I veckan fick vi en SMS-inbjudan av A's familj till deras äldsta sons 5-årskalas...
Eftesom jag var förutseende nog att köpa på mig några paket när vi var i Ullared förra helgen tackade vi ja...

Fast vi bokade in en brunch på tu man hand innan och sen gick vi en promenad och ställde ett ljus i minneslunden där min farmor är begravd... Jag "talade" till henne lite och berättade att jag hälsat på hennes syster och att jag väntade på ett barn nu och att jag någon gång ska ta med mitt barn till samma plats så hon kunde få h*n.

Väl på kalaset så berättade vi för Herr A att vi varit på brunch...

-Åh, ja, det kan man ju göra när man inte har...

inte har... Öh, ja, äh, inte har...
ja, när man inte har några barn, hö hö hö hö...

Jag och maken tittade bara på honom...

Jag trodde att vi skulle slippa sånna här saker nu när tamigfan alla vet om vad som är på G eftersom A lyckades få detta till livs på kräftskivan.
Jag hade ju också kunnat önska att Herr A kunde försökt vända denna klumpiga kommentar till någont positivt:

-Ja det kan man ju göra när man ännu inte har några barn, ni får passa på nu då, hur gårdet förresten för er? Jag hörde av A att...

Men nä, bara pure evil... Jag förväntade mig inte något annat heller...
A nämnde också att G bjudit in henne till symöte i veckan men hon kunde nog inte komma... Jag har nämligen inte bjudit henne till de två träffar vi haft innan. Det är mitt medvetna val...
För varje gång vi ses så blir jag mer och mer övertygad om att de inte platsar i mitt liv längre. Jag orkar inte känna så här efter att vi setts. Det är för energikrävande, för jobbigt att hela tiden känna sig kränkt av deras snack. Och Herr A får det ofta att låta som om det är synd om dem som HAR barn... och de har minsann aldrig uttyckt någon sorg eller medkänsla över att vi tyvärr inte kan få barn. Utan det blir alltid nån slags krystad kommentar om att vi har nån slags tur som inte har barn... Hö hö...

Nä, jag är klar med dem nu.

Imorgon ska jag ha möte med kollegan och chefen...
Har gjort 2 lektioner på fackets karriärguide idag och jag har funderat på mina styrkor och vad osm peppar mig och motiverar mig...

Nu kommer maken och vill ha med mig till sängen :-D