Eftersom Stora har en historia som vi inte helt känner till fanns det i hans dokumentation ett frågetecken. Vi hade på något sätt missat eller inte förstått det när vi fick ta del av informationen vid det där samtalet för 3 år sen som var så avgörande fantastiskt.

När vi satt på barnhemmet och skulle få den sista infon innan vi äntligen skulle få hålla honom för första gången och föreståndarinnan berättade om hans frågetecken - då blev vi som frågetecken...
Vad innebar det här nu?

Men turen var med oss - han har inte uppvisat några som helst frågetecken efter det. Inga som helst men efter det här... alls. MEN vi måste följa upp det med undersökningar hemma i Sverige.

När vi talat med vår barnläkare om det har hon sagt att OM det var några som helst problem skulle han inte utvecklas så fint och åldersadekvat och allt MEN det måste undersökas. 
Han ska sövas och genomgå en MR-undersökning.
MR är alltså en magnetkamera som rullar runt kroppen och barn brukar i regel sövas för de kan inte ligga stilla så länge som undersökningen kräver och de tycker ofta att ljudet är obehagligt...

Så det är det vi har försökt göra sen han fyllde 2. Men sjukdom, feber, förkylning och annat har hela tiden kommit i vägen. Senast var ju precis efter semester.

Nu har vi fått en ny tid - i nästa vecka. Och jodå, lite hosta har vi allt med oss men ingen förkylning, ingen feber och inget snor... Kors i alla tak om det faktiskt går att genomföra undersökningen den här gången...

Detta faktum medför visserligen att jag plötsligt blir oroad - hur ska Stora förberedas? Han som inte ens gapade för tandläkaren nu senast!
Jag vill inte att han ska ha samma läskiga erfarenheter som mig av sjukhus, undersökningar och sövning tex.
Plus att det alltid medför en risk för barn att bli sövda... och jag vill inte ens tänka de där tankarna för då förgås jag av oro...
Samtidigt vill jag ha det överstökat! Avklarat, borta.
Jag är inte orolig för vad undersökningen ska visa, jag är mest orolig för hur det ska gå att ta med Stora till sjukhuset, sticka honom i armen och vänta på avdelningen medans han är nersövd. Fy fy fy vilken vånda...