litenlangtan

Inlägg publicerade under kategorin adoption

Av litenlangtan - 25 oktober 2012 07:50

Historien om hur mitt barn kom till mig är lång och snårig. Det har gjort ont - och självklart är det en resa och en längtan som aldrig kan glömmas bort eller förminskas. Men den var tvunget till att gås igenom - genomlevas. Jag läste det någonstans - tror det var hos Maja, de starkaste får vänta längst.

Nu är det alldeles snart ett år sen vi blev en komplett familj. En mamma, en pappa och ett barn. Att det blev ett så litet barn är oss en gåva, så oväntat, så häftigt! Att vi fått vara med om denna lilla persons stora stora utvecklingssteg. Nästa skutt kommer bli att han börjar tala på allvar... Igår härmade han flera nya ord. Han sätter dem inte perfekt men det är på gång - starkt!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker väldigt mycket på vår första tid tillsammans just nu. Minnena kommer ikapp, många vi känner firar fådelsedagar nu också och det är så magiskt att minnas tillbaka.
Jag var inte direkt nervös den där morgonen. Jag hade sovit dåligt, för jag var uppspelt, förväntansfull och lite pirrig. Jag visste ju ganska bra vad som skulle till att hända - fram till det ögonblick då vi fick varandra. Efter det kan ju ingen förutsäga hur just vårt möte skulle bli, hur dagen skulle förlöpa, hur den första natten skulle bli...

Då är det skönt att ha bilder att minnas genom. Jag skrev också en dagbok i pappersform som jag bläddrar i nån gång varje månad när jag fyller på med lite nytt som hänt.
Vi berättar ju också historien för honom; om hur just han kom till oss...


Idag har jag också beställt ett litet ringbundet album med bilder och egna texter som gör att vi tillsammans kan läsa och berätta och titta på bilder om hur den tiden var! Jag har länge tänkt att jag ville sätta ihop bilder och texter till en slags bok om hur just vår familj bildades.
För säkerhets skull gjorde jag två exemplar - ett att älska och läsa och bläddra i - och ett att spara till senare i livet...

ANNONS
Av litenlangtan - 23 oktober 2012 13:30

Redan för länge länge sen tänkte jag tankar om fler barn... Långt innan alla svårigheter kom upp till ytan såklart. Men även efter det - det har liksom inte funnits i min värld att 'det blev bara ett barn' egentligen...
Maken är inte lika säker. Han har haft långt mer moraliska betänkligheter kring adoption och tycker nog egentligen att den här fina sonen vi har fått är mer än nog med tanke på våra framtidsutsikter där i början av 2008.
Jag har liksom aldrig nöjt mig med vad som sagts till mig. Varför skulle inte jag kunna, vilja, önska, få?
Varför ska jag nöja mig? Med det som är. Om jag kan få mer?


Alla som får barn (på vilket sätt det än må vara) gör ju det för sin egen skull på alla vis. Barnet själv kan ju inte ha en önskan om att komma till. Ett andra barn kan man få av andra anledningar - det första barnet kanske vill ha ett syskon...  


Även om vår son inte förstår vad vi säger så frågar jag:

-Vill du ha ett lillasyskon?

Och han svarar med att flina upp sig...


I nästan alla andra fall där vi frågar saker som kan besvara med ja eller nej använder han ju sig av just de svaren. Huvudskakning eller nickning... Även om han inte vet vad vi frågar om...



Nåär det kommer till syskon är det inte helt enkelt. Vi bor litet och skulle förmodligen inte ens om vi ville få bo kvar med tanken om att vi ville ha syskon till vår son. Större boende=mer utgifter.
Plus att det inte bara är så enkelt som att hoppa i säng...
Näe, oddesen är ju inte alls på vår sida att det överhuvudtaget ska bli syskon.
Jag är snart för gammal för att få lov att adoptera - trots att jag själv känner mig pigg och ung och nog orkar med ett barn till. Sen har vi ju det här med adoptionskostnaden. Det är D Y R T att adoptera. Vårt land är ett av de dyraste. Men för övrigt finns det ju inte "billiga" adoptionsländer. Det är galet hög kostnader vart man än väljer att adoptera från. Sen är det tiden man väntar.
I efterhand har de 3½ åren sen vi ställe oss i kö gått fort. Ett år har jag varit förälder. Ett år som bara susat förbi och lämnat mig full av tankar, minnen och känslor. Men vad fort det gått!

