Blev presenterad för en ny säljare inom koncernen... Berättade att jag förväntar mig att gå på mammaledighet snart och får veta att han är pappa till inte mindre än 3 tjejer! En från Sri Lanka, en från Indien och en från Kina... Kul!

Har du nån gång mött en människa som är trasig på insidan på ett sätt som är omöjligt att begripa?
Det har jag...
Jag berusades av den personens sinnesnärvaro, dess kunskap om livet, dess tragiska berättelser och alla de där upplevelserna och historierna som verkade facinerande.
Jag uppslukades av personens längtan efter att känna sig hel och och jag trodde jag kunde hjälpa.

Det var mitt misstag - att jag med mina goda intentioner trodde mig kunna göra någon skillnad. Jag föll för honom och hans uppenbarelse.
Han fick mig fast - det var väldigt svårt att värja sig och jag visste att jag kunde göra honom gott. Mina avsikter var inte onda utan tvärtom. Jag ville finnas där för honom och göra det jag kunde - för något litet kunde jag alltid göra.
Men jag möttes av misstro, skuldbeläggning, irritation, ångest, svält och manipulation.

Han snärjde mig och förvred mina tankar och min tro på mig själv. Snart mådde jag dåligt av att vara någon annanstans än i hans närhet. Men där kunde jag ändå inte slappna av. Han pratade bara om andra - bättre kvinnor... Jag var väl inget att ha. Men i brist på annat kunde jag få komma dit - för att stilla mitt eget begär efter hans närhet.

Vår relation varade inte så länge - men jag var redan beroende - av hans närhet - även om jag inte dög åt någon - inte ens honom... Men jag kände mig ensam i världen just då och blev ett perfekt offer för honom att sätta klorna i. Jag kunde inte känna mig duglig på något sätt och det var tillfredställande för honom att trycka ner mig - för då kände han sig bättre...

Under något halvår träffades vi - jag mådde sämre och sämre - mitt beroende av honom blev större och större och han sjönk längre ner på sin egen stege. Efter ett gigantiskt gräl - jag kan inte minnas att jag någonsin varit så arg på någon - slutade vi tala med varandra...

Men hans ord ringde i huvudet på mig och jag var inte längre mig själv. Jag var ju ingenting, jag dög väl inte till nåt eller nån... Jag var helt värdelös...
Han hade aldrig slagit mig, hotat mig, knuffat eller burit hand på mig - men jag var jävligt rädd för att träffa honom. Jag skämdes för den jag blivit, skämdes för att jag var så svag och blev så fötrollad av en så hemsk person... 

Efter ett tag hörde jag att han flyttat från stan. Men det hjälpte inte mig. Jag gömde mig och trodde mig se honom överallt på stan. Jag scannade av alla gator och torg ifall han skulle vara där. Jag hade en klump i magen den helgen när hans favoritband spelade på en scen på Heden...
Jag hatade mig själv och den jag blivit, hur lågt jag hade sjunkit och hur svag jag var efter hans manipulering.

Jag drog mig undan människor jag tyckte om, jag kände mig ovärdig att vara omtyckt och älskad - en sån patetisk människa som jag... Så svag och så liten.

Vi har aldrig återsett varandra men det tog mig låååång tid att bli kvitt de här tankarna om mig själv. Jag hade behövt något eller någon som lyfte upp mig - då hade det kanske gått lite fortare att resa sig och börja tro på sig själv igen. Men jag fick ta de små stegen själv - jag hittade en grupp med männskor som hade hamnat på samma ställe så vi hjälpte varandra - vilket blev min räddning.

Jag jobbade mycket med affirmation - att bejaka mig själv, att se mina positiva sidor. Att belöna mig själv. Att försöka undvika att hamna i situationer där jag återigen blev svag.

När det kom till nya relationer har jag hela tiden sett det som att när jag är redo för att träffa någon - då kommer jag att göra det. Jag har länge funderat över vad jag ville skulle genomsyra denna nya relation och vad som skulle vara avgörande och viktigt.

Den dagen jag träffade min nuvarande man kände jag att jag äntligen var hemma. I mig själv, i min självkänsla och i mitt självförtroende.
Jag var lycklig över att leva och kände mig äntligen fri från de negativa tankar som jag tagit för mina...
Vi blev följeslagare på livets väg och det var vi som var gjorda för varnandra.


