräs mm mm... Hjärtfel, diverse åkommor vid för tidig födsel, syn- och hörselfel och autism, down syndrom, cp-skador och mycket mycket mer...

Detta är vardagsmat - det föds i Sverige ca 125 barn per år med Downs syndrom, ca 200 barn per år föds med LKG mot i Kina 50 000 barn per år...

Vi har ett av världens lägsta födelsetal för barn med medfött ryggmärgsbråck läste jag någonstans...
Vi har gott om föda, nästan alla gravida äter folsyra och andra tillskott för att minska riskerna för skador och de alldra flesta kör nolltollerans på tobak och alkohol. Till skillnad från många andra länder.

Jag upprörs över de hemska kommentare som skrivs på aftonbladet och när jag letade efter information och siffror hamnade jag på en sida där Sverigedemokrater diskuterar "import" av barn med skador och medfödda problem... "varför ska vi ta hit de barn som de här länderna själva inte ens vill ha?"

Det förekommer också kommentarer av karaktären att det handlar om barmhärtighet emot de fattiga hjälplösa sjuka barn som lever i slumområden i u-länder.
Visst får adopterade en betydligt bättre standard och vardag med i princip fri tillgång till mat, gratis utbildning och bra sjukvård. MEN det handlar ju inte om det - det är ju inte därför vi köar i nästan ett halvt decenium för att resa halva jorden runt och hämta ett barn till vår familj...

Vi gör ju det för att få ett slut på vårt eget lidande. Vi gör ju det mest för att stilla vårt eget begär efter familj och barn. Vi gör ju det för att vi vill älska en annan individ. För att vi kapabla att älska och ge omsorg om en annans barn såsom vårt eget. INTE för att vi så gärna vill "rädda" ett utsatt barn. Det kommer ju automatiskt - men för oss är det inte huvudskälet.

'Adoption' har alltid funnits. Barnlösa har också alltid funnits och de har förmodligen alltid premierats i byar och samhällen då ett barn förlorat sin biologiska familj.
Tillexempel berättade en god vän om att i hennes släkt hade ett barn i en barnrik familj placerats hos ett barnlöst släktpar av barmhärtighet för alla... de utan barn fick ett barn och de med många barn fick en mun mindre att mätta... Detta skedde under våra föräldras tid - alltså sent 50-tal tidigt 60-tal...

Det är nog omöjligt att säga hur det skulle se ut i Sverige om vi hade hungersnöd, strängare abortlagstiftning eller ett sämre socialt skyddsnät. Det hade nog krävts att många bidrog till att göra livet drägligt för "våra" barn - och kanske fanns det föer barn som for riktigt illa än det fanns villiga föräldrar...

Det skrämmer mig att människor är inskränkta och betraktar dessa barn som bördor för samhället. Om vi som är barnlösa i Sverige idag kunde fått biologiska barn hade vi naturligtvis haft det. Och i många fall förblir de här familjerna enbarnsfamiljer. Långt ifrån alla som vill kan eller har tid att få syskon och bli storfamiljer. Det talas om att 3 och 4 barn innebär en slags status bland barnfamiljer. Visst tror jag att de som adopterar också skulle vilja ha så många barn men det finns inte tid eller pengar till det. Det är för vår del kostsamt att bilda familj - vilket till skillnad från de biologiska barnfamiljerna är helt gratis. Att HA barn kostar däremot lika mycket. Vare sig barnet är adopterat eller biologisk... Med tid menar jag att lagens råmärke 42 år sätter stopp för många att få bli flerbarnsfamiljer - inget annat...

Det finns också forskning som talar för att den tredjedel av barnlängtande par som sjukvården inte kan hjälpa via IVF och inseminationer bildar familj ändå. Genom adoption, donation, styvbarn, nya partners och i vissa fall säkerligen också surrogatmoderskap. De som vill ha barn ser till att det slutligen blir barn - i de allra flesta fall.

Att vara en minoritet och avikande är alltid problematiskt. Men det verkar som att samhället i stort får upp ögonen för barnlöshet som ett växande fenomen och problem. Jag är glad att jag kunnat bidra till att skaffa information om hur barnlösa mår och hur de går vidare med sina önskningar och sin längtan.

Jag hoppas också att många fler människor får kunskap om adoptioners och adopterades villkor. För det skrämmer mig att så många har så mycket att tycka och tänka om adoptioner. De människor man samtalar med är VÄLDIGT dåligt upplysta om HUR det funkar och varför det är som det är och vad som är myter och sägner kring adoptioner.