Men frågan är om vi hinner vänta på ett barn till. Speciellt med tanke på att det verkar tjorvat ihop sig i landet vi hämtat vår son i.
Pengar och tid...

Tid och pengar...

Well. Vi står i "syskonväntanskö" iaf... man vet aldrig - ett arv, en lotterivinst, ett oväntat tips på en bostad, en skänk från ovan... något kan gå vår väg. Och gör det inte det så har vi iaf fått högst vinsten en gång!


ANNONS
Av litenlangtan - 1 oktober 2012 15:09

Märkligt ändå hur man kan dela det mest intima och privata med en ganska främmande människa... Idag träffade jag en av våra leverantörer på jobbet. Minns inte helt hundra vad vi snackade om men i förbigående sa han att vi ska nog också göra 'det där'... Först förstod jag inte riktigt vad 'det där' handlade om men jag stannade upp iaf och frågade vad han menade...

-Adoptera alltså...

Jaha, det var det som 'det där' innebar...


Så kom vi då att prata om han och hans frus historia. Endometrios - aggressiv, allt ser bra ut, 3 "gratisförsök" på SU, 6 återföringar, ägg i frysen, långa långa nedreglerinsperioder, dumma kommentarer, föräldrautbildning, "så litet barn som möjligt" osv osv...


Jag tänker att jag och många många fler blev förvånade när vi faktiskt fick en sån liten bebis. Jag och de allra flesta som är i kontakt med adoption får ju mer eller mindre höra att någon bebis blir det då rakt inte! Så räkna inte med det...Såklart måste de som informerar om adoption "ta i lite" för att det faktiskt är något helt annat man får än vad man tänker sig i begreppet "få barn". För det handlar ju inte så ofta om ett rödrosa knyte med skrynklorna kvar och lite hopklämt huvud... Jag själv var ju rätt inställd på en ca 1,5-åring med spring i benen och mörka lockar (?). Förhoppningsvis skulle hen kunna ha de kläder och leksaker som jag skaffat åt hen men tja, sånt kan man ju inte veta... Nu blev det ju inte så! (fast kläderna kommer sonen växa i inom kort så det var ju välinvesterade pengar!) Och samtidigt som jag känner igen tanke på "ett så litet barn som möjligt" så släpte jag den tanken ganska omgående när vi så slog in på spåret adoption.


Nu är de inte framme där i sina tankar ännu. Hon håller sig kvar med sina sista tappra förhoppningar om biobarn. Han har redan sneglat åt adoption länge. De har lång kötid i Sverige redan...


-Vad är problemet, ta steget, det är inget ni kommer ångra. IVF hinner ni med än i några år säger jag...
I dag var säljaren tillbaka för att ställa in något i buiken. Det råkade sammanfalla med att min man och min son tittade in för att äta lunch med mig. Säljaren fick således hälsa på vår lille kille...
Jag hoppas det hjälpte honom i sitt ställningstagande för adoption!

Av litenlangtan - 21 september 2012 07:08

Jag minns så väl den tryckande känslan av att vara den ENDA i hela världen som inte kunde bli gravid. Jag kände mig så otroligt ensam i det. Även om min man var en del av den känslan - han kunde ju inte heller, så var ensamheten så stor, så tung, så oöverkomlig...

Även om det fanns tips, råd, hjälp att få så var hopplösheten alltid med en. Länge länge hade jag denna ständiga följeslagare, att vara ensam och utsatt. Alla andra verkade ju lyckas...
på något jävla sätt så funkade det alltid till sist.

Idag är det nog lättare - det har visats flera TV-serier, diskuterats, debatterats, radiopratats, lyfts fram och upp. Barnlöshet är kanske inte lika skamfyllt och ensamt längre? Eller har jag fel där?

Hur som helst så minns jag en ständig önskan - att inte känna mig fullt så ensam i det hela. Att hitta någon som hade samma fel, samma svårighet, samma problematik... För att kunna till fullo identifiera mig med den personen. Den kvinnan.


Jag har fortfarande inte träffat någon med exakt samma problematik men det spelar mindre roll nu - jag är ju mamma äntligen och alla de gamla känslorna är borta.

Från det att vi släppte biobarn och fokuserade på adoption kändes det mycket mindre ensamt. Det handlade inte längre om metoder, tur, skicklighet, rätt klinik, rätt tid, rätt kost, rätt medicinering, rätt förutsättningar. Inom adoptionen hade vi alla ungefär samma mål och mening. Att bli föräldrar till ett barn som redan finns. Vägen dit ser ju olika för alla och naturligtvis har vi alla olika frågeställningar...


