Den person jag vill skriva om lever inte längre... Hon gick bort innan hon fick se mig gift och hon fick aldrig träffa min härliga son. Jag vill skriva om min farmor som trots sitt tuffa tillvaro älskade livet! Det allra sista var bittert och hon var trött - men hon hade upplevt så mycket sorg och så mycket glädje under sina 89 år så det var fullkomligt okej att hon till sist fann ro igen.

Min farmor föddes 1921 här i Göteborg. Hon växte upp som första barnbarnet i släkten och var ensam om allas uppmärksamhet tills hon var 6 år. När hon var 8 år blev hennes mamma gravid på nytt. Fadern var någon slags "produktutvecklare" på en fabrik som höll till i Majorna och var av det stränga slaget och lite väl 'handfast' mot både fru och barn tror jag. Enligt min farmor ska han ha gått hårt åt sin gravida fru så det var nära att hon förlorade barnet. Men barnet föddes friskt och välskapt och fadern hade efter det favoriserat det barn han så nära tog ihjäl. När systern föddes byttest hennes enkla tillvaro mot att kämpa om den uppmärksamhet som hon behövde som det äldre syskonet.

Hon gifte sig tidigt med en "nazist" (hennes egna ord utan att förklara saken närmare) och med honom fick hon tre barn. Och när den yngsta var bara några år träffade farmor min blivande farfar och föll handlöst för honom.
I rätten svarade hon ja på frågan om hon haft en utomäktenskaplig relation och därmed förlorade hon rätten till sina tre barn. Skiljsmässa var inte så hett på 40-talet och hon lämnade sitt äktenskap utan mer än kläderna på kroppen.

I början på 50-talet föddes så min pappa - tyvärr var inte hans pappa någon god man och det stod snart klart att han drack för mycket och var notoriskt otrogen och gjorde sin familj olycklig på så vis. Han slog ut farmors tänder flera gånger och det var nog inte det enda han slog sönder... Han lovade min pappa guld och gröna skogar men gav honom inget annat än fagra löften gång på gång... ännu en skiljsmässa och trasig barndom...

Med nästa man blev farmor gravid men fick ett sent missfall. Min pappa fick inga syskon som han lärde känna. Relationen tog slut eftersom mannen var på sjön och borta i långa perioder...

Men nästa make var en fantastiskt snäll och god man. Han var nästan lite för snäll och fick ha "veckopeng" då han tenderade att skänka bort sina pengar eller köpa totalt onödiga saker för dem...
Den här snälla mannen räknar jag som min farfar. Dessvärre tog cancern hans liv alldeles för tidigt men de år som farmor hade med honom var lyckliga - de reste mycket och levde gott och lyckligt tillsammans.

Den sista mannen hon levde med finns inte så mycket att skriva om - han var inte heller särskilt omtyckt av oss i släkten och det var med en lättnadens suck jag skrattade gott år farmors kommentar när hon kom till mitt jobb en dag och tog en kopp kaffe:

-Jag har gjort slut med Kurt.

Vid det här laget var farmor pensionerad från det städjobb hon älskat och skött minutiöst i hela 30 år sitt yrkesverksamma liv. Hon såg en stolthet i att göra rent och fint i operationssalar och vårdrum på det sjukhus hon arbeta på. Hon var en omtyckt medarbetare som alltid skötte sitt jobb och som aldrig klagade eller kom för sent.
Hon var en fantastiskt kock och älskade att laga mat. Jag minns fortfarande de dignande faten och hon serverade alltid "dubbla efterrätter" så man gick proppmätt från bordet.

De sista tio åren levde hon ensam och trots att hon gett liv åt flera barn och "överlevt fem män" som hon skojade om ibland var hon nog nöjdast när hon bara hade sig själv att rå om. Hon var av en gammal skola - att passa upp och aldrig vara till besvär för någon.

Under mina egna mest turbulenta år fanns hon där för mig. Hon blev ett substitut för både mamma och pappa många gånger eftersom jag kände mig sviken och besviken på dem och inte hade så många andra vuxna förebilder. Många gånger har vi suttit på hennes balkong och snackat till långt in på kvällarna. Hon var stark och smart och klok. Visst har hon gjort många dumma val genom sitt liv - och jag tror hon kände igen sig i mig och mina val. Men hon har aldrig mästrat mig eller gett mig kloka råd. Hon vet att av misstagen blir man klokare, av 'törnarna' blir man starkare och man reser sig och angriper problemen från ett annat håll. Så hon har funnits där för mig och lyssnat på mig. Och det var med stor sorg och saknad vi begravde henne i maj 2009 - några månader innan jag skulle stå brud.

Jag är glad att jag följde med pappa för ett sista farväl när hon hade dött. Hon var så fin där hon låg med händerna knäppta över bröstet i sjukhusrummet.  Ett ljus brann med klar låga på sängbordet och hon såg fridull ut. Jag och pappa stod på var sin sida om henne och berättade roliga anekdoter och skrattade åt tokigheter som vi delat med henne...

Du saknas mig farmor, jag hade så gärna velat att du fick vara med om glädjen jag upplevde på mitt bröllop och jag vet att du hade älskat ditt barnbarnsbarn...
Du liksom vi andra hade förlorat dig i hans fina bruna ögon!
Någonstans vet jag att du kikar ner på oss och håller dig uppdaterad med vad som händer och håller tummarna för att vi reder ut våra problem... 
Om jag inte sa det då så säger jag det nu, jag beundrade dig enormt för att du var en så stark person och personlighet!  Älskade farmor!

Det här är svårt eftersom jag faktiskt tappat 3 av mina äldsta och bästa vänner på 3 år. Det är superjobbigt. Men vi är på väldigt olika platser i livet. Och jag har gått igenom så mycket under de här tre åren. Så många livskriser och dilemman och ångestperioder. De har haft sina bekymmer och livet har splitrat oss.

Samtidigt så har jag kommit så mycket framåt under tidigare perioder i livet så jag faktiskt klarar av att gå igenom de här svackorna utan dem.

Den person som står mig absolut närmast är ju min man. Han kan allt om mig nu och vet hur jag ser ut när jag gråter så snoret sprutar, han vet hur jag ser ut i mina mest privata och intima stunder. Han vet hur jag tänker, hur jag känner och hur jag fungerar.

Utan honom hade jag saknat mina gamla vänner ännu mer såklart. Och med honom i mitt liv har jag ju fått en massa nya vänner!

Det var ju en otrolig sorg att inte kunna föda hans och mitt barn. Det var ju ett kärleksbarn vi ville ha, till hälften mig och till hälften honom. Som en hyllning till att vi träffats! Som ett segertecken för att vi båda lämnat jobbiga saker bakom oss och mött en vän för livet, något som var på riktigt och var sant och bra.

Nu blev det inte så -men på många sätt har det blivit ännu bättre. Vi fick ännu mer jobbiga saker - men vi kämpade oss igenom det tillsammans och vi blev starka och sammansvetsade på så många sätt. Alla som är/varit barnlösa vet.

Min bästa vän är lugn och trygg för det mesta. Han kompletterar mig och gör mig hel. Han är bra på att få mig att känna mig uppskattad, han är kärleksfull och snäll. Han är uppmärksam, klok och allvarsam.
Han är min bästa!

Med honom i mitt liv behöver jag egentligen inget mer och det är skönt att kunna känna så.