Det är väldigt lätt att rycks med av dystra och negativa känslor. Det är enkelt att tro att det är så verkligheten ser ut. Det är enkelt att tro att man gör någon en tjänst för att man anpassar sig och man tror sig finnas där i dennes nöd och tar på sig den som sin egen.
Både jag och min man vet det här. 

Men vi har båda gått vidare - mot något helt annat. Mot den ljusa sidan av livet - där det bor kärlek, lust och liv.
Vi har haft vårt eget privata lilla skit i hörnet av vårt annars så fina liv.
Det har vart tungt emellanåt och visst har jag tvivlat på om vi ska få bli en familj. Visst har avundsjuka och missunsamhet grytt hos mig - det är helt naturligt att det uppstår när man är fast på samma plats år efter år och hela världen rör sig runt om en... 

Men nu är det inte långt kvar tills vår längtan är över för den här gången... Hoppas det ringer snart!

Idag var vi tre väntande mammor som avhandlade det mesta inom adoption - vi pratade om hemutredning, väntetider, BB och barnhemmen, hur liten världen är, vad man gör på hämta barnkurs och varför man vill gå den, uppfostran, barnvagnar, leksaker, stort och smått boende, grindar, biobarn kontra adoptivbarn och mycket mycket annat. Det är otroligt skönt att sitta ner och snacka med blivande mammor som vet vad man pratar om och som inte tittar på en som om man var ett UFO när det kommer till att vänta barn på olika sätt.

Vi kom fram till att vi tre har lite oliga och roliga kopplingar - jag och S1 väntar från samma barnhem, S1 och S2 bor i samma stad utanför göteborg och jag och S2 jobbar på samma företag fst inom olika bitar .-D
Välrden är bra liten ändå...

S2 har också erfarenhet av att vara gravid och att ha biobarn då hon har en dotter på 4 år... Hon har förmånen att få vänta på barn på olika sätt och det ger ju såklart olika tankar och erfarenheter - vi var hur som helst väldigt eniga om att vi är ganska utless på att vänta nu - det är dax att det händer något snart... :-D

Kanske att S2 och hennes man skulle anmäla sig till "hämta barn kursen" om ett par veckor med tanke på det sociala - att lära känna andra adoptanter i samma väntanssituation fastde väntar från andra länder. Vi har ju en otrolig fördel av att vi bor så nära och kommer förmodligen att vara hemma samtidigt och fortsätta träffas även när barnen är här hoppas jag. Vi sitter ju i samma båt nu och vi kommer sitta kvar i samma båt framöver... och då har vi redan lagt grunden till ett nätverk för oss själva. Detta är ju absolut ingen nackdel - men vi kommer ju självklart fortsätta träffa våra andra vänner med barn - men problematiken och frågeställningarna kan ju se annorlunda ut och har vi ett gediget kontaktnät inom adoptionsvärlden så har vi ju inte lika lågt väg för att stäcka ut händerna - åt båda håll!

 

Det känns tryggt att ha börjat bekanta sig med andra som adopterar. Man känner sig absolut mindre ensam och mindre annorlunda i det här lilla gänget. Jag hoppas att vår väntansteori håller och att vi snart är på G mot landet och våra väntande barn! Det är så himla spännande nu!

Sitter och väntar på "mammorna" som liksom vi ska adoptera från landet. Dagen har rusat förbi i 190 vilket var lite skönt... Direkt efter jobbet åkte jag in mot stan och lyckades nästan krocka på vagnen med makens ex... Jag tror det var hon - vi har aldrig hälsat men jag har sett henne tidigare. Gick på mina vanliga loppishak och inspirerades och samlade idéer - secondhandbutikerna i stan är alla väldigt duktiga på att hitta nya användningsområden för saker och ting... Sen har jag strosat runt på de stora kedjorna och känt och klämt och suckat över alla fina våriga barnkläder! Åhlens verkar ha tagit in/startat ett nytt märke med fina basplagg - Varför Därför... Mycket fina kläder... Idag har jag berättat för en ny kund om vad som väntar mig framöver och en kollega i grannbutiken frågar varje vecka om vi hört något nytt... Hon lyckas alltid skruva upp mig totalt så varje gång vi pratat är jag nervös och spänd och förväntar mig nästan att de ska ringa på stuberten... Och maken skrev på Facebook - Ring mig! Och då hoppade jag nästan ur brallorna. Men det var bara att han hade några jobbtips...

Sov tills vi vaknade - lagade frukost och sen tog jag tag i att måla lite på räcket, så nu är räcket målat 1½ gång iaf...
Efter det väntade vi på min kompis M-S som skulle ta med sin lilla familj för att fika med oss på närbelägna cafét... Vi gick en liten sväng i kvarteret och jag fick prova på att putta barnvagn med 1-årig kotte i uppför backen här där vi bor... Tungt!

