litenlangtan

Alla inlägg den 11 oktober 2011

Av litenlangtan - 11 oktober 2011 23:36

Klockan närmar sig 12 och jag måste få det ur systemet. Det där som gnager på mig och gör mig varm av ilska inombords. Vem är jag arg på? Varför känner jag mig sårad och ledsen? Vad är föremålet för all denna ilska och sorg återigen. Jag måste sätta fingret på vad det är som äter på mig inifrån. Var kom dessa bubblande tankar ifrån?


När vi började planera för barn var det inte många i bekantskapskretsen som hade barn. Jag hade alltid trott att jag skulle vara bland de första som fick barn - även då jag inte hade en partner precis då. Men jag hörde ju till de äldre i gänget och såg det som helt självklart att jag skulle få barn innan de som är 7-8 år yngre...


Det blev inte så. Dels för att jag inte hade någon man att få barn med och när jag väl hittade den mannen så kunde vi inte få gemensamma barn.
Mina vänner som levde i relationer fick barn - så gott som allihopa. Inte så planerat men det hände.


Den första omgången kom när vi fortfarande var ovetandes om att det inte skulle bli biologiska barn. Det var en jävligt tuff period och jag kände mig så jävla ensam. Ingen annan kunde förstå varför jag drog mig undan och undvek att umgås med de stora magarna och varför jag inte deltog i de lyckliga samtalen om födslar och bebiskläder och ojjanden över svullenhet och kramper osv.
Jag var ensam med min sorg och mina rädslor.


När vi började släppa på våra hemligheter var dessa barn helt nya och det var en fröjd att magarna var borta och det var små söta bebisar med egna personligheter och egna viljor istället för alla dessa magar.
Det blev lite lättare att andas. Dels för att vår hemlighet var ute och dels för att det var individer istället för tillstånd omkring mig.


Under en lång period levde vi i limbo. Vi väntade med vårt sista IVF och under tiden gjorde vi allt vad vi kunde för att få till så bra chanser för just vårt sista IVF. Vi gjorde också det vi kunde för att acceptera att det kanske inte skulle bli biologiska barn. Iom att vi var helt öppna med våra problem fanns det några i vår närhet som också hade svårigheter - dem förskte jag hjälpa så gott jag kunde så de inte skulle känna samma utsatthet och ensamhet som jag känt. Det är den värsta känslan i allt det här. Att vara ensam.


Efter vårt bröllop gjorde vi vår sista IVF. Vi förväntade oss inga stordåd - men en liten liten chans bara?!
Men det gick inte. Besvikelsen var inte ens stor. Alla känslor var redan kända. Allt hade redan hänt. Allt var redan upplevt och vi var bara tysta och tomma. Stumma.


Emsamma.


Kort efter det träffade vi vår hemutredare och satte fart med adoptionen. Vi kände oss fortfarande ganska ensamma i allt det här. Vi hade mycket att ta in som var nytt och många nya motstånd och problem att möta. Jag bloggade flitigt om allt det nya och tja, plötsligt fick jag lite nya bekantskaper som var i samma sits eller hade vart. Tack Kvarnlyckan och tack Sara som troget följt mig så länge, som funnits där som stöd under hela den här tiden egentligen! Utan ert stöd hade det vart så mycket tyngre - så mycket mer ensamt.


Så kom nästa kull med barn... de första barnen fick syskon och plötsligt var det magar överallt igen. Mina största fiender - denna ständiga påminnelse om vad jag inte kan. Inte får uppleva, inte var med om...
Jag talade mig själv tillrätta. Det är inte norm att inte kunna få barn. De som kan få barn kommer fortsätta få barn. Det är inte mycket jag kan göra åt det. Acceptera. Du är gansaka ensam om det här att inte kunna. Att bilda familj på ett annat sätt.


Så träffade jag på några andra "blivande mammor" som ska adoptera! Från samma land dessutom! Fantastiskt, vad roligt att dela samma vardag, samma längtan, samma våndor. Att ha samma bakgrund på något vis. Inte behöva förklara hur det känns och hur man tänker...
Det var en skön känsla att inte vara ensam.


