Ikväll har vi sett andra avsnittet av "barn till varje pris"... Jag är stolt och glad över att vi har många regnbågsfamiljer i Sverige - hurra för dem. De vill ha barn och självklart ska de ha det - att människor sen är så insnöade på de biologiska kopplingarna om vem som är mamma eller pappa till vilket barn... Samtidigt som 5-10% av alla barn i Sverige och många andra länder inte har den pappa de tror sig ha...

Det är många intressanta inslag - det som gör mig glad är absolut regnbågsfamiljen - men surrogatmödraskapet i Indien gör mig beklämd. Det är nog det som är mest kontroversiellt - det är ett affärsavtal som är ingånget och en "bebisfabrik" i ett land där många är väldigt fattiga...

Det pratades också om ett antagande att adoptivbarnen matchas med de blivande papporna för att de lättare ska acceptera barnet. "Mammorna köper ju vad som helst" sa den luttrade 3-barnsmamman med ett skratt...
-Där har vi anledningen till vår långa väntan sa jag till mannen - de har svårt att hitta ett barn som ser ut som du...
Jag ser fram emot övriga avsnitt i serien - men jag kommer kanske inte se dem direkt på TV utan ser dem i efterhand på SVT play...

En liten glimt av en pojke jag träffat fick mig också på gott humör!

Kvällen har vart bra på många sätt. Jag bestämde mig på hemvägen från jobbet för att skaffa mig något helt jävla onödigt till mig själv - maken får betala... :-D Och det gör han nog så gärna! Sen insåg jag att det var dax att börja beta av tvättberget efter helgen. Trots att vi inte hade så mycket packning med oss så var det klädbyte flera gånger om dagen - det var så sjukt varmt där!
Löksoppa med LCHF-bröd till middag. Bra snack med maken innan maten. Han känner sig precis lika uppgivet som jag och visst har vi stöd av varandra men ibland tryter orden. Allt som handlar om väntan och längtan har redan sagts... Allt som handlar om förväntningar och besvikelser är redan upplevt.

Jag har svårt att vara positiv - det ÄR tungt att befinna sig i den här situationen. Vi har själva kunnat läsa viss statistik i det forum vi tillhör. Där verkar det som om familjer sällan behöver vänta så länge alls. De personer som själva skrivit i det formulär på forumet har väntat allt emellan 1 och 11-12 månader. Jag gjorde i våras en sammanställning och fick ihop det till en genomsnittsväntan på ca 3-4 månader.
Även om AC säger att man bör räkna med 6-18 månaders väntan. Någon jag talat med på AC säger "räkna med att vara hemma med barn inom 1 år" - någon säger "räkna med att vänta på barn 1 år"... Vem ska man tro på?
Att hela tiden ställa om sina förväntningar är inget nytt i barnlängtansland. Det har vi ju gjort hela tiden. Först var det ju biologiska barn med en normal graviditet som var normen och det förväntade. Sen var det ju hjälp med IVF som skulle "fixa biffen" - det var ju förväntningen då... Att NU skulle det gå fort...
Men icke...
Sen var det ju adoptionen - vi kom ju inte igång som vi förväntat oss och sen blev det inte klart när vi förväntade oss och sen kom vi ju faktiskt fram i kön redan tidigare än vi förväntat oss. Det är enda tillfället där det gått fortare än vi förväntat oss...
När det gäller väntan har vi ju hela tiden haft förväntningar och förhoppningar men fått ställa om. Jag vet inte om det är det som är det allra jobbigaste... Att ens förväntningar aldrig infrias - för så länge inget händer känns det som att det ALDRIG blir...

Imorgon ska jag maila vår kontakt igen för vi har pratat om julen. Kanske gör vi så att vi åker till makens familj ändå. OM vi nu ändå ska vara hemma så kan vi kanske åka upp - det blir så himla långt emellan gångerna då det skiljer nästan 100 mil emellan oss. Jag förstår att han saknar sin familj och de gamla som kanske inte finns kvar så länge till. Dröjer lillo länge till så kanske det inte ens blir ett besök till sommaren - då har det gått två år sen vi sist sågs...
DET är på tok för länge...
Men ska vi resa upp i jul så måste vi boka biljetter och det måste göras snarast...

