Maken berättade att han och 2-barnsmamman pratat lite om vår blivande familj i lördags när jag jobbade. Maken påpekade att vi kommer bli en lite annorlunda familj...
2-barnsmamman hävdade motsatsen och sa att "alla barn är ju olika" men tyvärr är det inte så många människor som tycks tänka så i världen...

Man läser om plumpa förskolepedagoger i vårt forum som säger att föräldrar inte är "riktiga föräldrar" till sina adoptivbarn - när både barnen och deras kompisar samt andra föräldrar är närvarande... i en förhållandevis stor stad...

Jag är medveten om att det kan komma att fällas sånna komentarer kring oss och vår familj.
Vi är dock glada att vår lillo inte blir det första adoptivbarnet i vår del av stan. Relativt nära granne med oss bor en pojke som är runt 5 år kanske...
Dessvärre har det aldrig blivit tillfälle att prata med hans familj... :-(
Men när lillo kommer till oss antar jag att vi blir föremål för en del frågor och så...

Däremot läser jag ju ofta om att själva adoptivfamiljen inte nämnvärt tänker på att man är annorlunda - man är som vilken familj som helst - med x antal barn som har x antal aktiviteter och x antal vabbdagar och barnsjukdomar och simskolebesök och barnkalas osv...

Precis samtidigt så har jag i färskt minne hur den här 2-barnsmamman slänger ur sig saker som hon uppenbarligen inte förstår kanske sårar eller uppfattas som plumpa - just för att förutsättningarna för att bilda familj är helt annorlunda redan från början. Allt är ju annorlunda mot ett barn som kommer till en från magen. Där får man ju oftast en start där man är ensam om att vårda och vara nära. Den möjligheten har vi ju först när vi får lillo till oss och den tiden måste vi ta vara på!

Ett "framgångsrecept" för relationen man får ibland från vänner med barn är att vårda sin relation och ta barnvakt nån gång för att få rå om sig själv och sin partner...
Även 2-barnsmamman kom med detta så klart...

Jag kommenterade att med tanke på anknytningen så är det kanske inte lika lätt för oss att låta någon annan ta hand om vår lillo under den första året och kanske ännu längre) vi har hennom.
2-barnsmamman sa att om vårt barn sover om natten likt hennes kan det ju inte vara någon fara att låta någon sitta barnvakt så man kan ta en sen middag, några glas vin på en bar eller se en sen bio...
Jag poängterade att jag inte ville att lillo ska vakna upp och plötsligt ha ett helt främmande ansikte över sig när h*n precis blivit van vid att vi är där när h*n vaknar...
2-barnsmamman gick på... Men om du VET att barnet sover 19-07 så är det väl inte hela världen...

jag svarade: när KAN du med säkerhet veta att barnet inte vaknar?

Förra gången vi sågs var hon bara tvungen att säga som de flesta som fött barn MÅSTE säga: att jag ska vara GLAD att jag slipper föda mitt barn...

HUR fan ska jag kunna vara glad för det? När det enda jag tänker på och längtar efter är att bli gravid...
Nu är det ju inte så längre - jag kan faktiskt också komma på mig själv att tänka att jag kan tycka det är skönt att slippa krysta, spricka, blöda och lida...

Samtidigt får vi gå igenom en process som är oändligt mycket mer utdragen, vårt samliv blir lidande av andra skäl, vi har försökt medicinera på olika sätt för att lyckas, äta, sova, dricka, sexa, vila, sporta, umgås, jobba på ett visst sätt för att optimera oss för att bli mamma och pappa... Vi har tagit banklån och skuldsatt oss för lång tid framöver för att få bli familj. Vi lever mitt i ett ständigt pågående mentalt kaos. För att vänta på julafton 365 dagar om året kan vara rätt nervpåfrestande...
Ibland har man dagar när man inte står ut med något - ibland är det där med barn och familj bara en svag tanke i bakhuvudet...

Bara ni som faktiskt är med om samma saker förstår oss på riktigt. Ni vet ju själva hur tungt det kan vara när ens bästa vän tillkännager att hon väntar barn IGEN. Eller när gravida kollegan får 1000-frågor och uppskattande kommentarer om sin växande mage. Eller när människor ska ondgöra sig över barn - och säger att vi ska vara glad att vi inte har några...