Men en efter en har de nu fått sina barn. Någon har fått vänta oskäligt länge på att få just sin son. Någon har fått vänta oskäligt länge på att få komma hem. Nån väntar fortfarande - men har ett barn sen innan.
Dessa tjejer, mammor, har nu en egen gemenskap - de är helt nya i sina roller, de lär av varandra och bildar egna nätverk. 


Det är ingen idé att jämföra sig - men ändå gör man det. Ofrånkomligt sneglar man på den intill och tycker sig känna orättvisa inför vad som händer där.


Vem säger att detta barn ska skänka mig tillbaka min lycka? Vem säger att allt ska lagas som av ett trollslag? Vad säger att jag blir delaktig bara för att jag plötsligt inte längre är fysiskt ensam?


Jag påstår inte att barnet är nyckeln till lyckan - jag ÄR lycklig - i mig själv, med min man, med vår relation - men just nu känns livet ensamt trots att vi är två. Jag säger inte att allt ska lagas men det underlättar nog att äntligen få känna de där moderskänslorna jag är skapt att känna. Att få delaktigheten jag så länge eftersträvat. Att inte längre vakna, leva, somna ensam - trots att man är två.


Återigen gör den där ensamheten sig påmind. Jag vet att det inte finns mycket vi kan göra mer än att fortsätta vänta.


Jag kunde inte bara somna med alla dessa tankar i huvudet. Jag vill försöka sätta fingret på vad det är som gör så ont inne i mig.
Jag är ju inte ens intresserad av att ha biologiska barn längre - varför blir jag ledsen när en vän/bekant blir gravid?
Kanske för att de vet när deras barn är här? Kanske för att de vet hur vägen till deras barn ser ut? Kanske för att de är normen och jag inte är det? Kanske för att de lyckas få det de vill ha när de vill ha det?


Kanske för att människor vi känner gemensamt kommer bli glada och lyckliga för deras skull och jag står och skäms för min avundsjuka i nåt gammalt hörn.


Vidriga jobbiga tankar som mal i skallen. Det känns riktigt fult att känna avundsjuka - när vi är så här nära - när vi kanske blir uppringda snart och får höra de gädjande orden att det finns ett barn till oss.


Men det kan ju också tänkas att vi fortfarande väntar när deras nya bebis pluppar ut nån gång i maj. Det känns absolut som att vi inte nått i mål när blivande tvillingmamman ska åka in på förlossningen. Någon av mina andra vänner kommer säkerligen ha fått barn innan dess...


Ensam sitter jag och begrundar alla tankar, alla känslor och tänker att det är helt okej att de finns. De här jobbiga dumma tankarna. Det är inget jag är stolt över men det är okej att de får finnas. De får leva sina liv de med. Tankarna. Men de får faktiskt aldrig komma emellan mig och de som är mina riktigt vänner.
De får heller inte få för hårt fäste i mig för då blir jag bitter och grinig.

Nu har jag låtit dem få luft under sina vingar och nu får de flyta sin kos så jag kan komma i säng och få ro...


Imorgon kanske känns mindre ensam.





Bilden är som vanligt snodd 


ANNONS
Av litenlangtan - 11 oktober 2011 22:21

Nu är hon visst gravid igen...
Det var precis just som det tog verkar det som...

Man får ju vara glad att embryot har en "gulesäck" att ta sin näring ifrån innan moderkakan bildas...

Näe, jag är inte bitter, jag är inte avundsjuk, jag är inte alls trött på allt som har med graviditeter och barn att göra...

Shinyhappypeople!


 
Bilden är snodd och den symboliserar mitt skitliv!

ANNONS
Av litenlangtan - 11 oktober 2011 12:59

Idag är jag lite sur och trött och arg. Fortfarande inte helt kry och har flera dilemman att funderar på.


Dels vår kontakt på AC. I förra veckan skrev jag ett ganska lång och lite personligt mail och markerade de frågor jag hade med en avvikande färg.
Igår hade jag fortfarande inte fått något svar. Så skickade jag samma mail igen och skrev att vi blir ledsna över att vi inte får svar.


Senare på dagen fick jag ett svar.

Nej, jag förstår att ni inte är speciellt glada i att jag tar tid på mig att svara och jag är inte heller speciellt nöjd med att det tar tid. Men jag gör så gott jag förmår. Det hjälper ju dock inte er, det vet jag.