Funderingarna är många - det är många OM nu och det är tjatigt att rapa samma svar hela tiden - Nej, vi vet inget, vi har inget hört, nej inga nyheter...
Siktet inställt på 2012 istället - jag måste försöka hitta något igen att fördriva tiden med...

Tack och lov inga fler barnkalas att bli bjuden på i år tror jag...
Däremot fick vi inbjudan till en fest nu på lördag - det ska bli kul!

Det här med barn... Ibland undrar man om man är normalt funtad som håller på så här och "kämpar" för att uppnå det där med familjeliv. Det verkar ju ändå vara ett enda pusslande med tid hit och dit. Det känns som att alla föräldrar har dåligt samvete, något eller någon eller alla kommer i kläm på ett eller annat sätt. Relationer som inte underhålls och brister. Ungar som går igenom allsköns faser och ena dagen passar potatismos och andra dagen passar det inte. Sömnlöshet. Aktiviteter. Föräldramöten. Bus och upptåg. Mobbing. Föräldraförsäkring, jämstäldhetsbonus, föräldrapenning. VAB. Barnkalas.

Ha, ja ibland undrar jag om jag verkligen är frisk huvudet. Många många gånger under vår resa har vi snackat jag och maken - VILL vi verkligen det här. JA. Man ransakar sig och undrar om det är värt allt besvär. JA. Det blir ett rungande JA på alla frågor. Men riktigt VARFÖR vet jag inte.
Jag närmar 40 och eftersom jag levt större delen av mitt liv ensam eller i hop med en eller flera människor så är det inte någon stor grej att vi blir fler. Jag är van vid att serva och hjälpa till och anpassa mig. Jag är van vid att hålla igång ett "maskineri" och ett hushåll - även om jag numera har en man som är väldigt delaktig till skillnad från tidigare i livet.

Det är helt overkligt hur ett barn kan komma att vända uppåner på allt men samtidigt komplettera vår syn på oss själva.
Och kanske hur andra ser på oss.

Många gånger har jag bitit i kinden och gråtit i kudden och legat sömnlös över saker som sagts eller gjorts eller varken sagts eller gjorts...
Jag är tillbaka vid det känsliga ämnet om barnlösheten.

A har bjudit oss på barnkalas. Varken jag eller maken är speciellt sugna på att gå dit. Dels har vi haft en helg utomlands och gjort en massa saker som vi inte brukar göra och är lite trötta efter ledigheten...
Dels bestämde vi förra året för att det var sista barnkalaset med A vi gick på då.

Ändå är det tungt och det tar emot att tänka tankar om det här. Jag vill inte gå dit som enda paret utan barn. Det är tungt nog ändå som det är med all denna väntan. Dels är det ju så att vi aldrig pratar adoption i de sammanhangen. Då är allt bortblåst - vår väntan blir som osynlig...
De få gånger jag träffat de här tjejerna/mammorna ensamma så har det då och då pratats adoption - men aldrig när vi träffas med barn och män... Det är lite märkligt.

För övrigt finns det ju inget som helst att prata om. För väntan är så otroligt dryg och långsam nu så jag vet inte vad. Känslan går inte att beskriva - ibland upplever jag att människor nästan är upprörda på oss för att det tar tid. Vi kan ju verkligen inget göra. Men för varje dag som går blir jag plågsamt medveten om att våra förhoppningar om barn innan jul i år - 2011 - bara är illusioner...

Nu är vi ju tillbaka i verkligheten igen och då är väntan som ett enormt frågetecken som hänger ovanför huvudet på en hela tiden... Man hukar lite för att inte slå i det... Man känner sig tyngd under det och gömmer sig ändå till viss del bakom det...

  
Nästa veckas jobbkläder kanske?