Har känt mig lite åsidosatt av några av mina vänner under en tid. Alla har så lite tid. Det känns som om man ständigt är inne i gnällsvängen och att man är en tråkig jävel som aldrig har något positivt att komma med. Det är alltid något nego som har hänt och man behöver få det ur sig...

Men nu känns det bättre. En vän jag inte hört något av på flera månader hörde av sig i veckan och jag känner hur mycket jag saknat henne. Dessvärre har hon fått jobb på annan ort så jag antar att hon kommer stanna där ett tag. Jag har dock planerat att åka för att hälsa på henne till våren!

R ringde igår och vi pratade länge och bra om referentbreven som ska in och hur de har det som två-barnfamilj och titlar och om notarius publicus osv...
Hon kände sig nog nöjd med beskedet om att vi får hjälp med fotona och att vi kommer bli nöjda med att en person som gillar att fota och har bra utrustning står bakom kameran. Det känns tryggt. Och skönt att ha vänner som ställer upp.

Nu har jag dessutom talat i telefon med bekantingen som låg på sjukhus tidigare. Han är hemma nu och verkar ha fått sig en uppenbarelse om vart hans liv var på väg och att endast HAN kan göra något åt den här sitsen han försatt sig i.

Skönt.

Nu ska jag in till stan för att köpa lite fler julklappar och shoppa loppis.
Sen blir det "fredagsmys" med på spåret ikväll!