Antar att ni alla sett den svarta tsunamivågen som drar in över Japans kust på bilder. Jag blir lika rädd varje gång - värre än värsta skräckfilmen...
Jag vill gömma mig och förstår inte att det är på riktigt...
Att vågen är helt svart och drar med sig allt i sin väg är så jäkla läskigt...

Min syster är på väg hem från det ödelagda landet och jag hoppas att de människor som inte har någon stans att ta vägen får den hjälp de kan få.
Det är en stor tragedi och vem vet hur länge den här mardrömmen pågår...

Tydligen hade vågor nått även Sydamerikas kust rapporterade vårt städteam som är från Brasilien...

Jag är idag tacksam över att ha tak över huvudet, mat i magen och all ström och frisk vatten jag kan tänka mig behöva...

Solen lyser med sin frånvaro och jag har ändå uppbådat lust att putsa mina fönster - lyssnar på den nya plattan från 'Those dancing days' och ska fortsätta städa mitt hem... nu väntar köksbänkarna, golven och sen drar jag ut i friska luften en stund...

Med detta mörka inlägg välkomnar jag nya läsare - 90 besökare igår...

Igår när jag redogjorde för mig egna statistik visste jag bara att vi hade skickat som nummer 7 till vårt barnhem... i början av februari...

Idag har en av de andra väntande mammorna (A) ringt till AC och hört sig för lite...

Tydligen är vi 5 familjer som väntar nu = ännu bättre läge att få BB innan sommaren - sug på den Susanne!!! :-D

Med min statistik så lär (A) och (S) få BB i maj och vi början på juni! Ska vi bestämma det då eller?
Maken är lycklig om han får springa maran i slutet på maj så kan vi ta en sväng upp till AC's kontor innan vi åker hem och ta med bilderna på vår lillo direkt... och så åker vi i slutet på juni där...

Haha, kanske blir det något HELT annat i tidsperspektiv men man kan väl få drömma lite?

Är rätt så trött idag - kompisar "bjöd in sig" själva igår på kvällskvisten. Hennes karl ville visst se nån fotbollsmatch och hon och jag brukar sticka eller pyssla nåt.
Jag är sen denna veckan så vi sågs efter jobbet, handlade lite och sen lagade vi middag som vi bjöd på. Kaffe och bulle och pysselprojekt - samt fotbollsmatch senare var klockan över 23 när maken och jag traskade ner i källaren och hängade tvätt...
Släckte inte förrän klockan var över 00.30 - *gäääsp*

Men idag kanske jag kan lägga mig en stund på soffan innan mannen kommer hem och vi ska äta middag. Han ska köra marathonträning med sina kumpaner inför Stockholm marathon!

Jag är ledig imorgon och det ska firas med exakt noll och inga planer. Jag hoppas få inspiration att putsa fönster, städa ur köksskåp och kanske dammsuga och moppa golvet på båda våningarna. Kanske måla lite räcke och röja/rensa/plantera/städa mera...

Är jag inte hemma så shoppar jag bara på mina lediga dagar :-D

Orkar inte vara mer filosofisk än så här idag, jag tackar så mycket för fina tankar kring barn, mat, kamp och inte...
Det finns så mycket klokskap bland er.
Jag är också glad att Teachgirl och Hedda funnit varandra. Om vi inte kommit iväg innan makens Marathon så är jag i Sthlm i slutet av maj och då vill jag ses om ni har möjlighet!

Nu ska jag dö en smula här på mitt kontor... snart dax för lunch och promenad...

Läser på AC's sida om att vår landsansvarige har skrivit ihop lite kring vårt land och vårt barnhem...

Bland annat läser jag...
Den genomsnittliga vistelsetiden för ett barn på vårt barnhem var för 5 år sedan 18 månder, nu har den halverats och ligger på 9 månader. 65% av alla friska barn adopteras nationellt. 59 % av alla barn som placerades internationellt förra året var barn med särskilda behov. Andelen barn med särskilda behov som får familj inom landet ökar marginellt.

Hittills i år har fem familjer fått besked om barn från vårt barnhem.

Det är ju ett BB per 2 veckor och har vi då 6 familjer framför oss så kan det innebära till sommren! (meddelandet daterat 14/3 - dvs ca 75 dagar har passerat delat med 5 barn = 15 dagar mellan dessa BB = egen kryptisk statestik :-D)
Tjoho!
Goda nyheter!!!!

En i vår lilla "mammagrupp" har börjat blogga och hos hennes läste jag en bra text om det här med frågor från nära och kära och bekanta...