Om jag kan hjälpa till och svara på någons nyfikna frågor kring adoption så ställer jag mer än gärna upp med det. Om jag kan hjälpa ett par fatta beslut som leder fram till att ännu ett barn får ett nytt hem så gör jag det gärna...
Om någon redan fattat beslutet och tvekar på vilket land man ska satsa på så berättar jag mer än gärna om våra erfarenheter av vår sons hemland.
Om jag kan ingjuta lite hopp och glädje i en barnlängtande blivande mamma eller pappa så skulle jag bli glad!

På söndag kommer ett par hem till oss - det är för mig helt okända människor - men de är väldigt nyfikna på adoption och jag ska göra det jag kan för att ge dem svar på deras frågor!


Har du något du undrar över så får du jättegärna ställa din fråga här till mig eller i frågeformuläret här till höger!

adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 1 augusti 2012 17:09

Självklart förstår jag att intresset dalat när jag inte längre skriver så ofta - men 50 000 besökare på ett år - det hade jag nog aldrig trott!
När jag tänker tillbaka på förra sommaren - hur jag bestämde på försommaren att okej - det KOMMER INTE HÄNDA den här sommaren men till hösten! Och när hösten kom blev allt olidligt tråkigt och jag tappade hoppet om att det skulle bli ett barn 2011 faktiskt. Vår sena höstresa gjorde lite lite för att pigga upp oss men så snart vi landade på svensk mark igen kom mellankolin över mig igen. Det skulle A L D R I G bli vi...

Men så plötsligt hände det! Vi blev mamma och pappa till världens härligaste lilla kille och han växer och frodas, får tänder, går och nästan springer och lär sig nya saker hela tiden!
Han är läraktig och smart och fin på alla tänkbara vis! Och jag kommer sakna att inte hänga med honom varenda dag när nu hösten snart närmar sig igen!
Igår skickade vi in en anmälan till kommunen om dagisplats från vårterminen 2013! Det känns galet!
Nästa vecka ska vi gå ut - bara jag och maken - vi ska se en film på bio. Min mamma ska vara barnvakt. Men antagligen bara till ett sovande barn. Vi planerar att lägga som vanligt och sen smyga iväg och se Batmanfilmen (bara 2 timmar och 45 minuter!) och sen åker vi hem igen och hoppas han fortsatt sova...
Det där med barnvakt på vaken tid får komma sen - är vi onormala som inte haft nån form av barnvakt än? Är det osmart med tanke på förskolestart till årsskiftet? 
Vi är fortfarande de enda som skjuter barnvagn, byter blöjor, klär på och matar - alltid - även om vi träffar andra...
Kanske dags att långsamt försöka introducera andra i omvårdnaden av sonen... Jag tänker att man är uppmanad att vara exklusiv i början men nu har det ju snart gått ett år...
Ge mig lite råd är ni snälla - eller tips på var jag kan hitta råd eller info om det här!

Maken har gett mig lite ensamtid idag och vi har dessutom gjort en rolig fotogrej tillsammans som ger oss bra material för återrapport nummer två som snart ska in.
Har jag tur kommer jag ut lite i skogen för att plocka lite bär och svamp också i veckoslutet!

Av litenlangtan - 8 juli 2012 19:29

Helgen har varit bra men jag har varit ledsen. Jag insåg i går att en väns barn fyllde år och vi har inte varit bjudna på något kalas i år. Det känns konstigt och märkligt. Vi har ju varit där under alla år vi var barnlösa. Suttit där först med andra gemensamma vänner utan barn, sen med fler och fler gravida magar och sett deras barn växa upp. Men i år var vi visst inte välkomna. Trots att vi mer än någonsin var legetima gäster på ett eventuellt barnkalas. 
Jag vet inte varför vi inte var bjudna om det nu var barnkalas. För inte ens det vet jag. Men facebook skvallrade om att en annan gemensam bekant skulle på barnkalas och kvällen avslutades iaf med att vännens bror suttit på deras uteplats och spelat gitarr.

Det känns tungt att tänka att vi setts mindre i år sen jag fått barn och är hemma varje dag - än vi någonsin gjort på de 12 år vi känt varandra. Vi sågs betydligt fler gånger för en timmes lunch förra året - då hon var föräldraledig iaf. Men alltid på mitt initiativ.