Eh, okej...
I min lilla värld känns det som att de får säkerligen ett antal mail, samtal och påtryckningar från oss väntande varje dag.
De svarar knapphändigt och kort vilket bara ger upphov till fler frågor.


Ibland hänvisar de till sitt forum på nätet - den så kallade möteplatsen. Men den ger ingen som helst information och är så himla krånglig att hitta rätt på. Är jag den enda som tycker detta? Du kan inte söka och inte prenumererar och inte komma lätt in till den info som intresserar dig.

Något borde ju göras för att det ska funka bättre så att fler har användning för mötesplatsen. Tanken är god men det funkar sådär.


Jag efterlyste hur som helst ett nyhetsbrev igen. Där vår handläggare kan stå som ansändare och ge kort men ackurat info om vad som hänt på vårt barnhem. Dvs; att det kommit BB, barnen har varit i si och så ålder och de har gått genom den väntande kön eller genom att AC sökt föräldrar aktivt.
Mycket mer behöver den infon inte innehålla.


Vi fick besked om att det kommit ett BB i september. Men mer info fick vi inte.
Det ger ju bara mer frågetecken. Är det samma BB som i A & J? jamen då har vi redan fått den här infon. Är det ett nytt BB? Jamen då vill vi ju veta från vilken plats i kön eller om det vart utifrån igen (ett äldre barn kanske?)

Just nu är det nog så att man är lite lättretad för att man väntat så länge och för att man får slita och dra ur dem varje uns av info och att vi börjar förstå att händer det inte denna veckan så blir det ingen resa i år...


Det gör mig ledsen - vi har laddat och laddat om så många gånger. Det gör mig ledsen att sådant jag hoppats på inte faller på plats och går i lås. Det gör mig ledsen att vi stampar vidare på samma samma...


Igår fick jag SMS av H och A som vi träffar ibland. Jag har verkligen försökt att undvika dem sen sist. Jag blir arg och ledsen och äcklad över att de blir så sketfulla båda två och sen åker hem till sitt lilla barn. Jag vet inte om barnvakten stannade hela natten (hoppas det!) men jag vet att båda hade minnesluckor och att de var allt annat än i form dagen efter. Med tanke på hur vi själva mådde och att de inte gick hem förrän efter oss...


H's SMS igår antydde att vi borde ses. Jag känner verkligen inte alls för det. Jag är fortfarande arg över vad jag behövde höra då och jag vet att HUR jag än försöker säga till dem att jag misstycker till deras alkoholintag i samband med att deras barn inte är så gammalt så blir det fel.

Vi kommer aldrig tycka lika om balansen "barn och alkohol" - men jag upplever heller inte det som något stort problem i min bekantskapskrets. Det är just det här paret som är lite väl glada i att dricka och inte riktigt kan sätta stopp. Om en var mer sansad och hade koll så var det väl en sak men när båda är lika berusade - då känns det inte bra. Oavsett om de har barnvakt eller inte.
Jag skulle själv a l d r i g vara redlöst packad efter jag blivit mamma. Jag skulle bli väldigt sur om min man blev det.
Sen är inte vi några partymänniskor och jag tycker inte man ska göra avkall på allt vad fest och party heter när man har barn. Men måtta är nog ett ord man måste lära sig som förälder. För vem skulle förlåta sig själv om något hände ens barn och man inte kunde/gjorde något för man var för full.


Jag har vart inne på ämnen förut och jag har vart försiktig med vad jag skriver. Jag förstår att det är kontroversiellt. Självklart kan man sakna det liv man hade innan man blev förälder - men jag förstår inte att varje tillfälle man inte har barnet med sig och ska göra något tillsammans måste handla om kopiösa mängder alkohol?


 


Just nu klarar jag inte av att formulera varför jag tycker så här mer än på det här stället. Jag orkar inte hamna i konflikt med dem och jag orkar inte bråka om det här. Jag tiger en stund och hoppas att det rinner av mig.
Jag har till paret sagt att vi har mycket precis just nu och att vi försöker hitta på saker som håller oss sysselsatta så tiden går...


För´jag orkar inte gå in i den här konflikten just nu.


Lite arg är jag på mig själv också efterosm jag blir ledsen och illa berörd av att se ultraljudsbilder på FB. Nu stänger jag av och ner och går och äter min lunch...





 


Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8
9
10 11
12
13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24
25 26 27 28 29 30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se