Kvarnlyckan har skrivit ett inlägg om hur hon uppfattar barnlöshet... Det fick mig att tänka lite. Hur har den sett ut hos mig - hur ser den ut idag?

Det har tagit mig flera dagar att skriva det här inlägget och jag har raderat, omformulerat, ändrat och lagt till... det var ett av de svåraste inläggen att skriva på länge. Det här inlägget om hur barnlösheten präglat mig och format mig...

Jag är min barnlöshet och jag lever mitt i den varje dag... För det mesta går det bra och jag kan genomleva dagen utan att grina eller deppa ihop - för jag har lämnat det värsta bakom mig. På ett sätt väntar vi ju också barn nu - men det syns ju inte utanpå alls... och vi vet inte när det lilla barnet kommer...

Hur jag ändå försöker vända och vrida på fenomenet barnlöshet så kan jag inte annat än att definiera den som en känsla av utanförskap.

Utanförskapet skapar klyftor mellan mig och omgivningen - men bygger ju också broar och bygger nya vänskaper...

Utanförskapet behöver kanske inte nån närmare förklaring men det går ändå att liknas vid att allt är som vanligt men plötsligt tappar man alla sinnesfönimmelser... Man ser ut att fungera men är död för omvärlden på insidan...
Alla omkring en fortsätter se, känna lukter och smaker, höra och känna - men att jag plötsligt är halvblind, halvdöv, utan känsel och smak. Livet tappar plötsligt själva funktionen - men det går att lära sig fungera utan sinnenas fulla funktionalitet...

Barn upplevs ju med alla sinnen; de hörs, syns, luktar och känns ljuvliga...
Det vet ju alla som kan uppleva dem...
Men jag blev plötsligt berövad alla sinnen och även andra saker som känns, hörs, luktar och smakar blir ju inte riktigt lika bra eftersom allt fick en grå hinna över sig som känns klibbig och fadd...

Det kan vara lätt att känna att man lägger för stor vikt vid sin barnlöshet - men det blir väldigt lätt så då vart man än vänder sig ständigt och jämt möts av barn, magar och allt detta snacka om familjer...

Jag vet inte om jag skrivit det förrut - men 3 veckor i Thailand i våras var som en befrielse för själen. Där kunde jag slappna av och känna en sorts frid och hämta kraft... Det var ganska få som var gravida överhuvudtaget...

Jag tror också i mitt stilla sinne att när vi väl har vårt barn hos oss kommer den grå klibbiga hinnan plötsligt ryckas bort och världen återfå sina smaker, dofter och färger. Livet kommer gå snabbare, bli tyngre men också lättare, allt kommer speedas upp igen och tiden kommer inte räcka till...

Jag fick en bild av att sitta ensam på en rostig, trasig grå karusell och åka runt runt runt.

Maken sa i förra veckan att "han är tacksam för det barn som kommer" och JAG måste också känna så...
Eftersom jag inte har en aning om när eller hur eller vem än så länge så är det svårt att förhålla sig till det. Jag tycker att jag hela tiden ser och hör och läser om adoption med förhinder...
Det är ingen lätt väg vi valt. Det kommer dröja och det kommer bli tufft även framöver... Och jag som bara önskar att den rostiga karusellen kunde stanna och jag kan återfå mina färger, mina dofter, mina synintryck och smaker! Jag vill börja leva på riktigt igen och inte känna mig halv...

Barnlösheten gör mig halv...