Igår tänkte jag ringa till pappa men jag gjorde det inte - för jag har för mig att han jobba sen då jag är tidig... alltså skulle han inte kunna prata.

Idag kom han in på jobbet och jag berättade för honom att vi kommit fram i kön och att vi skall skicka in vår ansökan och han ska bli morfar, kanske så tidigt som till sommaren redan...

Inga överdrivet glada miner, inga direkta följdfrågor, inga grattis - ganska beige mottagande av mina glada nyheter...

Well, well... alla kan inte bli uppåt-väggarna-glada...

Men nu i efterhand tänker jag på min brors berättelse om deras nya soffa:
Brorsan och hans tjej har renoverat sitt allrum i källaren och skaffat sig en ny bred soffa...
Pappa med sambo är på besök och kommer ner i rummet och börjar genast klanka ner på soffan...
-åh nej, det är en sånd är soffa som vi äldre inte kan sitta bekvämt i och än mindre ta oss upp ur sen...
Det är en vanlig soffa och VEM i hela friden sitter med ryggen mot bakre kudden och fötterna i golvet i en soffa nu för tiden?

Nästa kväll kommer brorsans sambos föräldrar på besök och rusar ner i undervåningen för att "spana in den nya soffan!"

När pappan kommer ner i rummet gör han ett soffdyk och landar på rygg och vräker sig ordentligt och utbrister:

-FY FAN VILKEN SKÖN SOFFA!

Ungefär samma ålder på folket - men totalt olika som personer...

Vem vill man bjuda hem igen?

Pappa ska komma tillbaka till jobbet imorgon på förmiddagen. Kanske orkar jag påtala att jag inte velat ringa honom - just på grund av att vår kommunikation går ut på att jag ringer och njuder in mig själv...
jag vill att han/de bjuder till mer - det måste visa intresse de också.
Vår relation kan inte bygga på att JAG driver den framåt...

Kanske orkar jag påtala min tidigare ilska och ifrågasätta hur det blev som det blev?
Sen kan jag efterlysa lite mer intresse för vår "kakan" också kanske?!

Hade efter jobbet en supermysig förkväll med min vän från FL... Hennes lilla kille har blivit stor nu, 9½ månad och glad och sprallig! Vi tog en lång promenad i Slottskogen och sen fikade vi på Linnégatan!
Jag berättade att jag nu är "havande" :-D
Hon blev skitglad och sen pratade vi en hel del om allt och hon delade med sig av en bra men tråkig nyhet - Jag delar hennes glädje och sorg såklart...
Jag förstod på henne att hon tyckte det var svårt att kanske prata med just mig om det men jag försäkrade henne om att det är helt okej. Jag är snart ifatt henne... allt kommer bli bra även för mig!

Hennes ödmjukhet och empati inför mig och våra medsystrar är beundransvärd! Tänk om alla tänkte och agerade som hon? Hur annorlunda skulle det inte se ut i världen då?

På vägen hem sen ringde mamma... jag berättade att nu var vi officiellt igång och hon blev jätteglad! Dessutom hade hon postat något till oss, eller till "bäbisen" eller barnet rättade hon sig snabbt. Till er alla!

Jag hoppas det kommer fram imorgon, jag är jättenyfiken!

Gott att han åtminstone mamma ombord på den här skutan...
Hoppas att vår hoppiland-kalle-hemutredaren har hittat den där livbojen vi saknar...
Annars driver vi bara...

NU måste jag sova... nattinatti!

Alltså. Det är väl ingen hemlis att jag inte gillade vår hemutredare... Sist när medgivandet hade fel ålder tvingade jag min snälla man att ringa henne (jag kunde liksom inte behärska mig och jag var så arg. och jag beordrade honom att BLI ARG.)
Nu behövdes inte det men det är ändå helt bedrövligt att A L L T ska ta sån tid och att allt ska suckas fram och att hon noterat att medgivandet var fel men inte gjort något åt det förrän vi tog kontakt med henne...

Nu fick jag mail från vår AC-kontakt med allt som behövdes komppletteras med...
*suck*

När hemutredningen är ställd mot Colombia ska vissa specifika saker vara med och eftersom hon hade dessa punkter i sin ägo men inte vi så var det ju ändå med lite osäkerhetskänsla som vi på sista träffen satt och lyssnade när hon rabblade igenom de punkter som ska vara med...

När vi sen fick hemutredningen för påläsning så var jag så arg och ledsen över hur illa skriven den var så jag kunde inte ens tänka på vad för punkter vi saknade och behövde fylla på med...

SÅ nu måste vi förmodligen träffa henne IGEN och gå igenom de saker som ska kompletteras med. *URK* jag känner motvilja...

vill. inte. alls. träffa. henne.

Men, det är mycket man inte vill och nu när vi ÄR på G så är det bara att ta tjuren vid hornen och görat. punkt.

Så idag ska jag ringa familjerätten och söka henne för att boka in ett nytt möte. För jag anser att hennes anteckningar INTE kan innehålla all info om allt eftersom vissa punkter kändes nya för mig...

Well. Det är väl som att gå till tandläkaren, det ska bara göras...

Bra är dock att jag anmält intresse till en googlegrupp som handlar om landet och där finns ett antal personer som adopterat/vill adoptera och där finns massa info om hur saker går till. Där finns också ett par som är några månader före oss i rullorna och väntar BB som bor i samma trakt. De har haft samma hemutredare och jag ska maila henne för att höra om hennes åsikter om henne är desamma...

Idag ska jag också försöka ringa till löneadministartören och höra mig för om ett arbetsgivarintyg och föräldraledighet och hur många semesterdagar jag har kvar osv...