Sen tog vi oss in på cafét och där var det fullsatt. Lillkillen fick en burk mat och när vi skulle köpa vårt fika insåg jag att min plånbok låg hemma...
men söta M-S betalade för hela kalaset och jag slapp springa hem och hämta min plånka...

Lillkillen har just börjat gå i skor utomhus och vi hade väldigt kul åt hur han rullade fram som en berusad över gatorna på väg till vårt hus... Han var helt lyrisk och tyckte livet var lajbans... :-D

Trevligt att träffas alla 4 vuxna - tidigare har M-S träffat min man och jag hennes - men våra karlar har inte träffats tidigare... Vore kul att kunna umgås alla fyra plus barnen sen framöver! :-D

Nu sitter maken och kollar fotboll, jag har handlat lite för kvällens middag och snart komm N-E förbi en sväng och hälsar på...

Det har vart jätteskönt att vara ledig 3 dagar - det känns som evigheter sen sist och det var det - förra gången den här veckan inträffade jobbade jag extra och gången innan var jag sjuk...

Nästa gång har vi besök av vänner som bor utomlands - det ska bli väldigt trevligt! Vi börjar så smått kika på mat och nöje för den helgen - de är väldigt förtjusta i god mat och god dryck så vi får försöka överträffa det som vi fick när vi hälsa de på dem i våras... :-D

Bra helg och nu kommer en tidig vecka - skönt...
Vad har din vecka att bjuda på?

Idag läste Kvarnlyckans inlägg 'Min uppfattning' och kände mig träffad...

Jag har gått på en hel del om barn(upp)fostran och jag har läst böcker, pratat och frågat och vart intresserad.
Läser jag mellan raderna så är det min resa hit som format min osäkerhet kring min egna duglighet som förälder...

När kroppen sviker så tar nog psyket en stor del av smällen också. Hur ska jag veta att jag klarar av det här svåra uppdraget? Hur ska jag veta när jag ska skaffa hjälp om jag behöver det? Hur ska mitt och makens liv se ut efter lillos ankomst... Hur kommer andra förhålla sig till oss? Hur lätt eller svårt blir lillos uppväxt. Kommer vi bara överbeskyddande och klema bort hennom eller ska det bli en tuff liten krabat som klarar av minsta lilla problem galant?
Jag tänker inte på det varje dag men nu när det blir uppenbart att vi närmar oss slutet på den här resan så känner jag tvivlet.

HUR ska det här gå? Hur kan någon lämna ett barn i vår vård och tro att det ska växa upp hos oss och må bra under tiden? Vi kan ju inget om barn?!
Jag tror att det är en ganska vanlig tanke även hos dem som får barn genom magen. Att känna paniken växa lite - vad har vi tagit på oss?

De allra flesta föräldrar får ju ett litet rosa rynkigt knyte som de ska anpassa sig till. Det äter, det skiter och det sover... Och under den tiden ska de lära känna knytet och tillsammans utforska världen.

Men det enda jag vet om mitt barn är att det inte är rosa och väger max 5 kg.

När jag läser hos Helga förstår jag ofta att hon lärt sig av sin första son, han har visat vägen till hur han vill utvecklas och vad han klarar av och hur regler och rutiner ska fungera.
Jag är väl hyfsat övertygad om att vårt barn kommer göra detsamma.
kanske ska man inte bry sig så himla mycket om saker som man ändå inte kan påverka.

Men samtidigt är jag livrädd - för att saker och ting ska förändras så radikalt att vi inte orkar. Att det som vart vi i snart 5 år ska knäckas och brytas och trasas sönder...
Inte att vårt barn inte ska få det h*n behöver av oss. Näe, men jag är livrädd att barnet ska slå in en kil mellan mig och maken och att vi ska tappa lust och ork att vara ihop.

