Vad gör man när man ryser av obehag och önskar att ens kunder aldrig mer kommer in i butiken?

Kunderna är ett jäng bröder som målar och de kommer in titt som tätt... Två av tre framkallar rysningar och jag försöker vara behärskad men sval när de kommer och hjälpa dem så fort som möjligt för att de ska gå så fort som det bara går...

men de står kvar och skojjar och går på... och jag ryser och ryser och ryser...

Hittade en väldigt intressant bloggartikel om adoption eller förmånen att kunna få adoptera...

Många vet för lite om infertilitet och många tror fortfarande att adoption är ett enkelt alternativ om man inte kan få egna barn...

Men ibland kan jag faktiskt tänka att de som aldrig kämpat för att bli förälder inte förstår sina barns emotionella värde fullt ut...

Det är så ogreppbart - så vansinningt svårt att förklara hur de där känslorna förblindar en ibland...

Jag vet när jag och nygravida vännen R inte pratade alls - då funderade jag på hur jag skulle kunna förklara känslorna och svartsjukan för henne...

Jag tänkte som så att hon var grymt pank, fick vända på varenda krona, inte kunna unna sig något nån gång. Alltid fick äta det billigaste, sämsta, vara sparsam med allt. Slita på flera skitjobb för att kunna äta och betala räkningarna... Alltid avstå från saker för pengarna inte räcker till...
Medans vi plötsligt vann flera miljoner på lotto och kunde strö pengar omkring oss...
När vi lever lyxliv, reser kors och tvärs och äter hummer till frukost så går hon sida vid sida och försöker leva jämsides med oss och våra nya lyxvanor...

Så plötsligt en dag skickar jag ett SMS och berättar att vi faktiskt har vunnit igen - flera miljoner - IGEN! Vi är så lyckliga och glada för vi är så rika...

Det där är en fråga om pengar och inget annat - men det kan kännas så ibland som att man tragglar på - man försöker överleva dagen, inte blicka längre fram än morgondagen...

Och även som pengasituationen inte är helt olik - de har ju trots allt köpt hus och har två bilar och ett barn - deras ekonomi är säkerligen inte helt stabil - vi är ju DINKs - Doubble Income No Kids - så är de ju rikare i våra ögon -de har söta dottern och snart kommer en till...

Ingen av våra kompisar som har barn kan överhuvudtaget sätta sig in i hur det är att vara vi...

Det stod så bra i samma blogg som ovan - "man blir ständigt omkörd på bebismotorvägen där vi står kvar med punka på alla fyra hjulen... "

helt klart...

Jag undrar om inte alla som var med och firade R's dotters tvåårsdag i helgen tyckte det var skönt att vi inte kunde komma - så behövde ingen passa tungan, eller ens tycka synd om oss eller känna att de inte bryr sig om oss eller vara rädda för att säga något dumt...

jag skrev på FB att jag önskade att vi kunde vart där och firat med dem - men inte någon skrev att de saknade oss... antagligen gjorde de inte det heller...

Ibland kan jag vara så jävla trött på att ta kontakt med folk - be att få träffas, vara den som kommer med förslagen, hittar på saker, bjuder in till fester och kalas...

När är vi självklara gäster hos folk egentligen - är det först när vi blir en familj?

Idag har jag och maken badat - vi träffades vid "vår" sjö och tog ett snabbt dopp. Sen har vi målat, ätit Gaspacho med grannarna och duschat tillsammans :-D Ett av våra små nöjen! Man spar faktiskt vatten också! Nu sitter vi framför TVn och kollar på 'in Treatment' och ska väl snart gå och lägga oss - det har precis åskat och regnat lite... skönt - hoppas ändå på bra väder imorgon!