För ett år sen hade vi just återvänt till storstan från vårt tropiska paradis med vår son. Vi hade bara varit familj i några veckor men började väl reda ut det ganska bra. Jag tror att vi faktiskt började oroa oss för när vi skulle komma hem egentligen och OM vi skulle hinna hem till jul eller förbereda oss på att stanna över jul och nyår...
Jag var skittrött på maten redan och längtade hem till våra svenska smaker - stark ost och grovt bröd och svenskt godis och allt det goda som hör julen till.

Maken fick uppleva en inhemsk fotbollsmatch och jag var ensam med vår son för första gången :-D

Dagen efter gjorde vi återbesök på barnhemmet och det var en otroligt stark upplevelse. Första gången vi var där var ju så speciell och vi var så spända och nervösa inför det stora i att möta vår son för första gången. Nu var vi föräldrar och lite mer hemma i det. Jag såg de övriga barnen med andra ögon och det smärtar mig att veta att deras existens är så beroende av barnehmmets verksamhet. Både för de barn som bor där och de som går på förskola där.

Den ena pojken som var med vid återbesöket som fått nya föräldrar i Sverige var uppenbart påverkad av att vara tillbaka där. Han såg så ledsen ut och ville inte alls närma sig sina gamla kamrater och man såg hur hela hans huvud fylldes med tankar som han inte visste hur han skulle sortera.

Jag är ändå glad att vi fått en större inblick i verksamheten där. Det är ett välskött barnhem och det gagnar så många barn och familjer att det finns och fungerar så bra. Grundaren till barnhemmet är en otrolig person som fortfarande är verksam trots att hon är över 80 år! Hon är fortfarande med då barnen får sina nya föräldrar och hon är verkligen en hjältinna!

Jag läser också tillbaka att det var vid det tillfället vi gick de sista dokumenten som tillhör vår sons förflutna. Ett par brev skrivna av hans biologiska mamma och ett foto föreställande hans biofamilj.

Den bilden tittade jag på för bara några veckor sedan. Jag höll på att sortera lite av hans papper och tittade igenom lådan med de kläder han var överlämnades i och de minnessaker hans biomamma och fostermamma överlämnat till honom. Med anledning av ettårsdagen av vår familj blir man lite extra nostalgisk över de små fotavtryck som stämplats på baksidan ett dokument. Av att titta på fotot av hans biomamma, bläddra i den lilla dagbok som hans fostermamma skrivitunder de månader som han var där. Ett år går så fort - det tänker man inte på när man väntar på sitt barn - då sniglar sig tiden fram och det känns som om ingenting händer. Men när man väl är familj vill man inte annat än att pausa här och nu och bara lukta på hans hår och sovvarma nacke eller busa och kittla den goa hakan och pussa på hans små fuktiga läppar... Jag är så tacksam över att just han blev vår!