Det som vart så viktigt mellan oss - det som jag hyllar och gläds över i vår relation är att vi alltid kunnat prata med varandra. Att vi vågat lufta saker som är tunga och jobbiga. Att vi haft stöd av varandra när det vart svårt. Maken hade en psykiskt tung period och ibland tänkte jag att "men FAN skärp ihop dig" men sen tog jag ändå honom i famnen och klappade på honom och sa att allt skulle ordna sig. Han grät och var rädd och jag var nästintill kall men väldigt lugn. Det gick över och han har gradvis kunnat komma ifrån sina tankar. Jag är stolt över honom som klarat av det - stolt över oss som gick igenom den tunga biten tillsammans.
Samtidigt med hans jobbiga hade jag det själv väldigt jobbigt med alla tankar och funderingar kring IVF och barn och framtid, sorgen över kroppen som inte dög, känslan av att vara ensam, utsatt och skruttig.
Att vara utanför i gemenskapen med vännerna och deras barn. Barn som gjorde sina föräldrar till maskiner - barn som gjorde sina föräldrar till främlingar för varandra och barn som slutligen fick två hem och två uppsättningar av allt och två separata familjer...

Jag vill helst inte hamna i det där - jag kommer ju själv från ett splitrat hem... Hur blev det så? Pappa svek och mamma tappade tilliten. Skilsmässan kom som ett brev på posten. Jag var 11.

Min fd vän A har barn som är 5 och 2... föräldrarna har nu separerat.
Min favoritbloggerska har en dotter på 4, de har nu separerat och deras tös bor 1 vecka hos mamma och 1 vecka hos pappa.

Det är det här jag vill förhindra  - genom att samtala med min man om hur jag tänker och iaktar och läser mig till saker kring barn. Vi får aldrig tappa samtalet. Vi får aldrig sluta utvecklas tillsammans. Jag kan lära mig språk, skola om mig, gå på handarbetskurser eller vad som - maken kan börja utöva kampsport, gå på lina, skaffa häst... alltså det handlar INTE om vad vi som individer vill göra med våra liv. Det handlar om vilken del vi vill ha i vår familj. Som vi snart äntligen ska bli...

Vi får aldrig tappa tilltron till det goda samtalet. Till att våga dela vårt innersta med den vi måste kunna lita på allra mest.
Jag har inte tilltro till varken min mamma eller min pappa - därför är tilltron till min man och vårt gemensamma liv väldigt viktigt för mig.
Jag har ingen vuxen förutom min man som jag anförtror mig helt och fullt åt. Ändå är jag en öppen person. Mina vänner vet mycket om mig - men inte allt.

Jag har en massa småsyskon och har i rätt många år nu hängt med mina vänners barn. Maken är inte alls så van vid barn - men vårt utgångsläge gör ju att vi har alla chanser att bli lika nära vårt barn eftersom vi kommer vara i närkontakt med lillo båda två precis lika mycket de första 5-9 veckorna.
Därför försöker jag starta upp lite tankar i huvudet på maken nu så här innan. Att kunna diskutera situationer och tankar rätt och slätt. hur tänker du i fråga om...
Nån på jobbet berättade om... och då tänkte jag att så kan man tänka...
Vi vill vara samspelta och delaktiga i vårt barns liv - säkert kommer mycket efterhand och helt naturligt. Men jag hade nog blivit mer oroad av en familj med barn som aldrig läst en bok om barn och vanliga frågeställningar och problematik... Och det är nog inte helt ovanligt det heller...

Nu vet jag inte vart jag vill komma med allt det här. Vi är alla olika och det är fantastiskt att vi får lov att vara det...
Jag fick plötsligt bara helt andra ord på min tvivel - och såg en chans att utveckla dem på ett nytt sätt...

Trots att vi inte har vår lillo än så har vi ju faktiskt lyckats skaffa oss en del barnrelaterade saker redan. Vi har en säng med sånna där vyssanlull-klossar under (kostnad 0:-) vi har en vagn (kostnad 900:-) vi har en matstol (kostnad 50:-) och vi har ett litet möblemang att leka vid (kostnad 0:-) - vidare har jag en stor balja med leksaker (kostnad totalt ca 300:-) och en byrå (kostnad 0:-) som är full med barnkläder (kostnad totalt 800:- kanske). Slutligen har jag köpt en ny bärsele - kostnad ca 700:- (bra andrahandsvärde på!) och en babymonitor - som funkade sådär för 250:-...

