Till följd av kollegor på utbildning har jag lååång arbetsdag idag. Men slutet gott tror jag. Maken handlar och fixar delar av middagen tills jag kommer - sen ska det rullas negerbollar (nej, jag är inte pk - jag säger som det står i receptet från 1979) och kollas på TV - först det lite allvarsamma första programmet Drömmen om ett barn och sen avslutar vi med lite glättigare Lyxfällan

- "Det här är det värsta vi har sett" (Meeh - så säger de ju jämt!) och sen är det natten... har en tokbra deckare att plöja och jobb i två dagar till - det går ingen nöd på mig!

För övrigt - inte ett ljud från AC - och förresten, är det inte fredag imorgon?

Nu kommer jag inte på hur jag hamnade på Heja Abbe! men oj vad den familjen gått igenom mycket! Att gång på gång åka på smällar i form av nya diagnoser och nya ställningstaganden...
Jag beundrar dem mycket - men vilken fin kille de har och jävlar anamma vad han kämpat och fortfarande kämpar - men som det mest självklara i världen.

Hittade en fin liten text som beskriver deras situation (och faktiskt också våran!) på ett fantastiskt fint sätt... Jag tar mig friheten att kopiera den och lägga in den här - som en hoppingivande beskrivning av hur livet kan te sig ibland...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semester - till Italien. Du köper en packe resehandböcker och sätter igång med att planera vad man skall uppleva och se. Colosseum, Michelangelos staty David, Venedigs gondoler. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!"

"HOLLAND?" säger du. "Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien."
Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.

Det är viktigt att förstå, att du inte har kommit till ett förskräckligt, motbjudande, smutsigt ställe, fyllt av fattigdom, svält och sjukdomar. Det är bara till en annorlunda plats. Så du måste ge dig ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att träffa en helt ny grupp med människor, som du aldrig annars skulle mött.

Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite långsammare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt.

Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det."

Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att kunna njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda.

Emily Pearl Kingsley