Så kom då dagen som är 'dan före dan' - vi var vakna båda två kl 7 imorse vilket INTE hör till vanligheterna... Maken var ute på en löpmorgonrunda och jag satte på en tvätt och gick till jobbet för att avsluta några saker där. Orkade inte vara kvar igår och städa ur kontoret så det fick bli en kortis idag...
Sen gick jag hem och åt frukost och läste nyaste numret av 'Att adoptera' som handlade om språk...

Sen har jag fortsatt att tvätta - hur kan vi dra ner så mycket tvätt på bara några dagar. Jag tvättade ju för sjuttsingen 5 maskiner i fredags...
Har bäddat rent, sorterat dokument som ska med till landet, burit ner några saker i källaren och tvättat ännu mer...
Sen bakade jag muffins och sen kom besöket; 

S & S och lilla J tittade förbi på en fika och pratstund... Vi växlade pengar eftersom de hade en hel del kvar sen de kom hem för snart 2 veckor sen. Det är gott att ha lite stålar med sig då det inte går att växla till landets valuta i Sverige. Så det här var ju klockrent! Jag har också fått goda råd, tips och lugnande berättelser - det kommer gå fint det här. Tack vare de bloggar vi har läst så har vi ganska god koll på vad som ska ske och hur det ska vara - sen sätter vi vår egen prägel på resan som de individer vi är. Men uppläget är ju ändå detsamma - landa - få barnet - hänga runt lite - träff med "socialtjänst" och mottagande av dokument som gör det möjligt att resa inom landet - välja "semesterresemål" - dra på semester - komma tillbaka och vänta vänta vänta på att ärendet blir klart - sen ändra barnet namn i civilregistret, skaffa landets pass och till sist skaffa svenskt pass - redo för hemfärd...

Det låter busenkelt och känns som det borde gå fort. Men där kan man ju bedra sig. Landets innevånare ger hellre ett svar av något påhittat slag än att man säger "vet inte" så det kan bli missförstånd och tråkiga omständigheter. Drar det ut på tiden får vi byta boende. Vi har ännu inte bestämt om vi ska försöka ta ut föräldrapengar när vi är där eller inte...
det kan ju vara skönt att det rullar på trots att vi inte tar ut några jättesummor - vi får försöka leva med våra tillgångar så långt det är möjligt utan att snåla...

Det visar sig helt enkelt...

Nästa inlägg kommer från en annan värdsdel, ett främmande land, ligga lite annorlunda i tiden... Det är skönt med några dagar att landa på innan vi får sonen - ikväll gör vi som vi brukar - äter taccos, ser på Tv och myser lite i soffan.

Imorgon är det uppstigning tidigt tidigt och det sista pickopacket - sen mot nya horisonter och väldigt spännande äventyr!

En av mina kompisar är gillar att resa och har alltid något nytt ställe på gång att besöka. Av sin mamma har han fått höra att vårt land får han inte besöka - det är för farligt...

Men jag vet att han är lite avundsjuk på oss - så ikväll när vi hade "avskedsöl" på ett ställe i stan så sa jag:

-du är allt lite avundsjuk på oss eller hur...

-Jo, jag skulle jättegärna resa dit men skulle jag komma därifrån med ett barn skulle jag känna mig jävligt orolig...

Det är också den absolut första resan jag planerar att göra där man redan innan avfärd längtar och hoppas att man snart ska vara hemma igen...
Märklig inställning till resan i sig - men man vill ju på något sätt bara hem till sin vardag.
Den vardag man många gånger längtar bort från...

Presenter har vi fått idag med... :-D  och äntligen fick jag min badbalja!
Det blir inte nån helt ledig dag imorgon - det blir någon timmes jobb på morgonkvisten i morgon....

Sen finbesök på eftermiddagen! :-D

Så kom chefen ändå för att säga hej då - det trodde jag faktiskt inte att han skulle göra...

Där ser man - man blir överaskad in i det sista...

Trots att det inte känns stressigt finns det några småsaker som gör mig lite nervös...

Dels att inte fk ska acceptera de dokument vi skickat in - dels att det paket jag väntar på inte ska komma fram. Dels att det ska bli strul på jobbet och att det inte kommer finnas någon styrning. Dels att vi har glömt något viktigt... Kanske tycker han inte om oss...

Kanske ballar brorsan ur och har nån megafest här och huset går i bitar...

Kanske blir vi kvar i evigheter i landet, kanske tar pengarna slut?
Kommer de nya försäkringspappren fram innan vi reser?

Ja det finns mängder med oroande tankar såklart. Det är fortfarande helt ofattbart att vi ska få ett barn tillslut. Efter alla dessa år av väntan så är det äntligen vår tur...
Det är en självklarhet men ändå ofattbart - kan någon förstå det?

Jag ser hans bild många många gånger varje dag men det har inte helt gått in att det är min pojke. Jag har köpt och tvättat och vikt hans kläder men det är ändå bara plagg. Det blir inte verkligt förrän han finns i dem. Jag har målat sista penseldragen på hans lilla säng och täcke och kudde ligger i skåpet med fina påslakan på. Men eftersom min lillebror ska bo här så har vi inte bäddat och gjort klart. Jag vet att det kommer ta ca 20 minuter att fixa det när vi återvänt - han kommer ju inte kunna glädjas åt "sitt rum" på samma sätt som ett större barn heller så det kommer bli bra ändå.

Det är några detaljer på jobbet som inte gått i lås idag. Imorgon blir det sista putsen och lite städning och avslut. Att lämna nycklar och kontor och "gå hem"... Det är otroligt skönt att den dagen kom tillslut. Som jag längtat efter den.

Torsdag blir en konstig dag - då ska jag bara fix och greja och packa och kanske få lite trevligt besök :-D
Undra om jag kommer kunna sova alls på torsdag natt? Gott med några dagar i landet att acklimatisera oss - samtidigt som jag så gärna vill få träffa sonen så fort som det bara går! Men vi får hålla ut. Jag sätter ett kryss på kalendern på kylen varje kväll och det är idag 6 dagar kvar tills vi får möta hans blick den allra första gången!

bilden är lånad på Internet