Tja, vi har ju förvisso räknat ihop några tusenlappar på vårt o-befintliga barn redan - men det är ju faktiskt INGENTING mot vad det kostar att adoptera. Vårt land är ju också ett dyrt land (fast jag hittade då rakt inga 'billiga' länder heller)

Skulle man fundera på vad vårt barn kommer kosta under sin livstid så blir man alldeles matt.
Jag tycker iofs att Maja Gräddnos har ett bra sätt att beskriva det här med "dyra barn" - hon har en IVF-tös som hon kallar för 'gucci-unge' och en "hemmaskruvad IKEA-unge"... Vår unge blir en 'Gucci' helt klart men vi kan inte slå in den i det dyraste hela tiden för den var så dyr att skaffa :-D
Därför tror jag på att köpa begagnat och ärva, låna och leta second hand.
2-barnsmamman berättade för mig att de inte köper så värst mycket till sina tjejer. De önskar dem aldrig saker/kläder i present och till jul. De FÅR i överflöd ändå. Och uppskattar barnet det de får? Näe, de är ju faktiskt så vana vid att det bara finns där... Att kasta, krossa, bryta, släpa, hacka, stampa och slänga runt med...
iaf de allra första åren... de har ju inte vett att leka försiktigt och är inte rädd om sakerna alls...

Behöver barnet de här dyra köns-stereotypa leksakerna? Näe, det gör de inte. Med väldigt små medel kan man fånga sina barns intressen - vad jag aldrig ska tumma på däremot är kultur och böcker, musik och film...

Jag gillar idén med att göra enkla pyssel tillsammans, förvandla makaroner och målarfärg till ett fantastiskt konstverk, klippa tyger och tapeter till smakfulla former och måla tusen teckningar som ska hänga överallt! Jag tror att upplevelser och att hitta på något tillsammans är mer värt än dyra märkesleksaker. Jag är glad att vi bor litet så vi inte får plats med att ha saker i överflöd - än så länge har vi rum MEN snart kommer lillo och då börjar materialjakten... :-D

Att ha barn ÄR en slags 'materialsport'... De vuxna intresserar sig för heminredning, ny teknik och snygga ting - då blir nästa steg att forma barnens intressen och känsla för smak redan i vaggan. Är det bra? Är det klokt?

Finns det någonting till barn som inte ruskigt dyrt? Självklart finns det en aspekt med i detta - barnsäkerhet. Saker ska inte gå sönder bara man tittar på dem och det får inte vara farligt - men måste det vara så snuskigt dyrt?

Jag minns iofs vad 2barnsmamma skrev på sin blogg i julas när det frågades vad hennes barn önskade sig i julklapp: storan önskade sig strumpbyxor och lillan önskade sig paket...
Billiga i drift är barnen och totalt kravlösa... Annat var det med en kompis till min bror - deras äldsta tös ville ha en häst eller en iPhone - fick hon inte det så kunde det vara... Då ville hon inte ha några julklappar. Jag vet faktiskt inte hur det slutade men jag hoppas hon inte fick som hon ville...

Jag minns att du Hanya skaffade en hel drös med saker redan under tiden ni höll på med er hemutredning - jag tänkte att det var lite cockobananas att köpa en hel massa kläder och saker innan man visste vad det skulle bli - men jag har faktiskt tagit efter!
Jag har ju köpt en hel massa kläder och saker lite pö om pö - istället för att skriva en lista på saker och känna mig galet pressat under de där 3-4 veckorna som man har på sig mellan BB och RB - det kommer bli stressigt nog ändå! Då är det skönt att ha säng/kläder/matstol/vagn osv...
Det stora vi saknar nu är en badbalja, madrass till spälsängen, bilbarnstol och skor och ytterkläder (om lillo behöver skor) och eventuellt nån form av skötbädd. Men det är ju hanterligt och inte några dyra saker -
Det blir i princip INGA nya saker men välnötta smarta prylar!

Något vi aldrig kommer tumma på är kulturbiten - film, musik och böcker! Det kommer lillo få i drivor!

Hur tänker ni andra - är nytt bättre? Vad får det kosta? Vad var ditt bästa köp innan? Vad har ni köpt men aldrig använt?

Bra och ganska effektiv ledig dag: gjorde nötmusli och vanlig musli, åt frukost, putsade köksfönstret och dammade lite, flyttade runt lite växter, oljade köksbänken, dammsög, gjorde ren densamma och torkade stengolvet i hallen ren från smuts och grus... Sen packade jag "dra-maten" full med saker som ska skänkas och åkte till en loppis halvvägs in till stan. Där hittade jag lite barnböcker och en klänning från PoP för 20:-! På vägen hem möttes jag och maken och vi har nu tagit en kaffe på torget... Bra dag! Syrran väntas hem ikväll och helgen är i stort sett oplanerad. Fika med M-S och hennes familj på söndag och kanske en fika med N-E också... Lugnt och slappt. Men vi måste få målat lite när det är ljust nu i helgen... Vad ska ni andra hitta på?