Varje gång vi pratar med våra mammor frågar de

-Har ni hört något nytt?

Innerst inne vet de ju att de kommer få ett samtal så fort vi vet något... Min pappa frågar sällan - men så talar jag inte så ofta med honom just nu...

Vänner kanske frågar rent slentrianmässigt - hur går det, har ni hört något - och visst det är trevligt, men det som S belyste i sin blogg var de här frågorna vi inte får...

-Hur är det att vänta?

-Vad gör ni under tiden?

-Hur länge brukar man få vänta, vad är kortaste respektive längsta tiden?

-Hur känns det att inte veta något om sitt kommande barn?

-Vad är best case scenario och vad är worst case dito?

-Hur går tankarna kring landet, boende där, resan osv...

Sånna saker som vi kan diskutera i forumet, med andra som adopterar och som väntar från andra länder... Varför ställer ingen den typen av frågor... Varför får man bara höra:

-Får ni bestämma vilket kön det blir?

Det är en fråga jag är innerligt trött på att besvara...

Läser att mamman från gruppen nu har fått Sentencian av domstolen i Calí att dottern är deras... Nu väntar snart flyg till Bogotá och besök på svenska ambasaden för lillans pass.
Det har gått fantastiskt fort och det verkar som om det kan vara så att vi som reser direkt till huvudstaden får liiiite kortare väntetid - signalerna är sånna i forumet iaf.

Hittade en blogg igår av en tjej som bor i landets huvudstad. Jag mailade henne och fick tips om saker man kan göra med lite äldre barn. Hon ville veta var vi skulle bo så hon kunde tipsa om bra matställen och saker i närheten då huvudstaden är stooor!
Vi får spana mer på det här med boende. Jag förstår ju att AC gärna ser att man bor i deras rekomenderade boenden - men det är inget tvång. Jag vill ha nära till saker - trivs inte med tanken att vara på boendet hela tiden. Jag vill kunna upptäcka saker fast vi har nyfått barn.
Och då gärna ha nära till parker, köpcentrum, stadskärna mm.
Sen får ju dagsform, trafik, väder och humör avgöra vad vi hittar på - men helt klart får vi ställa in oss på att vara på plats 5-6 veckor som kortast och 8-9 som mest. Då hinner man ju absolut tröttna på att sitta på en veranda och äta frukt...

Ni andra som ska adoptera från samma ställe (S & A) hur tänker ni kring boendet i huvudstaden?

Det bidde inte någon 'hämta barn kurs' igår och inte heller nån spanskalektion idag...
Det bara ställs in saker hela tiden tydligen...

Har därför gjort nästan hela den svåra spanskaläxan i "onödan"...

Däremot har jag ägnat en del av dagens timmar till att läsa boken 'Sopa lagom' av Maria Carling och Elisabeht Cleve - dels på vägen till jobbet (jodå, gå och läsa funkar utmärkt!) och dels på min lilla lunchpromenad och dels på vägen hem...

Det påminner mig återigen om 'Heliga familjen' som jag lyssnade på i somras på podradio - det talades mycket om hur det var när vi var barn och innan dess. Ett exempel: om ett barn kissade i sängen långt upp i åren gick hans eller hennes mamma till en någon och frågade:

-Min unge kissar på sig, vad är det för fel på han/hon...
Dagens upplysta och pålästa föräldrar kommer båda två till en psykolog och säger:

-Vårt barn kissar på sig, vad har vi gjort för fel?

Idag är det många vuxna som sopar banan fri från problem för att deras barn ska möta så lite motstånd som möjligt. Och det är väldigt intressant läsning - och många igenkänningar kring sådant som man upplever med vänner och deras barn.

Fällor man säkerligen kommer hamna i själv...

Jag vill gärna prata mer om det här med värderingar, vad som är viktigt, hur vi ska samtala kring vissa saker, sköta andra saker och hur vi gemensamt ska sätta upp relger och normer i vår familj.

Sånt som man minns från sin egen barndom - som att äta tillsammans, hjälpa till hemma, hålla tider och vara ärlig. Vi har båda haft en del regler i barndomen och det har ju inte vart något som vi tagit skada av - tvärtom kan jag tycka att det verkar vara generationer efter oss som fått det slappare och slappare. Där man överhuvutaget inte behöver hjälpa till för att det ska sparas på tid. För det går fortare att göra själv än att ett söligt barn ska sortera tvätten eller att porslinet går sönder om barnet ska plocka ur diskmaskinen... Mina syskon har inte tagit vid de uppgifter i hemmet som jag lämnade efter mig - mamma tog dem tillbaka - varför då?