Men gå ett par mil i mina skor då...
Försök leva ett normalt liv under "ruvarperioden" - behåll humöret när du är låg på hormoner, kriga för att få rätt behandling, le älskvärt mot din gravida vän och bedyra hur glad du är för deras skull... Gråt tusentals tårar för att det enda du vill är att få vara som andra och få en fin välskapt unge som har sin mammas näsa och sin fars ögon...
Lyssna på ignoranta människors utläggningar om HUR enkelt de blev gravida - på första "lösskottet" som någon sa... Bah...

Näe, vi är lika olika - fast vår grundläggande längtan och basala instinkter att få bli en familj är precis lika...
Några lyckas snabbt utan att ens veta hur det egentligen gått till. Andra får kämpa länge och både grunt och djupt. Just idag är jag lite bitter tror jag - för den där ogrundade känslan av orättvisa visade mig sitt fula tryne ingen. Jag känner inte längre längtan efter ett blont och blåögd barn som jag har fått bära i min mage. Näe min längtan rör sig kring ett barn med mörka djupa ögon och härligt mörkt hår...

Jag är tillbaka i utgångsläget. Det ska jag berätta om en annan gång :-D

Fredag efterniddag kom så modern med de två små tjejerna. Lillan var febrig men inte värre än att hon härjade runt ändå... De lekte med våra leksaker och ritade teckningar... "Storan" ritade huvudfotingar med rätt antal fingrar på händerna och med långt hår som stod rätt upp och flickor med fina klänningar och blod i ansiktet... :-D

Vi brukar ju spisa taccos framför TVn och se på spåret men det blev inte riktigt så den här kvällen...
Barnen fick korv och grönsaker och sen hoppa i säng och vi andra spanade på finalen i På spåret och käkade sen... Gästande modern satt och läste i en bok som jag skulle få låna medans vi glodde på TV en stund...
Kvällens märkligaste var dock ändå några kommentarer som:

ALLA ÄR GRAVIDA OCH SKA HA BARN...
Ja jo, ALLA som kan bli gravida iaf...

Och så pratade vi då om en av mina vänner som fått barn via IVF men som 2 gånger efter det lyckats bli spontant gravid men dessvärre fått missfall... Detta med endast 1 äggledare...
2-barnsmamman kläcker då ur sig:
Men HUR många äggledare har man då? Öh, jag vet ingenting om sånt...

 Jag vet inte hur kunniga de flesta kvinnor är. Men när jag själv ville bli gravid tog jag direkt reda på vad jag behövde veta. Däremot så kan jag tänka mig att det finns ganska många som inte har koll på sin ägglossning, från vilket äggstock deras ägglossning gått just den här månaden osv. Vi som har svårt att få barn blir ju extremt kunniga om våra kroppar. Men jag kan nog ändå tycka att man borde känna till de här basala fakta?

Men för oss barnlösa som kämpat länge länge tror jag det kan vara extremt provocerande (iaf jag kan upplveva det och har upplvet det) att folk uttyckligen säger att de blir 'gravida av misstag' att de 'inte fattar hur det gick till' (kommer från samma 2-barnsmamma när hon uppenbarligen blev gravid med 2:an) eller att man 'inte kan planera barn'

Där är jag extremt oense - jag planerar fortfarande för vårt första barn...

Well, jag kände att jag blev lite sur över de där tanklösa sakerna och jag försökte bara koppla bort det och inte brusa upp.

Vi tuppade av rätt tidigt - man är ju mör efter hela veckans jobb...

Lördag morgon fick vi på övervåningen sova till 07,45 - de här barnen är duktiga på att vara tysta på morgonen... Sen åt vi hälsosam frukost och jag gick till jobbet. Barnen ritade lite och dagens tema var flickor med kiss och bajs i ansiktet! Sen fick maken agera språkrör mellan 2-barnsmamman och hennes egen mamma - barnen ville träffa sin mormor men 2-barnsmamman pratar inte med sin mamma...
Maken och 2-barnsmamman gick och fikade med vår gemensamma vän medans barnen lekte hos mormor en stund...

Sen mötte de upp mig på jobbet och vi handlade lite inför kvällen - då fick jag också höra gemensamma vännens pojkvän inte skulle komma eftersom han M Å S T E se mello...
Jag har svårt att förstå hur ett TV-program kan gå före att umgås med människor... Jag kände det som en total diss emot oss och vår middag...

