Idag gick jag till Lindex efter jobbet och kollade på kläder... till vårt barn.
Det är ju skitsvårt att köpa kläder till nån som antagligen finns men som vi inte vet hur stor h*n är...

Jag surfade lite på storlekar igår och resonerar lite som så att det är lika bra att köpa stora storlekar och mer unisexkläder än uttalat tjej/kilkläder.
Är vår unge för liten för kläderna när vi får h*n så växer h*n ju i dem. Är det övervägande tjejgrejer och vi får sen son, ja då är det ju lite jobbigt.
Men det är dax att börja få lite föräldrafeeling nu...

Men det känns skumt...

Jag berättade för chefen att det är nog på gång nu att skicka ansökan snart... och att det KAN gå fort sen när den väl är iväg. Eller så tar det längre tid... svårt att säga...
Hade inte tänkt säga något förrän den var iväg men han är ändå ganska insatt och jag har fått för mig att det är lika bra att vara öppen med det.
-hur länge ska du vara föräldraledig då?
Vad svarar man på det? Har jag ens funderat på det? Inte på väldigt väldigt länge iaf... :-D

Minst sex månader till att börja med sa jag... För det måste man väl ändå säga är en bra start.

Vi har inte fått tag på vår kontakt på AC. Maken har mailat men inte fått något svar. Är det någon annan som hört om att man bara försvunnit från kölistorna utan att det meddelas oss? De borde ju i ärlighetens namn ta kontakt med oss först och säga att NU är det på G innan de tar bort oss från köerna?! Eller???
Det är så märkligt... Lika märkligt som att vårt könummer plötsligt fanns i köerna innan vi ens var kontaktade - så försvinner vi redan på samma sätt...

Knasigt...

maken ringde från sin mobil och jag hade inte möjlighet att ta det just då... Ringde upp nu en kvart över 12...

-Vi är inte med på någon av kölistorna nu på AC säger han...

Jag ringde till vår kontakt men de har ju lunchstängt nu...

Jag får försöka ringa igen efter kl 13...
Men innebär det här vad jag tror så är vi inte långt borta nu...

Det kan också vara så att någon gjort något tokigt - vi har ju hoppat fram och tillbaka och upp å ner på de där listorna och plötsligt finns vi på en men inte de andra och sen på de andra men inte den första...

Men jag hoppas att det här innebär att vi är N Ä R A nu...

Imorse när jag kikade fanns vi på 2 av 3 listor där vi borde finnas med - nu på ingen... jag återkommer när jag fått tag på nån där...

*magen rör på sig*

Hade så svårt att somna igår... Dels för att klockan egentligen inte var 23.30 utan 22.30 och dels för att det fanns en hel del att fundera över.
Jag mätte lite i hallen och i en smutt i sovrummet om det fanns plats för en hög smal byrå där kanske? Vi kommer att behöva mer förvaring helt klart.
Det finns ju inget som säger att det kommer gå snabbt att få BB när vi väl skickat iväg vår ansökan men det är lika bra att börja förbereda sig så smått - det står helt klart för mig.
Vad jag förstått så kommer det också ta ett tag att få ihop de nödvändiga dokumenten till ansökan - kanske måste det kompletteras och kanske måste vi träffa vår hemutredare igen. Jag läste något om ett EKO-gram som anger hur "starka" band man har till sin omgivning...
Hoppsan... Jag som faktiskt inte pratat med min pappa i telefon sen i juli? Jag träffade honom som hastigast i september?

Det är inget jag går omkring och tänker på till vardags men visst finns det där bakom. Jag måste verkligen ta tag i mitt snack med honom snart...
Så här kan jag inte ha det...

4 veckor kvar till advent...

Vi brukar samla alla vänner och deras barn och baka på första advent...
Förra året var det samma vecka som vi misslyckades med vårt 3:e ivf och veckan innan hade några av våra vänner precis fått sin dotter...
De hade tänkt komma och visa upp det lilla knyttet men jag avbokade dem och sa att jag inte orkade med det...
De förstod såklart och beklagade och var själva så ledsna...

Nu börjar det dra ihop sig till årets julbak. A brukar komma med sina söner och förra året var min bror med och deras lilla tjej. Vännerna utan barn brukar komma lagom till vi bakat klart och bara fika - det funkar ju fint det med :-D

Hittentills har vi haft varierande antal barn med på baket och kanske är det här sista gången som vi inte har egna barn med?!

Det som gör ont i mig och är svårt att genomföra är ju mitt beslut att inte bjuda A med familj i år. Jag har försökt acceptera att de är som de är och att vi inte har någon nära kontakt längre. MEN jag kan inte acceptera att jag är som luft i hennes ögon. Att mina smärtor och saknad efter egna barn inte finns och därmed inte talas om...
Jag är less på att hela tiden sitta som på nålar och vänta på att någon av dem ska säga något som sårar. ÄNDÅ är det svårt att låta bli att bjuda dem. Varför?
Vi har fortfarande gemensamma vänner. Vi har fortfarande minnen ihop. Jag tycker om deras barn. men all kommunikation mellan oss verkar gå genom hennes man numera - jag känner inte att vi ÄR vänner längre. det var något vi var för länge sen.

Numera finns bara en ocean av sorg och saknad mellan mig och henne... Hon kommer aldrig kunna förstå mig och jag tror jag saknar henne och det vi hade en gång.

Hade tänkt göra ett FB-event av det hela men har kommit på att ett SMS-utskick blir lättare - då vet inte den ena om att den andre inte är bjuden... lättare för mitt samvete...