Har grinat lite och maken med - FAAAN vad allt bara ska skita sig och gå emot. Jag blir så förbannad...

Förra mötet vi var på med banken i maj nån gång sa banktanten att "vi knappt hade några lån alls" och att det skulle inte vara några problem och "Åh vad roligt med adoption, min son hade det i tankarna länge men fick till slut en liten dotter med hjälp av IVF..."

Dagens äldre herre med bister min var tveksam, vi skulle säkert klara det bra men VI måste ju ha kvar tillräckligt med pengar enligt kalkylen... 
Och just nu gör vi inte det.

Å andra sidan så är det lite otydligt på AC's sida om kostnaderna också så jag ska maila kontakten imorgon.

Sitter och halvglor på "lyxfällan" och tänker att VAFAN, här sitter vi i en pyttelägenhet som iofs är nyrenoverad och i ett ovanligt dyrt område - vi får nog igen pengarna för den om vi säljer men lär väl inte gå med nån fantastiskt vinst...
Vi har ingen bil, båt eller sommarstuga att sälja... Vi har inga kreditskulder eller avbetalningsskulder. Vi har en sparad slant på kontot men inte tillräckligt...

Vårt enda problem är att vi inte kan ligga oss till en hög med ungar. vi måste skuldsätta oss hos en bank för att få lov att vara som andra. Pussla ihop våra liv, leva ut våra drömmar och heta längtanskänslor...

Och vi kan inte ens skuldsanera oss, gråta ut i nån soffa eller få en spa-vistelse för att ställa upp i TV med vår ekonomi.

äh, vad fan, det måste ju lösa sig på något sätt. Det var lite samma när vi skulle köpa bostaden. Vår första bank gav oss ett stort lånelöfte men ville vi skulle sälja bilen. Den andra banken ville inte vi skulle låna alls av dem. Och när vi hittade drömboendet blev det bara att vi bytte bank på kuppen.

Det finns inget som säger att vi inte kan göra det igen... Om inte vår bank hjälper oss.
Självklart ska vi se över vår ekonomi. Banktjänstemannen räknade bland annat med våra kreditkort - som vi aldrig nyttjar men ändå har. Krediterna ligger på 65 000:- vilket är HELT onödigt. Imorgon ska jag säga upp två av de där kreditkorten för då sjunker taket med 40 000 kanske?! och det ser bättre ut med en kreditgivare (för nödfallsbehov!) om kanske 10 000 eller 20 000. Vi kan också båda två göra bättre ifrån oss på utgiftsfronten. Vi kan också höra med våra föräldrar om borgenärer. Men det ska väl egentligen inte behövas när två vuxna människor som har varsin heltidsanställning tillsvidare ska låna pengar.

Men visst får man sig en tankeställare - det är en stor kostnad och det påverkar vår ekonomi på många sätt. Men det gör oss så mycket rikare som människor - det är klart vi ska ta oss igenom det här med.

vi ska ha barn! 

Mötet på banken var ju ingen rolig historia. Jag har i nån flummig tanke sett det som svårt att säga nej till ett lån för adoption...

Men det var det visst inte...

Så där vi står idag får vi inte låna till att skicka till landet. Så fan vet om vi kommer kunna skicka vår ansökan alls just nu...

Vi ska givetvis kolla över dagens ekonomi... Vi har helt enkelt inte hunnit spara ihop tillräckligt mycket för att banken ska vara nöjda med oss... 

Det står på SEB's sida att:

Ni kan låna från 20.000 – 350.000 kronor i upp till 10 år. Ingen säkerhet krävs och ni kan när som helst lösa lånet utan kostnad. Vi gör en sedvanlig kreditprövning.

Det gällde tydligen inte oss...
Maken får ringa den person som har hand om infon kring SEB's adoptionslåns under morgondagen.
Vi kan ju fan inte falla på målsnöret... inte när vi kämpat så länge! Inte när vi är så här nära...

I början på veckan mailade jag en länk till ett jobb till en av mina bästa vänner. Hon svarade att det verkade vara ett roligt jobb och skulle absolut söka det...
Då svarade jag med att berätta om vad som händer med oss och med "kakan" just nu... för jag har inte träffat henne på ett tag och ville helst berätta för henne själv...

Jag länkade till "kakans blogg" och skrev att hon gärna får följa med i våra tankar och planeringar där...

