Det är sent, dax att hoppa i säng snart. Kom att tänka på nattens konversation mellan mig och stora...
Han har några gosedjur han brukar sova med men viktigast är ju såklart snutten.

Dessvärre är en inte alltid med upp för trappen nattetid då den är beige och lätt försvinner mot det vita lakanet i det mörka rummet. Han delar ju rum med lillebror och behåller sinnesnärvaron att inte tända och leta iaf... Han går upp och ber sin mamma hämta den istället...

Så även natten till idag...
Jag stoppar om honom, lägger en arm om honom och mumlar att jag ska fixa det... Innerst inne hoppas jag ju att han ska somna om direkt så jag slipper gå ner och leta efter den är snutten...

-Mamma, kan du hämta min snutte?!
-Jadå, det ska jag fixa, sov nu...
-Mamma, jag vill ha min snutte...
-Mmm, jag ska hämta den... snart...
-NU... gärna!

Känner igen orden och tonfallet... det är mitt eget och jag reser mig och går ner och hämtar hans snutte och sen somnar vi om.

Det är något alldeles speciellt att ha en 3-åring. Det händer ju titt som tätt att det uppstår situationer där vi som föräldrar inte KAN göra något för att göra rätt. Normalt är det ju så att vi gör nåt eller låter bli att göra nåt som innebär att barnet inte är nöjt. Men situationer där barnet inte själv vet vad det vill blir vanligare och vanligare...

Det händer ofta att Stora vill något, för att sen ändra sig till att han inte vill och sen tillbaka igen - kanske både en och tre gånger.
Då är det omöjligt som förälder att bara hänga med i svängarna... Inget vi gör är ju bra. Och Stora vet inte själv heller vad eller varför han vill. Eller inte vill.

Typ hjälp med byxknappen. Oftast är det enkelt, men det beror ju på byxorna. DÅ och då är det knapp och knapphål. Annars är det resårmidja. Mest är det tryckknapp som går lätt.
Den här dan, trög tryckknapp.
Jag frågade flera gånger om han ville ha hjälp. Han vrålar NEEEEJ till svar och står länge och försöker. han pustar, morrar, gnäller och tillslut blir han arg för att han inte klarar det själv.

MEN HJÄLP MIG DÅ, skriker han till slut... och då har jag ju ändå frågat ganska många gånger under tiden...
Hur jag än gör blir han helt sonika arg.

Och arg är något som han är titt som tätt ganska mycket hemma. Dumma mamma är en mycket vanlig kommentar här numer. Och att lillebror inte är sen att haka på detta gör ju inte saken ett dugg bättre.
Så en som säger "dumma" om allt och alla och en som säger "dunna" om allt och alla hela tiden... Kul or NOT. Stora och lilla kan sitta och kasta dessa ord över matbordet som i en pingismatch och samtidigt liksom slå ut med armen mot varandra. Tröttsamt, irriterande och ledsamt... Jag veeeet ju att det är en fas och att det ska gå över... Men jag triggas ändå av det emmelanåt.

Senaste veckan har också nästa fenomen inträtt - kiss och bajs-åldern... Plötsligt är det jättekul med kiss och bajs... Sånger han kan plötsligt tycks plötsligt handla om kiss och bajs och det är tydligen det roligaste man kan prata om...

För att väga upp de tråkigare och jobbigare delarna av livet just nu är han enorm gosig och pussas och kramas massor. Tur det.