Känner mig helt orkeslös, dränerad, slut som artist... Det har vart en riktig skitmorgon med mycket gråt och bråk och skrik från mitt håll.
Det började ganska bra - Stora lät glad när han vaknade och vi gick ner och han och lillebror busade lite.
Sen ville Stora sitta på pottan med paddan en stund, jag lät honom hållas.

Det var nog först när han kom ut från badrummet som det faktiskt brakade loss. Han viftade ner vitamintabletten på golvet och satte på en sur min...
Han ville först inte äta, sen ville han absolut inte ta sin medicin (penicillinet han tagit i 7 dar nu!) och jag lovade honom en pepparkaka som muta om han tog den i ett svep.

Pepparkakan satt han och lekte med, tills den gick sönder i flera bitar. Då svepte han ner den med armen på köksgolvet och mattan...
Jag sa rätt argt att det är inte okej att göra så där. Det är vi vuxna som städar här och det är inte ok att slänga mat på golvet bara för att.
Lyfte ner honom från stolen och bad honom plocka upp bitarna. Det gjorde han inte. så då tog jag upp dem och slängde dem.
Då ville han ha en ny pepparkaka. Vilket han inte fick. Detta utlöste en gråtattack på ca 30 minuter.
Jag försökte trösta honom men han ålade bara ur mitt grepp och då la jag honom istället bekvämt på lekmadrassen och placerade hans täcke ovanpå och gossedjuren brevid och fortsatte med mina saker.

Sen ropade jag på honom och fick lite kontakt. Sa att jag brett en macka åt honom som han kunde äta i vagnen på väg till förskolan.
Han ville ha sin macka NU! Och när han fick den släppte han den på sina rena kläder på trappan.
Och så var det igång igen. Tårar, gråt och ännu mera skrik och böl...
Fick på honom kläder och sen gjorde jag i ordning Lilla för förskolan. När Stora skulle borsta tänder låg han under täcket och åt macka. Så då fick han slippa tandborstning och avsluta sin macka istället.

På väg ut kunde båda barnen inte låta bli att pilla på lyktor, pumpor och andra halloweendekorationer så då blev det mer gråt och gap...
Så när vi började gå mot vagnförrådet kom Stora efter och satte fart, sprang om mig och sen gav han sin lillebror en hård knuff i ryggen när han passerade honom precis i svängen mot vagnförrådet... Lilla far ner i gruset (vi har inte asfalt runt huset som tur är!) och jag blev naturligtvis arg och ledsen på Stora som knuffas så! Detta händer varje dag, mer eller mindre allvarligt.
Jag vet inte om det är syskondynamiken eller om det är en 3-årsgrej eller konkurrensen mellan dessa båda små pojkar. Jag kan inte tänka mig att Stora skulle knuffa ett annat barn på samma sätt nämligen. Men hemma går det visst bra att ge sig på den mindre med all sin kraft...

Jag blir så trött och så ledsen och arg om vartannat... och jag hanterar inte det på bästa sätt - det vet jag. Men likväl som de där ögonblicksimpulser från barnen så blir jag exakt likadan. De skriker , jag skriker. Och när jag skriver det så inser jag att det enda sättet vi kan förändra allt det här är ju genom att jag/vi vuxna slutar upp med att vara så dåliga förebilder. Men jag känner mig så maktlös, så in i märgen utmattad av att bli så jävla utmanad på alla fronter hela tiden.
Det är så slitigt, så enformigt, så ovärdigt.

Jag är inte den mamman jag vill vara. Jag är en sliten trasa som inte orkar vara en förebild helt enkelt...
Blä.
Det var bara det jag ville skriva.