Hon har läst det, men inte svarat mig än... inte ringt, inte skickat SMS eller nåt...

Men, det finns säkert en logisk förklaring...

Ändå kan jag känna mig lite nedstämd och ledsen över att hon inte verkar bry sig, inte vill ens säga "vad kul" eller grattis...

Men det kanske finns en rimlig förklaring till det med...

jaja...

Idag ska vi till banken för att prata om adoptionslån...
Det känns ganska galet att låna pengar för att få möjlighet att adoptera - men det är ändå något vi måste göra. För annars kommer det inte finnas tid till adoptionen. Skulle vi spara ihop varenda krona så skulle vi nog knappt hinna med innan jag blir för gammal.
Det kanske kan verka galet och många man talar med höjer på ögonbrynen över kostnaden och över ATT man måste betala för att ta hand om ett barn. Det borde väl snarade vara tvärtom?

Det är svårt att förklara att vi inte på något sätt "köper" barnet och det är en helt galen tanke... För om någon skulle ge en det erbjudandet skulle jag aldrig godta det. Men omkostnaderna är som de är kring adoptionen och visst är det ett högt pris att betala för sin längtans skull. Och långt ifrån alla har möjlighet till det.

Vi har försökt resonera kring föräldraledighet och att vi kommer behöva en större bostad framöver. Kanske också en bil?

Som föräldraledig blir man ju inte direkt välbetald... vi tjänar inte dåligt nån av oss - kanske som genomsnittet, vi har inga superhöga utgifter. Sen vi sålde bilen har vi kunnat spara undan en bra slant varje månad - men det räcker inte.
Vi lånade en del till bröllopet - för att vi under samma period genomgick akupunkturbehandling (a 5000:-/månad) för att vi verkligen verkligen trodde att det skulle göra skillnad inför sista IVFet. Det ÄR bara pengar... men det påverkar ju ens levnadskostnad.

Vi har inte sparat varje krona - varje semesterdag - varje liten komptimme... Vi har försökt att leva ett helt vanligt "svenneliv" under tiden som vi mentalt förberett oss och längtat i hjärtat...
Vi har inte satt oss in på djupet hur allt det här fungerar med pappadagar och ev tjänstledighet osv...
Vi har försökt vara som vanligt, tänka som vanligt, se framåt som vanligt, unna oss som vanligt... I år kanske lite mer...
Vi har rest en hel del i år. Dels för att vi vart medvetna om att under 2011 kanske det kommer en ny familjemedlem och tar tid och plats hos oss. Därför har vi velat göra saker som vi längtat efter... Som att åka på en bröllopsresa, som att hälsa på vänner som bor utomlands, som att se en storstad på semestern, som att åka till Milano och gå på fotboll... som vi ändå pratat om sen vi träffades...

Nu har vi avverkat alla de här sakerna... och det känns helt okej med facit i hand. Vi har inte ökat på vår skuld snarare tvärtom, vi har kunnat unna oss det ändå och blivit rikare - av erfarenhet och glädjen det gett oss att kunna göra det här tillsammans. Nu får vi dock ta i med hårdhandskarna för att spara och lägga undan det vi kan. Inte göra några utsvävningar...
Kanske tom banta bort vissa saker på "nöjeskontot" framöver...

Å andra sidan har jag också shoppat mer medvetet i år. Jag har köpt ytterst få NYA plagg till mig själv år. Jag lånar böcker på biblioteket, jag lagar och syr om kläder som är trasiga, jag har sålt bilen och går och cyklar mer, jag tittar först om jag kan hitta det begagnat/på loppis/blocket/tradera innan jag köper nytt, det nya jag köper är av god kvalitet och räknas hålla längre, jag syr och stickar och pysslar presenter, försöker laga all mat och tar alltid med lunchlåda till jobbet, återanvänder, målar om, piffar och stylar om det jag kan. Maken håller inte riktigt jämna steg men även han kommer få tänka om när "kakan" är här... :-D

Vi kommer kanske inte kunna flytta till något större i vår kommun, kanske kommer vi bara ha råd att adoptera ett barn, kanske blir det ingen bil...
Men vad gör väl det, vi är vår egen lyckas smed och så länge vi har varandra så kommer det materiaella vara just det - material för att visas upp för andra. Jag tror vi ska klara av en tillvaro med lite mindre pengar...
Det måste gå helt enkelt...