Jag ska läsa lite till och kommer säkerligen återkomma till det här - genom bloggen har jag fått en del lästips - det finns mängder med nya upptäkter att göra...

Vad minns ni själva som bra och dåliga saker med er egen uppfostran. Vad är viktigt att lägga energi på och hur väljer man sina strider?
Funderar ni som ska adoptera i dessa banor nåt?

Maken och jag har pratat en del kring mat. Vi äter ju inte så mycker köttbullar o makaroner, korv och mos, halvfabrikat och snabbmat...
Blir det automatiskt så sen? Kommer tiden att laga mat från grunden bli mindre för oss med? Kommer vi äta i omgångar? Kommer min make prioritera att träna eller att äta middag med sin fru och sitt barn?

Kommer vi kräva att vår unge ska äta upp det h*n tagit till sig. Kommer vi laga två rätter? Kommer vi kivas om maten?

Kommer hemmet att översvämmas av leksaker som inte uppskattas? 536 leksaker är ett medeltal som nämns i boken - för en normal svensk unge... Helt sicko... Vårt barn är inte ens här än och vi har redan en hel korg med leksaker till hennom...  japp, sicko it is...

Jag antar att mycket av detta ändå faller på plats när lillo väl är här - det är viktigt att vi pratar igenom innan och försöker mentalt förbereda oss på att vi måste omärdera och omstrukturera. Bra att iaf vara sammanpratade innan så det inte kommer som en överaskning... Har ni fler bra boktips - bring it on!

Ni som redan har barn - vad är ert bästa tips kring deras uppväxt? Spelar ingen roll om det gäller mat, sömn, leksaker, uppoistran, regler eller what ever - vad för idé klarar ni er inte utan?

spanskan... usch, försöker göra läxan - men jag fattar inte...
Vi hade jättemycket läxa denna gången och vi var bara två förra gången - och vi är inte riktigt på samma nivå - vi två som var där...

Jag fattar ju ingenting just nu känns det om...

No habla español så att säga...

bläh - om det bara kunde lossna så man fattar vad man säger iaf...

Hmmm, jag läste igenom min text idag igen och tycker faktiskt att jag lyckats rätt bra. Jag tackar för kommentarerna.
Dock vill jag poängtera att detta inte gäller alla människor - det finns de som är ypperligt ödmjuka med sina graviditeter och barn, som alltid är delikat känsliga och så tacksamt inställda till det liv de fått sig tilldelat - både biologiskt och adoterat...
Inget ont över dem.

Däremot så känns det bittert när människor måste lägga tankar och ord i min mun - som det här med att FÖDA barn...
Jag har svårt att tänka mig att en enda av dessa mammor som fött fram sina barn skulle byta med oss och göra vår resa hellre än att ha ont och föda fram sitt bio-barn...

Jag träffade ju en gammal gammal kompis för några månader sen och hon är idag 3-barnsmamma och jag vet att hon har några aborter i sitt bagage också...
När jag beskrivit vad vi gått igenom en stund så säger hon plötsligt:
-Ja det låter som en väldigt jobbig resa men du, du ska vara GLAD att du slipper föda barn...

Det är nog den kommentar man avskyr allra mest. Vad ska man svara? Jag brukar säga att jag hade velat vara den som kunde välja...

Även om jag förstår deras resonemang - att jag ändå får ett barn utan att behöva krysta fram det själv...
Men själva kommentaren sårar - hur många gånger jag än fått den. Själva tanken bakom är begriplig men kan de inte förstå att det gör mig ont att jag faktiskt inte kan välja. Livet har valt ÅT mig...

Som jag skrev igår så längtar vi nu efter ett barn med mörkt hår och mörka ögon...

Precis när vi först började försöka för 4 år sen så skojjade vi om att jag ville ha ett barn med bruna ögon och maken ville ha en unge med mörkt gärna lockigt hår...
men med oss som föräldrar skulle det ju inte vara genetiskt möjligt...
Blond och blåögd var domen då... :-D
Så fel vi hade och så rätt det kommer bli... Vi kommer få vårt önskebarn till slut. För det är nog troligast att vårt barn kommer ha både bruna ögon och mörkt kanske lockigt hår! Tänk så bra det kan bli!

  
Vad jag förstår så är dessa tjejer tvillingar... :-D