Men kvällen blev iaf trevlig - vi gav barnen makaroner och lax till middag och sen fick de lördagsgodis och kolla på Bollibompa medans vi fixade färdigt middagen. Efter Bollibompa ville de lägga sig. Minstingen var fortfarande febrig och rejält trött på kvällen.
Vi åt lax med sallad och ärtor och kall sås... Mycket vin gick åt också - samt lite snacks... Hade vi lämnat köket hade vi säkerligen blivit ombedda att sätta på TVn men vi blev kvar i köket och snackade flera timmar om allt möjligt redan redogjort för...
Jag hade dock svårt att sova natten till idag...

I morse vaknade jag första gången vid 6-tiden då jag hörde barnen där nere... men jag bara vägrade gå upp... somnade om och vaknade efter 8 nån gång...

Barnen är ju duktiga på att vara tysta - de hade legat nästan i en timme och bläddrat i böcker... :-D
Sen blev det grötfrukost och sen tog vi på oss och gick en promenad. 2 km gick vi alla 5 - en snart 4-åring och en 2½ åring... Efter promenaden måaldes det lite mer teckningar. Idag var det bokstäver och prickigt som gällde för "storan"... :-D
Efter detta såg "storan" på Madicken medans lillan sov en tupplur och sen åkte vi in till stan till vår gemensamma vän och hennes kille (som vi då inte fick träffat igår) och så fikade vi lite där för att sen vinka av 2-barnsmamman och ungarna...

Trötta som få gick vi till vårt favoritkafe och sen handlade vi lite och stack hem... Nu ligger vi på soffan och bara gäspar... Nöjda men vääääldigt trötta... Vi är faktiskt lite glada över att vi bara får en sen...

En lyckad helg - men jag kan inte låta bli att jämföra 2-barnsmamman lite med mina brors sambo. Lat och bekväm som få... sätter sig alltid längst in i ett hörn där hon inte behöver resa sig för att hämta något.
Ibland kan man tycka att hennes sätt att ge barnen uppdrag kan ses som att det stärker deras självförtroende (Åh vad duktig du är som kan bära vattenkannan) men ibland lika gärna för att hon själv är för lat för att resa sig (kan du hämta hit mammas handväska)

Jag brukar försöka suga i mig så mycket som möjligt av hennes tankegångar kring barnen och deras kunskaper. Hon sa något jag tänkte på som bra...
Att äta, sova och gå på toa är något alla ska göra - detta premieras inte som "duktigt" eller bra när de gör det.
Däremot kan man säga till barnet att det var bra att säga till att det behövde gå på toaletten, att då bära en kanna med vatten utan att spilla eller tappa den eller klä på sig rätt sko på rätt fot tex...

Jag fick låna några böcker om barn och uppfostran som jag ska slökolla i lite för att se om jag kan snappa upp något...

Nu ska jag pusta lite...

Vad har ni pysslat med i helgen och vann rätt låt?

Vi slapp faktiskt mello... Vi åt gott, drack gott och pratade allt från alkoholism, matvanor, barnuppfostran och bajs... En väldigt trevlig kväll - utan vår gemensamma väns pojkvän dock... Men det är ju hans val... Nu är det snart läggdags... Får se vad vi hittar på imorgon...

Våra gäster vill gärna ha Mellodifestivalen på i "bakgrunden" på TVn ikväll... Jag väljer ju hemskt gärna bort hela skiten... Men gemensamma vännens pojkvän tar ändå första pris! Han VÄGRAR komma till oss på middag om han inte får se Melodifestivalen... How sick is that?

... att bli liiiiiiite upprörd över att den gästande två-barns-mamman inte ens vet hur många äggstockar respektive äggledare en normal frisk kvinna har...

*Grrr*

Min syster är just nu i Japan och just idag har där inträffat en kraftig jordbävning - 8,8 på richterskalan!
Mamma har försökt kontakta henne och jag väntar på att få höra något från någon av dem...
Jag hoppas verkligen att hon är okej...

-----------uppdatering 13:45-------------------------------

Nu har jag fått chatta med henne live på Facebook. Hon är utom fara men har inte kunnat ta sig hem då tågen inte går dit hon bor. Telefonnätet är nere men internet och mail funkar.
Hon befinner sig med en vän hemma hos denna. Alla mina syskon och vänner och andra oroliga är meddelade så vi är lugna igen nu. Mamma var inte särksilt orolig men bad mig hälsa syrran att försöka kontakta det guesthouse där hon bor och meddela att hon är utom fara. Annars kanske de ger sig ut och försöker leta efter henne...