Och visst har jag inviterat henne till lunch även i år. Och visst träffades vi. Men efter det har vi varken setts eller hörts mer än 1 gång på hela våren. Det var nyligen när min son fyllde år. Då var hon här men pratade mest med våra andra gemensamma vänner (som hon förmodligen pratar ganska ofta med ändå) och inte ett ljud om att ses eller höras. Inte ett ord om min son. Inte nåt.


Jag borde kanske ha en egen kateori ute till höger där - vänner mm - eller nåt. För jag vet att det här är en upprepad historia. Jag känner mig mer ensam nu än någonsin tidigare tror jag.
Men det känns jävligt jobbigt att alltid vara den som kommer med förslag om att ses. Alltid är den som hör av sig. Alltid är den som tänker tanken först att det var länge sen...


Människor runt om mig har hektiska liv. Men de kan fan inte vara så jävla upptagna så de glömmer av att jag finns? Men det är väl enklare att gilla en status på facebook än att ta sig tid att ringa. Det är väl enklare att skicka ett SMS än att träffas... Eller kanske läsa sonens blogg och känna att "de har ganska fullt upp verkar det som" - fast jag vet inte ens om hon läser bloggen längre...

Det är konstigt det här med hur dagarna på något sätt ändå går, passerar förbi, för ensam är jag ju inte. jag har ju honom som fyller mitt liv med innehåll. Men mina vänner tycks vara så jäkla upptagna så jag vet inte vad. En del har inte ens tid att svara på meddelanden.


Jag må vara besk och syrlig och trist och gnällig men ensam är just vad jag känner mig. Jag tänker att det kanske bli bättre sen när sonen växer upp lite och börjar på förskola och får lekkamrater mm. Visst har jag träffat nya vänner genom barnlösheten och honom - men det finns inte tillräckligt många för att ersätta dem som inte längre tycks ha utrymme för mig. Vi har inga grannar med barn i exakt samma ålder. Ingen i området är föräldraledig med en liten. Det finns en tjej som jag träffar ibland från öppna förskolan - nästa gång vi ses ska jag be om hennes nummer.

Det gör ont att tänka att vännen här ovan - med barnet som fyllde år - hållit sig vän med mig tills mitt helvette var över?
Även om jag försökt tränga undan saknade efter henne och ilskan över att vänskapen oss emellan verkar bero på mig - hör jag inte av mig så finns inte jag?! Hur gör andra? Hur tänker du?

Jag vill inte förlora de vänner jag har - men samtidigt så orkar jag faktiskt inte ge och ge och ge och ge och ge och aldrig få något. Jag orkar inte känna så här gång på gång. Jag blir ledsen och känner att det är tungt och sorgligt att vara jag just idag.



Av litenlangtan - 2 juli 2012 22:46

Har haft en bra dag trots skitväder; träff med genustjejerna och sen promenad. Sonen har varit på gott humör hela dagen. Han sover bra, äter bra och det går att bryta hans plötsliga utbrott ganska bra för det mesta... Igår skulle jag såklart lyssnat på Sommar i P1 men det blev idag istället. Jag tror att de flesta som adopterat kan känna igen sig i det Klara Zimmergren berättar. Om barnlöshetens svartsjuka, alla väntansåren och hur fantastiskt det är till slut - när ens vardag är full av barn precis som alla andra verkar ha det! De sista meningarna fick mig att med tårar i ögonen omfamna både son och make på golvet i vardagsrummet. Pussa min son i hans svettlockiga nacke och med stolthet kyssa min mans mjuka läppar! Vi är familj nu! Om du inte lyssnat så gör det! http://m.sverigesradio.se/artikel/5127732?programId=2071Och tack Klara för att du gör det obegripliga gripbart även för dem som bara ligger sig till sina barn!

adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 29 juni 2012 13:42

Tid för nästa återrapport bokad idag med sympatisk människa från kommunen. En extra person skulle följa med för att få lära sig! Bra tycker jag! Veckan då rapporten ska lämnas in blir händelserik... Årets familjegrillning, picknick i Slottskogen med AC och som grädde på moset är en stuga bokad i skärgården! En tung grej är att återgå till jobbet men jag gjorde ett litet besök hos dem nu i veckan. Det kändes bra. Det blir bra. Förhoppningsvis bättre än det var innan. När allt nu fallit på plats i livet och jag inte längre är barnlös kan det aldrig mer bli detsamma... Det känns bra.

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se