 

Torsdag - den här veckan har verkligen gått fort - skönt med ledig måndag!

Har i veckan sökt ett måndag - fredag jobb som jag skulle kunna tänka mig. Frågan är om de kan tänka sig mig. Det som stör mig allra mest med att söka jobb är faktiskt att aldrig få svar. Inte ett endaste litet ord om att "nej, vi behöver inte dig". Det är en nackdel med att söka jobb hos rekryteringsfirmor på grund av just det. Du får aldrig tillfälle att ringa direkt till arbetsplatsen...
Nu har jag inte engagerat mig till 100% i att söka nytt jobb heller och kanske kanske skiner det igen på något sätt. Ändå lägger jag energi på att rikta mitt brev mot företaget och ändra mitt cv så det motsvarar det som krävs då det går. men ett måndag - fredagsjobb hade vart gött faktiskt efter alla de här åren inom butik - med helgjobb, tidiga morgonar och sena kvällar...

Igår var vi kulturella - vi var på en liten jazz-spelning i en park där maken känner banjospelaren då de jobbat ihop... Det var mest pensionärer - och så vi - och några knuttar från en MC-klubb i närheten... Man kunde nästan se hur alla pensionärerna blev raka i ryggen när de tjocka läderklädda knuttarna med väst och hästsvans kom travandes med en picnickorg full med öl och slog sig ner under ett träd... Eller ja, några satt men de tjockaste stod kvar - jag tror inte de hade kommit upp om de satt sig ner i gröngräset! :-D
bandet var ett litet roligt och udda inslag i vardagstristessen - de var inte bara jazzmusiker - de var filosofer och hobbyterapeuter också... Mellan låtarna pratades det mycket om tänkvärda ting och ensamhet och hur fort livet snurrar på...

Idag har jag läst första rapporten från S & S's resa till landet. Jag hade bett om bilder och täta uppdateringar och idag ska de få träffa barnhemmets personal och förmodligen få ställa frågor och få veta mer som sin son... Roligt att få se hur hotellrummet ser ut och hur omgivningarna ser ut! Så himla spännande! Synd att vi ligger före dem i tid - jag vill ju veta nu hur allt har gått - som itne ens har hänt än... :-D

Jag börjar fundera över vad vi ska bjuda A & J på i nästa vecka när de kommer och hälsar på oss. De väntar också på barn från samma barnhem och  vi har haft en del kontakt via mail och här i bloggen...
Det ska bli jättespännande att träffa dem - kanske ses vi sen igen i landet! Jag hoppas på det!

I morgon är det fredag = nytt möte på barnhemmet. Kan det vara så att det går lånsammare att översätta handlingar tillbaka till svenska nu när det är så liten personalstyrka på AC?

Många frågetecken att räta ut...

snart 6 månader sen våra handlingar lämnade Sverige...

Till och med maken tycker det börjar bli tjatigt att vänta...

Jag kan känna lite dåligt samvete för att jag gör saker som inte har med lillo att göra. Jag har ett klädskåp som ska målas, en barnstol som ska målas, grindar som ska måttanpassas och monteras. Hemmet bör barnsäkras med petskydd i kontakter och upp och bort med saker som inte ska klåfingras på. Samtidigt så känns det hopplöst att vara till tänderna beredd och stå i startblocken och vänta - förgäves...
på samtalet som inte tycks komma...

Tjatigt att svara på frågorna, tjatigt att inte veta när, tjatigt att bara vänta och vänta och vänta...

Tjatigt att skriva om denna väntan...

Jag känner dåligt samvete för att jag läser deckare och inte barn-litteratur... Men ju längre tiden går ju närmare Dagen D kommer vi - men det känns inte så...
Det känns värre och värre för var vecka som går...

En annan sak som jag reagerar över är när kunder kommer in i butiken och deras iPhones ringer - men MIN signal som jag lagt in på AC's nummer! Hela jag hoppar högt - men det är aldrig min telefon som ringer...

Idag har S & S landat i landet och ska bekanta sig med vår stad...
Jag ser med spänning fram emot att läsa deras första inlägg om hur det var att stiga ner från planet och mötas av dofter, avgaser, luften mm...

Jag jobbar på och fantiserar om lediga dagar. Maken har semester och roar sig med träning och jag ska koka sylt ikväll! Kanske hinner jag vårda pysselbloggen med lite nya bilder också ikväll... 

Vad gör du idag? 

  
För att den var så söt!