Mammas kommentar: jag är luttrad 4-barnsmor... ;-D

SKÖNT!

Tack för era tankar...

Helgen blir perfekt med besök av 3/4 av familjen... modern och döttrarna... fadern är sjuk ensam hemma...
Det blir lajbans...

Arbetsdagen försvann fort som vanligt... sen plåga sig genom snålblåst och regn till vagnen för att dra in till stan och träffa bästa M-S för en välgörande fika! Sen åkte jag hem och har sen ägnat kvällen åt att städa, tvätta, röja plats i källaren och stuva undan mina kreativa saker...
Maken gillar att jag är kreativ men förstår liksom inte det fantastiska i att kunna ha saker framme och skapa när andan faller på :-D jag får ha hur mycket saker jag vill - bara jag kan hålla någorlunda ordning på dem :-D

Förmodligen får vi besök i helgen, dessvärre vet vi inte hur många som kommer än; sjukdom från andra hållet den här gången. Den minsta hade haft feber idag och maken i familjen kände sig krasslig. Men nu är huset renstädat och undanröjt och det behövdes i vilket fall som helst.

Bara jag slipper melodifestivalen så är jag lycklig! *hoppas hoppas*

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör...
Lars Winnerbäck - den store textförfattaren...

Ja, igår läste jag hos Hedda om tvivel... och jag kände att jag ville skriva lite om just tvivel...

Jag minns för länge länge sen när saker och ting gick upp för mig... Jag var ganska precis 30 fyllda och jag hade fått insikt om att det var inte världen som snurrade fortare och fortare runt mig jag kunde stoppa.

Det var endast och alena en enda person jag kunde stoppa och det jag mig själv...
Jag omvärderade hela mitt tankesätt och hela min existens. Jag uteslöt allt och alla som jag upplevde som hinder för mitt fortsatta arbete med mig själv...
Frukten och resultatet av det jag gjorde för mig själv skördar jag än idag...
Jag fick ett bra jobb där jag har ansvar och en titel... Jag lärde mig ett helt nytt yrke och klev på stegpinnar...

Jag behöll de vänner som betyder något för mig och som ger mig något igen och inte bara kräver, eller vänder mig ryggen när det "stormar"...
Jag gjorde mig av med fula vanor, fula tankar om mig själv och en hel massa annat...
Jag blommade.

Och jag kände mig lycklig och tillfreds med mig själv... Och plötsligt var jag redo att träffa någon... <3

Och plötsligt så fanns han där!
Och han finns fortfarande hos mig, trots att vi har fertilitetsproblem, egna frånvarande föräldrar, längtan efter syskon som inte vill bli nådda, svårt på jobbet, vänner som sviker, nya tvivel osv...
Jag hade en känsla av lycka när jag mötte honom och den har bara förstärkts när jag fått förmånen att vara med honom.

Sen har vi gemensamt och var för sig tvivlat på om vi ska orka/klara av att komma ut på andra sidan som en familj. I början tror jag att han var rädd att jag skulle lämna honom för någon som kunde göra mig gravid. Jag har tänkt att om han träffade någon med perfekta ägg så kanske han fick bio-barn...
Men genom allt det vi gått igenom har vi hela tiden haft varandra. Vi har haft den grundmurade privata och gemensamma lycka och vi har haft ett bestämt mål - vi vill vara en familj.

Självklart har det funnits tvivel och jag tror att vi båda tänkt att vi gör det här för den andre parten. Men faktiskt så blev adoptionsprocessen en befrielse - jag har långsamt kunnat släppa tanken på bio-barn helt.

Maken kan ibland säga att han är ledsen över att jag inte får vara gravid... jag kan också vara ledsen över det ibland men jag får ju vara med om något helt annat - något speciellt och unikt!
Men vi har aldrig tvivlat på att vi kan bli lika bra föräldrar till ett barn vi inte fött själva.

