Jag har inte ens lagt hans namn på minnet, men han har försett infertila kvinnor med möjligheten att få barn genom att befrukta äggen utanför kroppen... Och nu har han fått ett fint pris för det!
Visst är det helt fantastiskt att det går och att det lyckas gång på gång och att utvecklingen går frammåt...

Jag läste i gårdagens Metro att man ser över möjligheten att transplantera livmödrar (heter det så?) till kvinnor som på något sätt berövats sin eller har fel på dem...
Jag läste också någonstans att man tror att äggceller också förnyar sig - att man gjort studier på självlysande möss som fått en annan mus's äggstock transplanterad och därefter producerat självlysande ägg i den transplanterade äggstocken... håhå jaja...
Det skulle innebära att jag i princip skulle kunna producera friska ägg även om jag hittentills bara fått fram sjuka/dåliga exemplar...

Helga skrev så bra om mottagandet på kliniken när det faktiskt inte funkar. När det inte finns förklaring till varför det inte går. När gränsen är nådd för egen del.

Jag kan inte förklara varför jag drev det så långt med så jävla dåliga odds när jag ser tillbaka på vår historia...
Men någonstans bakom kröken fanns ju alltid en solskenshistoria, ett unikt exempel på att aldrig ge upp hoppet, att fortsätta kämpa, det KAN funka nästa gång...
Eller inte...

När jag frågade läkaren om chanserna inför vårt 3:e IVF säger han:

-Det kan gå bättre, det kan gå sämre, det kan gå lika...

Och med facit i hand gick det totalt sett sämst... Eftersom vi lagt ner så mycket tid och pengar på att behandlas med akupunktur, äta rätt, träna lagom, oroa oss lagom, slappna av och sköta om oss...
Och jag kan förbanna mig själv som inte litade på läkarnas instinkt att försöka med korta protokollet men vafan... Det hade förmodligen gått lika illa det. Så... det jag vill ha sagt är att jag efterlyser ett bättre bemötande på kliniken, mer individualism, mer stöd och råd om alternativen. Jag träffade ju psykologen där på kliniken vid något tillfälle men jag kände att hon satt och "rapade" samma meningar hela dagarna... Det fanns liksom inte något som var riktat till MIG, det var till alla i min situation, som inte kunde få barn utan hjälp... Jag kände inte att det talade till mig...

När vi gjorde vårt sista besök för att eventuellt avsluta (hade jag blivit erbjuden ett försök till hade jag tagit det!) så sa läkaren att det enda han kunde göra för oss var att skriva ett infertilitetsintyg inför adoptionen...
Men det vet jag inte om vi behöver något än...
Men tack, det känns ju bra att veta att han ställer upp...

Jag har iofs undrat lite över möjligheten att genomgå äggdonation. En av mina vänner sa tidigt att hon kunde tänka sig att ställa upp som donator om det blev aktuellt. Det är stort tycker jag, att genomgå den fasen för någon annan. Jag vet att jag läst en blogg på FL om en mamma som fick tvillingar med "donatorsäd" tror jag och sen "gav igen" genom att donera ägg till någon annan... Det är en fin gest...

Jag kan ju inte ens lämna blod - vilket jag väldigt gärna skulle göra - jag är för kort... :-(
Hade jag lyckats och fått barn med IVF hade jag lätt kunnat tänka mig att donera fler ägg - om min kvalitet hade räckt för det... För att ge tillbaka liksom...

Nu har vi bara försett labbpersonalen med misslyckade embryon som de kunnat göra tester på...

Jag har fortfarande inga svar på varför mina ägg var fläckiga. Men eftersom jag har huvudvärken från helvettet nu och har så haft i 2½ vecka nu så funderade jag på om jag kanske kommit in i ett tidigt klimakterium med tanke på att mina ägg var i så dåligt skick... 
Jag har hört mig för lite och det verkar som om man inträder i klimakteriat ungefär samtdigt som sin mamma - min var 48 - vilket inte förklarar varför jag skulle hamna där nu - på något sätt...
Men jag vet också att min vän R har en mamma och mormor som kom tidigt i klimakteriet, runt 38 års ålder... Som tur är är hon nog ganska klar med att vara gravid snart då hon ju väntar nr 2 och hon har ganska precis fyllt 30...
Men hon hade ju gärna väntat lite till på barn om det inte blivit ett "hoppsan" där för 3 år sen...

Jaja, huvudvärken sköter sig lite bättre idag iaf - jag har druckit massor med vatten och vart på toa rätt många fler gånger idag... Jag har ätit frukost och jag har haft mina terminalbrillor på mig - för att minimera risken att det har med ögonen att göra...

Well. Jag får hoppas att det släpper...
Jag längtar hem till min koftstickning faktiskt. Pysslade lite granna hemma igår och plockade sen fram garn till en liten kofta och satte fart... Det här är mitt första egna barnplagg förutom de små sockarna som jag gjorde i somras... Ska bli kul att se hur det blir - synd bara att man inte har nån att prova den på...