Jag träffade av en slump en bekant hos akupunktören jag gick hos. Jag satt i väntrummet och hörde någon komma in och jag kände igen rösten...
Jo, visst var det hon, men vi hann inte snacka då... jag tog kontakt på FB och vi skrev lite till varandra - jag frågade bla om deras tankar kring adoption. Hon har en diagnos och hade tidigt ställt sig i adoptionskö...
Men de hade bestämt sig för att gå ur för "tänk om man får ett barn som är så trasigt så det inte går att laga"...

Jag tänkte omedelbart på makens ex... hon var en sån unge... Hennes föräldrar hade nog bidragit en del till det trasiga, säkerligen han också på sitt sätt... Men hon har också väldigt mycket själv bidragit till det...
Nu är hon där jag var. Insikten om att det är inte "världens elaka loska" i ansiktet som man kan förhindra... Det enda man kan göra är att ändra sin egen riktning så loskan missar... (härliga metaforer jag har va?!)
För något halvår sen fick vi av en slump veta att hon gett sitt liv en annan riktning... och det var skönt att veta för oss båda...
Att hon som vuxen förstått sin egen del i det hela och att den enda som kan göra skillnad är man själv. Det låter så jävla enkelt... Men det är jättesvårt...
och man tvivlar ofta...
Visst påverkar allt man är med om ens sätt att se på livet. Och man handskas ju olika med det. En del vänder sig till en gud, en del jobbar med sig själva - en del förstår aldrig att man själv har möjlighet att påverka och börjar man förändra sig själv kan omvärlden haka på eller stå utanför och se på...
Det vi kan bidra med till vår unge är ju att vi har erfarenheter av att vara utsatta, ensamma, känna hopplöshet, tvivel och sorg - men att livet är till för att levas och det går att ta sig igenom och ut på andra sidan med stolt hållning och ett starkare självförtroende!

Här kommer också en liten vink till Maja Gräddnos som har svårt att bekräfta sig själv och måste få höra att hon är duktig.
Jag tänkte också så och är inte vi alla bekräftelsenarkomaner?

Jag skrev ner en lista på alla bra saker jag gjort under den period i livet då jag hade som mest tvivel - och när hoppet dalade så plockade jag fram den och läste:

1. slutat röka
2. flyttat till egen lägenhet
3. börjar jobba, om än bara halvtid
4. försöker dricka mindre eller iaf mer kontrollerat
5. går i terapi varje vecka
6. håller på med viktminskning - för att i längden tycka bättre om mig själv
7. sålt mina aktier och betalt mina skulder
8. slutat vara arg på mamma och T
9. tar tag i jobbiga grejer istället för att skjuta dem på framtiden för all framtid
10. uppskattar mina vänner
11. säger NEJ när det är saker jag inte vill göra oftare än innan
12. har blivit lite bättre på att genomskåda och analysera mig själv
13. fått bättre självkännedom
14. motinerar regelbundet
15. äter bättre
16. sover bättre
17. förlåter mig själv och försöker försonas med min historia
18. belönar mig själv för att jag är en toppentjej för det mesta!

Det var hela 18 BRA saker på ett år... och när jag tvivlade så läste jag igenom listan... och insåg att JAG ÄR BRA! Tillochmed JÄVLIGT BRA!

Det var 7 år sen...
Några av de där sakerna borde jag kanske ta upp igen (motionerar inte regelbundet just nu tex...) men samtidigt så hade de alla samma påverkar på mig... Jag tyckte bättre om mig själv och accepterade mig själv mer och mer.

Punkt 18 är också en bra sak att ta till.... Att sätta mål och belöna sig... Det är skitviktigt... Det kan vara småsaker... att ta en ledig dag med älsklingen/vänner/barnen när man renoverat hela övervåninge i sitt nya radhus tex :-D

Det är väldigt lätt att tvivla på om man duger och just nu känner jag (återigen) vilken oduglig person jag är på mitt jobb. Jag ältar saker i skallen och ser inte hur det ska kunna förändras utan att det händer något radikalt.
Jag känner mig som ett frö som någon lagt i en glasburk och beordrat att växa...

Men då måste jag plocka fram min lista igen och se över vilka saker jag gjort bra här och tänka att jag har iaf vart här - även om jag inte tillfört så mycket så är jag här. Jag finns tillgänglig för mina arbetskamrater, kunder och medarbetare... Jag har inte ork och lust att utföra underverk men jag är här istället för att deppa ihop och smita undan... som jag hade kunnat göra...